Och så kom jublet.
Jag klarade matten!!!
Så jävla skönt. Punkt.
Så jävla skönt. Punkt.
Nej, det menade jag faktiskt inte.
Kulturveckan drar igång imorgon! Jag ska jobba på vinprovningen, det kan nog bli skoj. Efter det är det MultiKulti-pub med tema festival. Har funderat en del på det. Vore ju grymt om man kom i en valdräkt. Ja, ni vet, fest-i-val. Fest i en val. Jag är en val. Lite lagom orginellt sådär.
Sedan är ju frågan hur man får tag i en sådan? Har inte direkt en sådan längst in i garderoben. Och inte kan jag sy. Har inte tid att försöka heller. Varför inte dra till med en sökning på Google?
Hittade 39 sidor varav de flesta innehöll orden "väl dräkt". Fel. När jag skummat igenom allt utan något resultat av värde (finns det ingen mer än jag som behöver en valdräkt? har hittat en oexploaterad marknad!) ser jag längst ner på sidan:
Menade du "våldtäkt"?
Det är väl klart som fan att jag inte menade våldtäkt. V-A-L-D-R-Ä-K-T.
V-A-L-D-R-Ä-K-T. Exakt vad är det som är svårt att förstå? De tycker alltså att det är större sannorlikhet att någon skulle söka på våldtäkt istället för valdräkt. Vilken rutten värld vi lever i.
Sedan är ju frågan hur man får tag i en sådan? Har inte direkt en sådan längst in i garderoben. Och inte kan jag sy. Har inte tid att försöka heller. Varför inte dra till med en sökning på Google?
Hittade 39 sidor varav de flesta innehöll orden "väl dräkt". Fel. När jag skummat igenom allt utan något resultat av värde (finns det ingen mer än jag som behöver en valdräkt? har hittat en oexploaterad marknad!) ser jag längst ner på sidan:
Menade du "våldtäkt"?
Det är väl klart som fan att jag inte menade våldtäkt. V-A-L-D-R-Ä-K-T.
V-A-L-D-R-Ä-K-T. Exakt vad är det som är svårt att förstå? De tycker alltså att det är större sannorlikhet att någon skulle söka på våldtäkt istället för valdräkt. Vilken rutten värld vi lever i.
Superwoman?
Vad är det för supermänniskor som går på den här skolan egentligen?
Hur kan man plugga så mycket som vi gör, och ändå kännas det som att man bara har slafsat ihop något? Jag åkte hem kvart över sju ifrån skolan idag. Unnade mig att äta middag i lugn och ro och fick genast lite dåligt samvete för att jag tittade en stund på Idol utan att göra något annat. Jag måste måste måste göra marknadsföringen nu. För imorgon måste vi göra marknadsföringscaset och då måste jag ändå ha läst allt och då vore det bra att ha gjort webtestet för om jag inte klarar det direkt måste jag hinna göra om det imorgon och egentligen så vill jag bara plugga mikro eftersom vi har dugga på måndag men det hinner jag inte.
Det känns som att lärarna kör ett Darwin-race. Survival of the fittest. För det här är inte mänskligt. Jag hinner inte sova, så jag går och är konstant trött samtidigt som allt annat ska göras. När det är så mycket att göra blir man lätt ineffektiv eftersom man inte vet vart man ska börja. Och på fredag börjar Kulturveckan. Ska bli skitkul! Men det är en svår balansgång. Det är så mycket att göra i skolan att man kanske inte borde anmäla sig att jobba på dessa kårsaker. Men jag vill ju inte ta bort det som är roligt och bara ha kvar det som är tråkigt. Detta känns som en perfekt ingång in i kåren. Har inte varit med än. Inte på riktigt iallafall. En sak har jag förstått - kåren är kul.
Snälla säg att jag är fittast.
Hur kan man plugga så mycket som vi gör, och ändå kännas det som att man bara har slafsat ihop något? Jag åkte hem kvart över sju ifrån skolan idag. Unnade mig att äta middag i lugn och ro och fick genast lite dåligt samvete för att jag tittade en stund på Idol utan att göra något annat. Jag måste måste måste göra marknadsföringen nu. För imorgon måste vi göra marknadsföringscaset och då måste jag ändå ha läst allt och då vore det bra att ha gjort webtestet för om jag inte klarar det direkt måste jag hinna göra om det imorgon och egentligen så vill jag bara plugga mikro eftersom vi har dugga på måndag men det hinner jag inte.
