Det var verkligen på tiden!
Världens finaste låt. Det går inte att tröttna på den.
Lite pics från en galen festvecka.
För att få slut på Minttun outsourcade jag den till mina vänner...
Allt man behöver...
Veteöl MÅSTE drickas ur stort glas.
Sådär sju månader för sent var det äntligen dags för mig och Roomie att dricka champagnen och fira att vi klarade de där tunga kurserna i höstas!
VEM VILL INTE HA EN KNÖLPÅK?
Tack alla fina vänner för en grymt rolig vecka!! Nu ska jag väl ta tag i livet igen...
Två av tre och succé.
Succé är lite väl starkt men det rimmade så fint med tre så jag kallar det succé ändå. Om man utgår från att allt är relativt så skulle man kunna klassa det som någon form av succé. Jag läste igenom vår uppsats kvällen innan. Jag blev så orolig för att jag tyckte fortfarande att den var bra. Jag kände mig som dem som går till Idoluttagningen och tror att de är skitbra. Väl där får de höra att de är helt värdelösa och typ inte borde gått upp ur sängen. Jag var lite orolig för att vara en sådan. Men. Opponeringen gick så himla bra. Det var en bra ton och bra frågor från opponenterna. Framförallt så var handledaren väldigt positiv. Han försvarade oss från opponenterna ibland och summeringen på slutet var ju beyond allt jag någonsin drömt om. Han sa att det var en väldigt bra helhet, tog upp exempel på vad som var intressant och bra i vår studie och allt som vi ändå gjort lite chansningar på hade gått hem. Vi hade tidigare insett före opponeringen att vårt syfte skulle kunna vara bredare definierat eftersom vi tar upp ett lite bredare perspektiv i analysen, vilket också diskuterades här. Det enda handledaren sa som kritik var att "syftet var en skönhetsfläck". Det är rätt sjukt, för det känns som att han hade kunnat toksåga oss på det. Åh det var bara så himla roligt. Vi var typ i extas efteråt och fick tygla oss för att inte sitta och le sådär så att man vill slå till oss på käften när man själv sitter där framme och blir opponerad på. Det är inte han som ensam sätter betyget, men det bådar ändå gott på något sätt. Jämfört med de andra uppsatserna fick ju vår absolut mest positiv feedback. Nu fick vi verkligen hopp om att till och med få ett bra betyg. Oavsett vad vi får är jag brutalt stolt över oss, att vi fick ihop en uppsats på det här komplexa ämnet och att den kanske till och med är bra. Stor lättnad och glädje medan vi med spänning väntar på betyget.
Fredagen var dagen för den galna veckans andra pub. Mikaelas riktiga examensdag skulle också firas förstås! Hon kom hit och så komponerade vi ihop en chili con carne som jag blivit väldigt sugen på av någon anledning. Det är tydligen Powells haträtt så hon fick passa på att äta det med mig. Vi hade tydligen i de flesta ingredienserna som han inte klarar av: majs, bönor, stekt rödlök... Men det blev jättegott! Rätt så tidigt drog vi vidare till Kvarnen där alla examensmänniskor skulle hänga. Med flera. Det var mycket folk, trångt, varmt, många män som stod längs väggarna och tittade ut mot dansgolvet... Usch. Det är så skabbigt. Plus att - vad tror de ska hända? Att någon jättesnygg tjej skulle gå fram till dem och trycka upp dem mot väggen? Sorry to say but not gonna happen... I sådana fall hade det redan hänt. På tjejtoan fanns det en toa där det var två toaletter i samma. Snacka om att anpassa till att tjejer alltid går flera på toa! Fast ändå lite awkward... ska man sitta där och snacka liksom? Det var intressant i alla fall. Jag hade bestämt mig för att det inte skulle bli så sent eftersom den tredje och förhoppningsvis sista utgången den här veckan väntar på lördagen... men ja. Kom hem någon gång efter två. Nämnde jag att de spelade GIH-danslåten igen och att alla dansade med?
Fantastiskt. Undra hur man dansar på KTH?
