plato.

I fredags jobbade jag sista dagen på dagiset. För den här gången. Det kändes inte allt för konstigt eftersom jag slutat därifrån en gång tidigare och varit vikarie ett antal gånger före och efter det. Jag kommer liksom alltid tillbaka. Men jag kommer sakna alla gulliga barn förstås. De som gör en sugen på att skaffa en egen liten knodd. Och ibland får en att fundera på att aldrig skaffa några kids.

Det var först när mina kollegor på avdelningen gav mig avskedspresenter som det blev lite jobbigt. (En blomma, en skvallertidning och en chokladkaka. Väldigt bra val enligt mig!) Då blev det så allvarligt. För då kom jag på att det inte bara är att jag slutar, utan det finns en väldigt seriös anledning till det. Jag ska börja plugga och kommer kanske att göra det i fem (!) år. En helt ny fas i mitt liv inleds.

Imorgon måndag börjar äventyret. Om jag ska vara ärlig är jag livrädd. Jag är rädd att det ska vara för svårt, att jag inte ska klara av det. Att jag ska få mitt livs första IG. Hur kommer jag reagera då? Jag vet inte. Bäst att vara förberedd på det så att man inte blir helt knäckt om det skulle hända.
Men å andra sidan, vad gör det om hundra år? Jag tror att det kommer bli tufft men grymt kul. Nu hoppas jag mest på att jag tycker ämnena är roliga och intressanta att läsa om och att det finns en massa sköna människor. För då kommer nog resten lösa sig. 

Jag är hatar nämligen att ge upp. Och Malte har lovat att vara min mentor. Hon kan ju sånt där med läskiga saker som universitet och så.
 

Redan nu kom första störtgråten.

Direkt efter jag skrivit inlägget loggade jag in på msn och ville prata med Marcus. Men så var han inte vid datorn. Han hette till och med "borta". Men jag skrev till honom ändå att jag var ledsen och att jag slutat som tränare (fast han redan vet om det) och att jag inte fattade. Och han var fortfarande inte där. Då blev allt jättehemskt och syndafloden kom som en våg över mig.

Fast lite skönt var det allt så här i efterhand. Känns som jag hållit det inom mig på något omedvetet sätt. Det är klart att det är jobbigt att lämna laget man hängt med i åtta år och att lämna sin roll som tränare. Det vore mer konstigt om det inte var det. 

Det är fan okej att gråta.

Jag tog ett väldigt tufft beslut i sommar efter jag fått antagningsbeskedet. Plugga, spela fotboll i ett damlag, vara tränare för ett F15-lag, träffa kompisar, träffa sambo, ta det lugnt. Leva. Jag var tvungen att låta något gå. Det var inte ett lätt beslut. Inte alls.

Dessa tjejer, det här laget, har varit en del av mitt liv i åtta långa år. En naturlig del. Jag: fotbollsspelare, syster, dansare, dotter, kompis, tränare. Inga speciella funderingar, det har bara funnits där hela tiden. Jag har älskat det här laget. Det har varit mina tjejer. Om man tänker tillbaka på det är det rätt sjukt att jag började som tränare när jag var tolv år. När jag var lika gammal som tjejerna är nu hade jag varit tränare i tre år. Skum tanke.

Men jag känner att Fotbollsspelaren ligger närmare hjärtat just nu än Tränaren. Eller inte närmare hjärtat. För det här laget kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Nära nära. Men jag måste sluta med något och då blir det som fotbollstränare. Jag kan inte lägga ner så mycket tid ideellt längre när jag kommer vara fattig student: om det finns tid över kommer jag att behöva jobba och faktiskt tjäna pengar på det jag gör. Skolan kommer gå först. Och jag vill verkligen vara fotbollsspelare nu. Tufft konstigt hemskt nödvändigt beslut.

Usch, vad jobbigt det blev helt plötsligt när man skriver om det. Då känns det helt plötsligt lite mer verkligt. För jag har inte fattat än. Att jag har slutat. Att jag gjorde min sista match med gänget idag. Vi åkte dit, spelade match mot Järfälla, vann med 1-0 trots att de tryckte på hela matchen. Det var helt fantastiskt att få vinna en sådan match. En riktig kämpainsats från hela laget. Började i ett svagt ögonblick tvivla på mitt beslut. Började nästan böla när vi tackade efter matchen när jag tänkte på att vi verkligen vann en sån här match när de andra var så mycket bättre. Vi släppte inte in ett enda mål fast de andra tryckte på som attan. Och målet vi gjorde - det var så snyggt! Perfekt. Och vi fick vinna vår sista match tillsammans. Jag torkade bort tårarna i ögonvrån innan de hann börja rinna.
Jag sa hejdå och lycka till i framtiden, vi  ses i damlaget om ni vill för att ni är grymma, jag har inte fattat än men kommer nog gråta på tisdag när ni har träning och jag inser att jag inte ska gå dit. Sedan åkte vi bil hem från matchen och allt kändes som vanligt. Hur skulle jag fatta att det var sista matchen? Hur skulle jag kunna förstå? Jag har gjort det där hundratals gånger under de här åtta åren. Det kommer att vara så nästa vecka också. Tror jag.

Någonstans långt där inne vet jag att jag fattat rätt beslut. För att om jag skulle få tid över eller värsta längtattacken är det ju bara att gå ner till en träning eller match. Svårare än så är det inte. Jag vill inte tro att jag ska hinna med allt och sedan få säga att jag inte kan hela tiden. Ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Om det är något jag har haft för mycket av de här åren är det inte tid iallafall. Men ändå har det gått ihop på något konstigt sätt. Allt går bara man vill. Och det är klart att det inte varit en dans på rosor heller. Att tampas med 20 tonårstjejer i sina bästa dagar har sina ups and downs. Men mest härliga tider, annars skulle jag inte stannat så här länge.