Det känns som att lärarna kör ett Darwin-race. Survival of the fittest. För det här är inte mänskligt. Jag hinner inte sova, så jag går och är konstant trött samtidigt som allt annat ska göras. När det är så mycket att göra blir man lätt ineffektiv eftersom man inte vet vart man ska börja. Och på fredag börjar Kulturveckan. Ska bli skitkul! Men det är en svår balansgång. Det är så mycket att göra i skolan att man kanske inte borde anmäla sig att jobba på dessa kårsaker. Men jag vill ju inte ta bort det som är roligt och bara ha kvar det som är tråkigt. Detta känns som en perfekt ingång in i kåren. Har inte varit med än. Inte på riktigt iallafall. En sak har jag förstått - kåren är kul.
Snälla säg att jag är fittast.
Kortslutning.
Det var söndag kväll. Jag hade sovit för lite hela veckan och hela helgen. Nu äntligen var det dags för John Blund att komma på besök. Jag tog av mig strumporna och gick mot tvättkorgen.
När jag kom in på toaletten slängde jag strumporna i toaletten. Bara sådär.
Två sekunder senare kom jag på vad jag hade gjort.
Exakt hur trött är man när man gör något sådant?
Sånt som händer mig.
Det var äntligen dags för Deloitte Handels Cup i helgen. 12 lag möts i fotboll, innebandy och volleyboll. Vi var tre tjejer och fem killar; Lehmans Bröder. Det var så himla kul. Det var cup. Jag är en cupmänniska. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Jag älskar hela grejen med cup. Känslan. Matcherna. Vinnarskallen. Blev sjukt sugen på att spela fotboll. Har ju varit konstant jätteförkyld i en månad så har inte kunnat träna något - ren tur att jag var tillräckligt frisk i lördags.
Fotboll - kärlek. Innebandy - inte min bästa gren men jag kämpar och tycker det är kul. Volleyboll - sjukt kul. Varför spelar man inte det oftare? Funderar starkt på att gå på volleybollträningarna med skollaget.
Det gick bra för oss men inte tillräckligt bra. Det gick ungefär som för Lehmans. Eller nej. Inte så illa. Hade gärna gått till semi dock. Då hade vi fått spela mer. Hade en liten aggressionsattack efter att vi förlorade ena fotbollsmatchen med 2-1, men annars var jag konstant lycklig tror jag. Eller inte när vi förlorade ena volleybollmatchen. Jag gillar inte att förlora helt enkelt. Men det var en riktigt rolig aktivitet och alla i Lehmans Bröder var sugna på revansch nästa år.
Blev tacklad över sargen i sista innebandymatchen. Det var min seminarielärare i matte som dömde (han går i tvåan så så konstigt är det inte) och jag fick inte ens frislag. Gissa om jag blev putt. Gjorde inte illa mig eller så, men vad fasen... Läs instruktionsboken! När jag var på hans kant sedan sa han:
"Jag kan ju inte blåsa bara för att min gamla matteelev ramlar över sargen."
Vaddå ramlar över sargen? Det var inte så att jag snubblade. Jag fick hundra pannor man som tacklade allt vad han hade på mig. Tycker allt att jag förtjänade ett frislag. Såg inte ens vem det var så att jag kunde ge igen. Det gjorde det hela ännu surare.
Hann hem och somna en tjuga på soffan och duscha innan jag skulle in till stan igen. Laget tog ett glas vin hemma hos en tjej och gick sedan till sittningen. Jag hamnade bredvid en tjej som jobbar på sponsorföretaget. Vad passar jag på att göra då? När jag hämtat mat och ska ställa ner vinglaset så välter det. Mot henne. Inte på henne (tack Gud förresten), men rödvin på halva bordet. Inte okej. Jag var inte ens full! Sånt som bara jag lyckas med. Sportfrågesport och vinst i den samt vinst av bästa lagnamn (go Lehmans Bröder!). Helt ok utdelning. Det var även tre random personer under kvällen som sa att jag var så himla lik en kompis till dem. Nej, jag har ingen syster (tre gånger).