Domedagen är kommen.
Imorgon bitti har jag och Linus framläggning och opponering av vår uppsats.
Både han och jag är skitskraja. Inte för att vi inte är nöjda med uppsatsen, men att sitta i 45 minuter medan opponenterna gottar sig i allt man inte gjort som de vill låter inte roligt. Och vad ska handledaren säga. Nervöst! Fast jag tänker ändå att 45 minuter är 45 minuter. Tiden kan inte stanna, även om det säkert kommer kännas så om det blir jobbig stämning. Så efter 45 minuter kan det inte bli värre. Förhoppningsvis blir det snarare en intressant diskussion än pajkastning, men man vet ju aldrig. Och i sådana fall känns det ju ändå rätt bra att det finns en tidsbegränsning. Som en halvlek av en fotbollsmatch. Det brukar ju inte kännas som så lång tid? Särskilt inte om man ligger under, då går det superfort. Eller som ett spinningpass. Som 14 låtar på GIH:s gympagolv. Det går ju garanterat fort!
Ju mer jag pratar om det desto mer nervös blir jag. Vill. Bara. Ha. Det. Gjort.
Sedan blir det McFlurry med Daim och kolasås i stora lass. Because we're worth it.
Hur tänker CSN?
Det är ingen hemlighet. Studiemedel räcker inte långt. Uttrycket fattig student är ingen myt. Det är den hårda sanningen. Samtidigt som de reglerar hur mycket man får jobba räknar de inte med att man ska klara sig på studiemedlet.
Jag hade längtat efter den 25:e så att man skulle kunna köpa lite mat med smak på. Inte bara quinoa och ketchup, torr tortellini med gammal pesto. Kittla smaklökarna lite och variera sig. Och visst. Jag vet att man brukar få mindre än vanligt sista utbetalningen före sommaren. Men jag fick en smärre chock när jag såg på kontoutdraget att det som fanns där inte ens räcker till att betala hyran den här månaden. Aoch. Det är lite knäckande. Och så vet jag att jag ska jobba rätt så mycket i sommar, men att lönerna för det kommer i augusti och september. Så från och med idag (!?) kommer jag alltså att gå back till den 25 augusti.
Känns halvbra. Men! Skit i det! (Just nu åtminstone. Får bara ont i magen när jag funderar på det, så det är bäst att sluta. Och jag lovar att jag varken kommer hamna i Lyxfällan eller på gatan.) För. Ikväll tar finaste hälsopedagogen Mikiz examen och vi ska skaka våra lurviga i en gymnastiksal på GIH. Helt fantastiskt! Ser framför mig bästa mellanstadiediscot med tryckartävling, ballongleken och massa popcorn överallt. Vi får se om det är så eller inte. Det vore outstanding.
En konstig form av nostalgi.
Det fanns! Fast det var fiskpanetter med potatis och skagenröra. Lite finare, lite bättre. Vilken tur att jag lärt mig tycka om skagenröra. Inte riktigt studentpris men ändå helt okej. Stort salladsbord. Bröd. Te ingick. Hade gärna druckit lite nostalgisk mjölk också till men hittade bara juice. Det var ju det man drömde om när man gick i skolan, och nu vill man inte ha det. Inte om man vill återuppliva gamla fina minnen. Det blev lite jobbigt när vi skulle välja bord och inte visste om man skulle råka sätta sig vid det coola bordet där man inte får sitta, men vi verkade klara oss.
Fast är det egentligen fina minnen? Skolmatsalen. Det var ju inte direkt någon smakupplevelse vad jag minns. Men ändå. Jämfört med den mat man köper ute när matlådorna tryter så känns den ju ändå rätt så... bra på något sätt. Och det var gott. Och roligt att studera människorna runt omkring. En riktigt fin lunch som omväxling till Dinos Kebab (Studentpris).
Någon gång ska ju det hända också.
Jag: Hej hej! Ursäkta om jag stör, jag bor här ovanför. Min kompis har låst mig ute. Skulle jag kanske kunna få låna telefonen?
