plato.

Kan inte komma ihåg när det var. Men idag blev det en liten å när jag kom hem till trygghetskanalen hos mamma och pappa. Det var besvikna, arga, ledsna och hjälplösa tårar. Jag känner mig så väldigt illa behandlad av administrationen på vår skola. Och samtidigt vet jag att om jag går upp till fight med dem om det här, kommer jag att förlora mer än jag kan vinna. Därför har jag inget bättre val än att acceptera och följa vidare instruktioner. That sucks. Men jag måste tänka taktiskt för att inte fälla krokben för mig själv.

Fast jag vill att de ska se vad de gör med mig. Det är lätt att vara kall mot mig i ett mail. Undvika frågorna som jag egentligen ställer. Jag vill gå dit och be dem förklara. Inte för att få dem att ändra sig, de har uppenbarligen redan bestämt sig, men för att jag vill veta. Be dem förklara. Förklara varför det är min skola som sätter hinder för mig, och inte den som ska ta emot mig. Förklara varför de måste följa något ordagrant istället för meningen med det hela. Varför de måste vara maktgalna bara för att de kan.

Jag är ingen maskin. Jag har känslor. Väldigt mycket känslor faktiskt, som inte väntar på att bubbla upp när jag känner mig orättvist behandlad. Som jag gör nu. Vi förväntas vara maskiner med deadlines hela tiden; leverera leverera leverera. Allt vi bryr oss om är pengar. Redo att köra över vem som helst för att nå toppen. Fast vänta nu. Det är inte riktigt så. Jag är inte så. Och därför blir jag så ledsen när de behandlar mig som att jag inte ens ska reagera när det är min framtid de spelar på.

Så även om de styrer och ställer med mitt liv och jag gör bäst i att infinna mig, vill jag att de i alla fall ska se hur deras handlingar påverkar mig. Kanske kan de få en liten tankeställare som räcker för att hjälpa någon annan i min situation i framtiden. Och då vore mina tårar inte helt bortslösade på känslokalla människor som hävdas arbeta på Student Services. Ha. Vilken jävla sarkasm.