Kom till Cafét vid kvart över tio. Inte en själ där utom vi. Garderoben var till och med låst. Men eftersom vi var över hundra personer så fylldes utedelen ganska snabbt. Sedan gick kvällen sjukt fort. Det var galet roligt! Lyckades på okänt sätt kamma hem kommentaren (från en annan Handelsstudent):
"Du passar verkligen på Handels, för du är så dryg!"
Tack tror jag?
Tiden går som bekant fort när man har roligt och vid halv tre drog jag mig hemåt. Fick vänta 25 minuter på tunnelbanan men bara någon minut på nattbussen. Det nästa som hände var att busschauffören petade på mig. "Vart skulle du ha gått av?" Jag tittade upp. Var på slutstationen. Helvete. Hade toksomnat på bussen och inte hört någonting på hela turen. Grattis! Tack. Som tur var skulle den tillbaka till D-ryd så jag kunde åka med tillbaka. Hemma vid halv fem snåret. Och väl hemma fick jag ta reda på diverse rester av diverse substans innan jag kastade mig halvt medvetslös på sängen.
Allt skulle hända mig denna dag. Men det gjorde inte så mycket.
För det jag minns var att jag hade jättekul.
Fotboll - kärlek. Innebandy - inte min bästa gren men jag kämpar och tycker det är kul. Volleyboll - sjukt kul. Varför spelar man inte det oftare? Funderar starkt på att gå på volleybollträningarna med skollaget.
Det gick bra för oss men inte tillräckligt bra. Det gick ungefär som för Lehmans. Eller nej. Inte så illa. Hade gärna gått till semi dock. Då hade vi fått spela mer. Hade en liten aggressionsattack efter att vi förlorade ena fotbollsmatchen med 2-1, men annars var jag konstant lycklig tror jag. Eller inte när vi förlorade ena volleybollmatchen. Jag gillar inte att förlora helt enkelt. Men det var en riktigt rolig aktivitet och alla i Lehmans Bröder var sugna på revansch nästa år.
Blev tacklad över sargen i sista innebandymatchen. Det var min seminarielärare i matte som dömde (han går i tvåan så så konstigt är det inte) och jag fick inte ens frislag. Gissa om jag blev putt. Gjorde inte illa mig eller så, men vad fasen... Läs instruktionsboken! När jag var på hans kant sedan sa han:
"Jag kan ju inte blåsa bara för att min gamla matteelev ramlar över sargen."
Vaddå ramlar över sargen? Det var inte så att jag snubblade. Jag fick hundra pannor man som tacklade allt vad han hade på mig. Tycker allt att jag förtjänade ett frislag. Såg inte ens vem det var så att jag kunde ge igen. Det gjorde det hela ännu surare.
Hann hem och somna en tjuga på soffan och duscha innan jag skulle in till stan igen. Laget tog ett glas vin hemma hos en tjej och gick sedan till sittningen. Jag hamnade bredvid en tjej som jobbar på sponsorföretaget. Vad passar jag på att göra då? När jag hämtat mat och ska ställa ner vinglaset så välter det. Mot henne. Inte på henne (tack Gud förresten), men rödvin på halva bordet. Inte okej. Jag var inte ens full! Sånt som bara jag lyckas med. Sportfrågesport och vinst i den samt vinst av bästa lagnamn (go Lehmans Bröder!). Helt ok utdelning. Det var även tre random personer under kvällen som sa att jag var så himla lik en kompis till dem. Nej, jag har ingen syster (tre gånger).
Kom till Cafét vid kvart över tio. Inte en själ där utom vi. Garderoben var till och med låst. Men eftersom vi var över hundra personer så fylldes utedelen ganska snabbt. Sedan gick kvällen sjukt fort. Det var galet roligt! Lyckades på okänt sätt kamma hem kommentaren (från en annan Handelsstudent):
"Du passar verkligen på Handels, för du är så dryg!"
Tack tror jag?