Han: Ja men självklart!
(Han ger mig telefonen.)
Jag: Tack! Fast alltså... jag kan inte hennes telefonnummer. Så kan jag kanske få låna Internet också?
Dum. Dum-di-dum-dum. Han var i varje fall behjälplig och när jag ringt tillräckligt många gånger för att Roomie skulle misstänka att det inte var en ivrig telefonförsäljare ringde hon upp. Och hon fick bege sig hit. Inte kul för varken henne eller mig, men vad skulle vi göra? Jag funderade på om det fanns något sätt jag skulle kunna ta mig in utan nyckel men nej... kom inte på något. Och det kändes på något sätt bra för annars vore det lite läskigt att någon efter att ha tänkt i en minut skulle kunna ta sig in.
Eftersom vänta inte riktigt är min cup of tea sprang jag hem till Sanna för att säga hej och möjligtvis börja läsa hennes uppsats när jag ändå inte hade något annat att göra. Dessvärre var hon inte hemma och jag fick vända hem igen. Så satt jag i trapphuset i mina svettiga kläder och väntade... och väntade... och väntade... och sedan så kom hon! Räddaren i nöden! Världens bästa (och klantigaste?) Roomie.
Jag tycker om dig ändå.
Jag kan inte säga det bättre själv.
Premiärgrill på innergården.
Emma och Roomie var stjärnor i köket...
...medan Daddy hade grillektion med mig.
Vi glömde ananasen...
Hur det gick med projektet?
Vet inte riktigt när jag ska ha på mig den men... jag gillar ju att vinna.
Det kan nog inte bli mer orange än det här.
Högerhäntas dag!
När vänsterarmen lägger ner och inte vill böja sig i utbyte mot att det gör ont så att jag måste skrika får jag:
- Äta gröt med höger och fråga Roomie hur man håller i skeden
- Borsta tänderna med höger
- Sminka mig med höger
- Knäppa knapparna på skjortan med höger tills jag tappar tålamodet och ber om hjälp
- Tänka att jag ska skriva med höger men inser att där går gränsen
Lite senare på dagen kunde jag ändå böja den lite grann i vissa vinklar. Och jag kunde ju helt klart bära saker med en rakt utsträckt arm á la Frankenstein.
Jag har insett att damn vad svårt det är att vara högerhänt. Jag kan verkligen rekommendera vänster till er. En helt ny värld kommer att öppnas! Mycket enklare. Det är därför allt är högeranpassat. Det är så himla svårt. Nu förstår jag.
Det är er det är synd om. Men det finns en lösning. Go left today!
Å du sköna onsdag.
Först tränade jag och Phillan på vår presentation vi skulle hålla idag. Det var rätt roligt och Matrix Sisters är ju alltid ett bra team. De som har gjort det bästa projektet kommer få orangea tröjor med kursens logga på. Vi satsade allt för att vinna dessa! Inte för att de var vackra men för att det är skönt att vinna. När vi var klara gick vi ut och åt en Piggelin i solen. Phillan drog iväg för jobb och jag låg kvar i gräset och läste artiklar om McDonaldization och Disneyization. Det var helt underbart! Att ligga i solen i gräset. (Jag skulle helst typ sovit men man kan ju inte få allt.) Att vara en av dem som jag var allmänt bitter på när vi satt inne och skrev på uppsatsen. Härligt. Fick sjunga en liten sång också för världens finaste Limpa som fyllde år!
När jag tyckte att jag hade läst klart gick jag hem och svidade om till löpargrejer för att ta en runda i spåret. Eller tre blev det visst. Jag tyckte visst att det är bra att chocka kroppen efter att ha varit sjuk ett tag... Det är mycket härligare att springa när det inte är isbana i skogen också! Och sista backen är verkligen hemsk.
När jag kom hem var Roomie hemma och vi både lagade mat tillsammans och åt tillsammans! Det kanske låter som en vanlig sak när man bor tillsammans, men det är det verkligen inte. Var minst en månad sedan vi senast åt middag tillsammans. Kan vara för att Roomie flugit runt som en tok till Spanien, Spanien, Frankrike, Gbg... Men ändå. Vi springer ofta om varann. Det var mys!