En annan sak det här laget har gett mig är en av mina allra bästa kompisar på denna jord. Jag kan garantera att vi inte skulle varit så bra polare idag om jag inte värvat dig som tränare. Har inte riktigt tänkt på det förut. Var det inte den bästa tiden? Klacken, Ribban, F93. Dig tänker jag aldrig släppa. (Hot eller löfte?)

Tack tjejer för den här tiden och lycka till i framtiden! Jag skulle tycka det var grymt kul om vi spelade tillsammans i damlaget en dag. Och även om jag slutar som tränare för ert lag kan jag ge er en garanti: jag kommer aldrig att glömma er.

Minnen lever för alltid.

Denna stockholmarnas dag spenderades efter jobbet ett stenkast från Stureplan. Fast inte trängdes jag med alla fulla dumma människor. Nope, jag tittade in i Limpans lilla hus! Eller lägenhet. Men det kändes hemtrevligt som ett hus. Det var supermysigt! Den kändes stor fast den inte är så stor. Vi åt ostbågar (inflyttningspresent till Ostbågsdrottningen), godis och gröt till middag. Pratade, pratade, pratade, drack te och kollade traditionsenligt på några "Så ska det låta"-klipp. Polarn och Pyret hade lite quality time helt enkelt. Det var verkligen på tiden. Vi har knappt kunnat ses på hela sommaren. Det är ju tokigt! (Kan man med den kommentaren misstänka var jag jobbat de senaste månaderna?)

Som oftast löste Polarn och Pyret ett mysterium. Vi kom på det enda sammanhanget där ordet suger är positivt. (Och inte i ett snuskigt sådant, ni som fick upp det som första alternativ.)
Jag ser hennes disktrasa med en massa dödskallar på.
Jag: - Fan vilken cool disktrasa!
Limpan: - Nej den suger! Öh... dåligt.

080808? Nej, jag sparar mig till 121212 då en person jag känner mycket väl fyller 25 barre.

Det tog exakt två dagar på dagis för att jag skulle vakna med ont i halsen. Gud måste driva med mig. Eller någon form av vetenskap. Jag vet inte, men något fel är det på mig. Det lär finnas ett samband mellan att de enda veckorna jag varit helt frisk sedan jag kom hem från Asien var de fyra veckorna jag var ledig från förskolan. Och ännu en länk i sambandet är att jag smittar ner Petter vare sig jag vill eller inte. Förlåt älskling.

Så ur den synvinkeln ska det bli rätt bra för mig att börja plugga. Men jag kommer sakna de små godingarna. Inte de obligatoriska nysningarna rakt i fejjan varje dag, men skratten och kramarna som visar att man nog allt betyder något för dem.

Jag hann vara med på fyra träningar i rad innan halsontet kom och skrattade mig i ansiktet. Det är ett sorgligt rekord för det här året. Det är så tufft att komma tillbaka, speciellt eftersom jag känner att jag aldrig hinner ikapp. Är det inte skada så är det sjukdom. Och alla andra blir bara bättre och bättre hela tiden. Nu fick jag känna på hur det skulle vara att kunna träna hela tiden, om än en liten stund. Jag vill hitta tillbaka dit. Hann också med min första match i trean. På bänken förvisso. Men sist in i laget är också in. Det var en skön känsla att få vara en del av truppen, även om det inte blev något spel den här gången. Hade inte räknat med det, är inte i tillräckligt bra form. Än. Men vinst med 2-0 i premiären var viktiga poäng!

Och visst var det extra skönt när man visste att de skulle åka ända hem till Gotland med vetskapen att de hade förlorat.

Jag sitter i bilen på väg hemåt från träningen. När jag kommer fram till rondellen vid bensinmacken kisar jag lite för att säkerställa att jag verkligen ser rätt. Rondellhunden har blivit ersatt. Stackars liten var inte tillräckligt fyndig längre.

Nu, i mitten av rondellen, sitter istället en gigantisk Ipren-tablett på en pinne. Först undrade jag hur man kommer på den idén. Sedan tänkte jag att vem som helst skulle kunna komma på en sådan idé när humorn är på topp. Den stora frågan är vem som tar sig tid och tillverkar en stor låtsas-värktablett att sätta upp i en tråkig rondell?

Fast det förstås. Det är ju den intelligenta värktabletten. Den kanske gjorde det själv?

Jag släpper väskorna på trappan och går och ställer mig på bergskullen med utsikt över viken. Vinden båser mjukt i ansiktet och jag andas in havslukten. Djupa, långsamma andetag. Underbart.

Solen glittrar på vattenytan. Några måsar flyger skriande förbi över vattnet. På andra sidan viken är det några barn som badar. Vid en annan brygga långt borta står några och metar. Undrar om de får mört eller abborre? Eller kanske brax? Jag spänner hörseln och hör ett surrande ljud. Förstår vad det kommer ifrån när jag viftar bort knotten med ena handen. Mossan under mina fötter är mjuk och den får mig att känna mig lugn.

Jag blundar för att ta in alla olika intryck. Känner hur hela kroppen slappnar av och tiden stannar. Här ute finns ingen stress. Inga måsten. Ingen tid att passa. Inga bekymmer som Baloo skulle sagt. Här ute i skärgården är det en annan tid, en annan plats.

Kommer på mig själv med att tänka att det här är anledningen till att jag vill tillbaka år efter år efter år. Jag har hittat Neverland.