Tiden går som bekant fort när man har roligt och vid halv tre drog jag mig hemåt. Fick vänta 25 minuter på tunnelbanan men bara någon minut på nattbussen. Det nästa som hände var att busschauffören petade på mig. "Vart skulle du ha gått av?" Jag tittade upp. Var på slutstationen. Helvete. Hade toksomnat på bussen och inte hört någonting på hela turen. Grattis! Tack. Som tur var skulle den tillbaka till D-ryd så jag kunde åka med tillbaka. Hemma vid halv fem snåret. Och väl hemma fick jag ta reda på diverse rester av diverse substans innan jag kastade mig halvt medvetslös på sängen.
Allt skulle hända mig denna dag. Men det gjorde inte så mycket.
För det jag minns var att jag hade jättekul.
Den hårda sanningen.
Jag är lite inne på det här med citat som ni kanske har märkt. Tänkte passa på att citera en jävligt inofficiell kommentar om jag får gissa så jag tänker inte nämna vem som uttalade sig.
"Det gäller inte att lära sig, det gäller att klara sig."
Den bittra sanningen? Personen i fråga är en sarkastisk version av vår brinnande matteföreläsare. Ganska sjuk men jävligt skön. Jag gillar såna människor. Man känner andra genom sig själv eller vad är det man säger... Om det han säger är sant? Det vet jag inte. Men jag tvivlar på att vi kommer ha nytta av allt skit vi löser ut. Det känns som så abstrakta grejer. Vem har kommit på alla dessa metoder? Suttit i år för att komma på att om AC - B upphöjt till två är positiv så är det en max eller minpunkt i en funktion med partiella derivator.
Hm.
Igår morse ägde första tentan rum och den var i just matte. Jag behöver tio av tjugo för att få godkänt eftersom jag samlat ihop fem poäng innan. Det borde man kunnat skrapa ihop. Det är ju aldrig så att man fått under 50 % rätt innan på ett prov. Men det här är lite andra bullar... Fem uppgifter på en timme och 45 minuter. Knepiga saker. Jag hann inte färdigt men hade förhoppningsvis rätt på det mesta jag fick fram. Känslan säger att det gick tillräckligt bra.
Tio pinnar kom igen. Kommer jubla högt om jag får godkänt efter alla skräckhistorier man hört om den här himla matten.
Nu är det bara att ladda om till mikroduggan som är på måndag. Aldrig får man ro. Mycket plugg och mycket fest. That's what we do. Fast jag ska inte klaga. Antar att det är det som är tjusningen med det här livet.
Det är det man älskar och det är det man hatar.
För att citera Nalle Puh.
Man kan inte vara nere om man har fått en ballong.
Kan vara bra att komma ihåg ibland.
"Det gäller att man förstår, inte tro att man förstår."
Så lät det på första matteseminariet för några veckor sedan. Jaha, men om man tror att man förstår, då vet man väl inte att man inte förstår? Aningen djupt för att handla om matematik.
Vår föreläsare är virrig. Eller så har han bara otur. I början var det lite frustrerande att han skrev fel cirkus tio gånger per föreläsning, eftersom man försökte hänga med på det nya han gick igenom. Men det är alltid någon som påpekar hans fel. Och som tur är kan han ta att bli rättad.
Jag har ändrat inställning. Han är faktiskt riktigt duktig på att förklara (när det blir rätt och det blir det ju alltid tillslut). Och jag blir så glad. Sitter rentav och myser lite på bänkrad fem. Han brinner så fantastiskt mycket för det han gör. Hur kan man undgå att bli engagerad? Han pratar om vackra och snälla funktioner. Det riktigt lyser i ögonen på honom.
Och så lägger han sina sköna kommentarer lite då och då. Den enda kommentaren jag inte gillar är "Men det här var ju alldeles för enkelt för er" och så sitter man där som en fågelholk och inte fattar någonting. Här är några godingar.
"Det här var ju inte direkt världsrekord i svårighet."
"Det är ganska poppigt i matte att säga icke."
(Angående f''xy(x,y) ) "Här har vi en sån här blandad rackare."
"Har man räknat ut a får man räkna ut b."
Och så ler han så där lite för sig själv som att han har hittat heaven on earth.
Jag hoppas att jag kommer att känna så här för mitt jobb när jag blir stor.