Och så avslutande jag kvällen med ett långt skitsnack med min vän Malte som fyllde 25 i fredags!
Overkligt!
Utan att veta alls hur det här kommer bedömas måste jag säga att jag är ofantligt stolt över mig och Linus. Ur det här komplexa ämnet har vi lyckats skapa en uppsats som faktiskt inte är helt illa pinkad. Vi har dessutom inte bråkat en enda gång trots att vi aldrig träffats innan jag ringde och chansade på att han behövde en uppsatspartner. Tvärtom har vi haft riktigt roligt och ibland skrattat så vi gråtit.
Har vi klarat det här ska vi väl överleva opponeringen också. Nu ska jag åka hem till Pappa som fyller år idag och äta massor av tårta. Det finns allt flera saker att fira!
Kååteehåå shalalalala.
Det säger rätt mycket om vår skola att de prioriterade att renovera fasaden framför möjligheten till studieplatser. Och så är vi bedrövligt trött på datasalen vid det här laget. Därmed bojkottar vi och sitter på den där tekniska skolan istället. Riktigt bra faktiskt. I helgen hade vi ett helt klassrum för sig själva. Vi skrev peppramsor på tavlan och möblerade om för att få det lite mer hemtrevligt. En kille som först såg lite skeptisk ut kom in och frågade om vi var bra på elektro? Det enda vi fick fram var: Nej. Nej. När han gått kom vi på att vi skulle dansat lite robotdans och frågat om det var sådan elektro han menade. Det var det nog inte.
Vi har upptäckt att med passerkort så har de ett vilorum i lokalen. Helt ofattbart. Vi kan liksom inte ens få en tyst sal någonstans på hela skolan. Och här finns det vilorum. Tjusiga grejer.
Känns dock lite ovant att höra folk runtomkring en prata om kolhydrater och integraler och spänningar... Linus hävdade igår att "det de läser är ju overkligt tråkigt". Jag påminde honom snabbt om att vi skriver en uppsats om övergången från IAS 39 till IFRS 9 och att vi förmodligen är fel personer att uttala oss... så han tog tillbaka det snabbt. Riktigt snabbt.
På fredag ska vi vara klara! För det har vi bestämt.
Deadline närmar sig...
Vår handledare har inte läst en enda rad av själva uppsatsen så det känns förstås rätt så creepy att bara lämna in den. Bam! 40 sidor. Like or dislike. Hoppas att man får pluspoäng för att man av någon outgrundlig anledning valde ett sjukt komplext ämne. Eller egentligen valde jag Linus, och fick ämnet på köpet. Måste ändå säga att det helt klart var värt det. Skulle inte kunna tänka mig en bättre uppsatspartner! Jag och Familjefadern är ett riktigt Dream Team. Nu är det bara upp till bevis.
Det är riktigt deprimerande att tänka på att det är sommar ute och folk ligger i gräset och solar medan vi sitter inne vid datorn hela dagen och jobbar. Så därför tänker jag inte på det. Jag är helt slut varje dag när jag kommer hem för att jag har tänkt så fruktansvärt mycket hela dagen. Min hjärna är uppenbarligen inte van vid det. Men lite glass på det och jag är rätt nöjd med tillvaron ändå.
För snart är det över! Det och projektet i den andra kursen som har deadline samma dag som uppsatsen. Men som läraren sa... man får ju bli klar före deadline.
Jaha! Men då så. Inga problem.
Paulo: Jag har ett uppdrag till dig.
Jag: Jaha, vaddå?
Paulo: Vi ska göra en studie på folk i en traumatisk situation.
Jag: Jag vill inte utsättas för en traumatisk situation!
Paulo: Det behöver du inte. Det är du som ska utlösa traumat.
....?
Underbara Barcelona...
Jag skall skriva om det här någon gång. Inte nu. Måste ha tid att göra resan rättvisa.
God natt.