Vår föreläsare är virrig. Eller så har han bara otur. I början var det lite frustrerande att han skrev fel cirkus tio gånger per föreläsning, eftersom man försökte hänga med på det nya han gick igenom. Men det är alltid någon som påpekar hans fel. Och som tur är kan han ta att bli rättad.
Jag har ändrat inställning. Han är faktiskt riktigt duktig på att förklara (när det blir rätt och det blir det ju alltid tillslut). Och jag blir så glad. Sitter rentav och myser lite på bänkrad fem. Han brinner så fantastiskt mycket för det han gör. Hur kan man undgå att bli engagerad? Han pratar om vackra och snälla funktioner. Det riktigt lyser i ögonen på honom.
Och så lägger han sina sköna kommentarer lite då och då. Den enda kommentaren jag inte gillar är "Men det här var ju alldeles för enkelt för er" och så sitter man där som en fågelholk och inte fattar någonting. Här är några godingar.
"Det här var ju inte direkt världsrekord i svårighet."
"Det är ganska poppigt i matte att säga icke."
(Angående f''xy(x,y) ) "Här har vi en sån här blandad rackare."
"Har man räknat ut a får man räkna ut b."
Och så ler han så där lite för sig själv som att han har hittat heaven on earth.
Jag hoppas att jag kommer att känna så här för mitt jobb när jag blir stor.
SLUTA ring mig!
Klockan var 04.11 och mobiljäveln ringde. Jag och Samsung är inte bästa vänner. Inte sämsta vänner heller. Inte ens vänner. Man kan inte stänga av den eller sätta den på ljudlös, för då går inte alarmet på sedan. Nokia, snälla återuppstå. Displayen visar ett random mobilnummer. Vem fan ringer mig vid den här tiden?
Jag: - Hallå? (Inget svar, men hörde röster i bakgrunden.)
Jag la på. Cirka fem sekunder senare ringde det igen.
Jag: - Ja hallå. (Inget svar, hörde rösterna i bakgrunden igen. Slängde på luren.)
Började bli riktigt tirriterad. Ringer man mig mitt i natten kan man väl för fan säga nåt när jag svarar. Efter kanske ytterligare en halv minut ringde det igen. Då var det stekta fläsket kokt.
Jag: - SLUTA ring mig! Vem FAN är det?
Discobrud: - GÅ TILL UTGÅNGEN!
Jag: - Vem ÄR det? Du KÄNNER inte mig! Du har ringt FEL! Jag ligger och SOVER för i HELVETE!
DB: - GÅ TILL UTGÅNGEN PÅ NIVÅ!!
Jag: - Men VAD är det du inte FATTAR? Jag är INTE på NIVÅ jävla 22, jag ligger och SOVER hemma hos mig och DU KÄNNER INTE MIG! SLUTA RING MIG NU!!!!
Klick. Vilket jävla aber.
Det ringde. Jag tryckte bort samtalet. Det hela upprepades TIO gånger innan jag bestämde mig för att jag måste stänga av mobilen. Jag bad Petter att sätta på alarm på hans mobil (skulle upp 07.30 för att åka och stå själv i kiosken på IP, fick bara inte försova mig!) och undrade hur många meddelanden på IQsvar jag skulle behöva lyssna av på morgonen.
Sedan var jag arg och pigg. Tack så jävla mycket discobruden. Verkligen. Tack. Guldpaljettregn till dig.
Ibland vill jag bara slå sönder något.
När mikroföreläsningen var slut tog jag upp min jacka från stolen och satte den på mig. Tog av ren reflex upp mobilen. Det första jag ser är en fet jävla spricka i skärmen. Allt är bara mörksvart. Hur i hela friden gick det här till? Analysen ledde fram till svaret att den måste blivit krossad av den uppfällbara sitsen på något sätt. För SÅ bredarslad är jag inte att den skulle bli helt demolerad av att jag satte mig på den.
Inte nu! Inte en trasig mobil nu! Det har aldrig hänt på snart nio år att min mobil har dött mer än av hög ålder. Men nu, när man precis inlett år av titeln "fattig student", då slår den till. Skrattar mig i ansiktet. Jag köpte telefonen i april. Visst, det var inte en dyr mobil men den blir ju rätt dyr om man ska köpa två... Det kliade i fingrarna efter att få ha sönder något. Helst något dyrt (som inte var min mobiltelefon, men det var redan försent). Kanske om jag kastade mig ut från räcket på andra våningen och svingade mig i den stora guldbeprydda lampan... Men nej. Jag är trots allt höjdrädd. Hittade inget lämpligt så jag fick lov att hålla mig.
Om man ska se det från den positiva sidan så fungerar den iallafall. Folk kan ringa mig och jag kan ringa personer jag kan telefonnumret till. That's it. Eller så är det ännu mer störande att den faktiskt fungerar men att man inte kan använda den för att skärmen har gett upp. Jag behövde ringa Sandra men kunde inte hennes nummer. Skit också. Jag kom då på den briljanta idén att gå in på telefonboken, skriva in Sandra och trycka på ring. Inget svar. Men så småningom ringde hon mig.
Senare när jag satt i bibblan med Sandra, Arvid och Rasmus ringde det:
Röst: - Hej det är Josefin. (Hörde att det var hon som ringde i somras och välkomnade mig till Handels)
Jag: - Hej!
Röst (efter liten paus): - Ja du hade ringt mig.
Jag fick dra hela historien om att jag mobilen pajjade i aulan, försökte ringa Sandra men antagligen råkat ringa henne istället. När vi lagt på blev jag mobbad för att jag fått upp Josefin när jag trodde jag skrev Sandra.
Vi satt och pluggade till 15 och hade sedan en föreläsning i marknadsföring. För att riktigt rub it in hade vi en gästföreläsare som skulle prata om inköp.
Gästföreläsaren: - Vilka av er har en sådan här som funkar? (håller upp en mobiltelefon)
Arvid (skrattande och skadeglad): - Sara får inte räcka upp handen!
Timing it is. Kommer i samband med detta att tänka på uttrycket "Surt, sa räven". Eller egentligen Maltes version av det hela: " Surt, sa räven och sket i vasken." (???)
Nokia la en råbajs i min vask och det finns inget jag kan göra åt saken.
Inte nu! Inte en trasig mobil nu! Det har aldrig hänt på snart nio år att min mobil har dött mer än av hög ålder. Men nu, när man precis inlett år av titeln "fattig student", då slår den till. Skrattar mig i ansiktet. Jag köpte telefonen i april. Visst, det var inte en dyr mobil men den blir ju rätt dyr om man ska köpa två... Det kliade i fingrarna efter att få ha sönder något. Helst något dyrt (som inte var min mobiltelefon, men det var redan försent). Kanske om jag kastade mig ut från räcket på andra våningen och svingade mig i den stora guldbeprydda lampan... Men nej. Jag är trots allt höjdrädd. Hittade inget lämpligt så jag fick lov att hålla mig.
Om man ska se det från den positiva sidan så fungerar den iallafall. Folk kan ringa mig och jag kan ringa personer jag kan telefonnumret till. That's it. Eller så är det ännu mer störande att den faktiskt fungerar men att man inte kan använda den för att skärmen har gett upp. Jag behövde ringa Sandra men kunde inte hennes nummer. Skit också. Jag kom då på den briljanta idén att gå in på telefonboken, skriva in Sandra och trycka på ring. Inget svar. Men så småningom ringde hon mig.
Senare när jag satt i bibblan med Sandra, Arvid och Rasmus ringde det:
Röst: - Hej det är Josefin. (Hörde att det var hon som ringde i somras och välkomnade mig till Handels)
Jag: - Hej!
Röst (efter liten paus): - Ja du hade ringt mig.
Jag fick dra hela historien om att jag mobilen pajjade i aulan, försökte ringa Sandra men antagligen råkat ringa henne istället. När vi lagt på blev jag mobbad för att jag fått upp Josefin när jag trodde jag skrev Sandra.
Vi satt och pluggade till 15 och hade sedan en föreläsning i marknadsföring. För att riktigt rub it in hade vi en gästföreläsare som skulle prata om inköp.
Gästföreläsaren: - Vilka av er har en sådan här som funkar? (håller upp en mobiltelefon)
Arvid (skrattande och skadeglad): - Sara får inte räcka upp handen!
Timing it is. Kommer i samband med detta att tänka på uttrycket "Surt, sa räven". Eller egentligen Maltes version av det hela: " Surt, sa räven och sket i vasken." (???)
Nokia la en råbajs i min vask och det finns inget jag kan göra åt saken.
Tänk vad glad man kan bli...
... över några siffror. Vi fick tillbaka de två senaste aktivitetsuppgifterna i matte och jag fick 18 av 18 och 20 av 20. Jag liksom lös upp inombords. På den första fick jag nämligen 17 av 18. På grund av att jag inte skrev x och y på grafens axlar. Det betyder i princip att man hade kunnat rita ett tomt koordinatsystem men skrivit x och y på axlarna och fått en poäng. Jag hade ritat hela funktionen rätt men glömde den lilla detaljen. Visst, jag vet, det är fel för man måste ange vad det är för något man ritar ut, men om än ett så störande fel. Alla vet ju att det är ett jävla x och y.
Dessa resultat betyder dock att jag kan ha åtta fel sammanlagt på de sista två aktivitetsuppgifterna och ändå få med mig fem poäng till tentan. Det kan behövas. Seminariet idag var lite tyngre än jag hade förväntat mig. Plus att seminarieläraren köttar på i sin takt och inte i min. Måste satsa på att räkna mer tal så att man börjar tror på sig själv.
Jag har ju alltid gillat matte. Men så har jag ju alltid fattat matte. Det har blivit en mindre trevlig chock att gå från ingen matte alls i ett och ett halvt år till supermatematik. Det ska bli intressant att se hur man tillämpar allt det här i praktiken. Jag hoppas verkligen att man kommer ha nytta av det inom ekonomin. Jag menar, när ska man annars ha användning för det?
Det är ju inte direkt ett partytrick att kunna räkna ut en sadelpunkt i en funktion med paritella derivator.
Dessa resultat betyder dock att jag kan ha åtta fel sammanlagt på de sista två aktivitetsuppgifterna och ändå få med mig fem poäng till tentan. Det kan behövas. Seminariet idag var lite tyngre än jag hade förväntat mig. Plus att seminarieläraren köttar på i sin takt och inte i min. Måste satsa på att räkna mer tal så att man börjar tror på sig själv.
Jag har ju alltid gillat matte. Men så har jag ju alltid fattat matte. Det har blivit en mindre trevlig chock att gå från ingen matte alls i ett och ett halvt år till supermatematik. Det ska bli intressant att se hur man tillämpar allt det här i praktiken. Jag hoppas verkligen att man kommer ha nytta av det inom ekonomin. Jag menar, när ska man annars ha användning för det?
Det är ju inte direkt ett partytrick att kunna räkna ut en sadelpunkt i en funktion med paritella derivator.
Att komma till saken.
I torsdags hade PU, ett av Kårens utskott, stormöte. En hel del trötta studenter satt och lyssnade medan de käkade på en macka som utlovats om man kom på mötet. Till de 75 första. På alla andra möten har det varit slagsmål om smörgåsarna - bokstavligt talat. Gratis lunch! Då går alla loss. Idag var mötet placerat före första föreläsningen och då var inte rusningen lika stor. Trots att möte började 12.00. En bidragande faktor var att det var utgång på onsdagen och uppslutningen där var bra.
De hade pratat färdigt och folk ställde frågor. En kille i min småttinggrupp räckte upp handen. Han fick ordet.
- Jo alltså jag var på Cafét igår... (alla undrar vart det här ska leda?) Och vi var och förkrökade hos en kille. Ja, och så glömde jag mina nycklar där så jag har sovit i datasalen i natt. Så det här är min frukost... jag tänkte fråga om jag kunde få en till macka??
All denna utläggning istället för den simpla frågan: - Kan jag be och få en till macka?
Är det inte härligt!
De hade pratat färdigt och folk ställde frågor. En kille i min småttinggrupp räckte upp handen. Han fick ordet.
- Jo alltså jag var på Cafét igår... (alla undrar vart det här ska leda?) Och vi var och förkrökade hos en kille. Ja, och så glömde jag mina nycklar där så jag har sovit i datasalen i natt. Så det här är min frukost... jag tänkte fråga om jag kunde få en till macka??
All denna utläggning istället för den simpla frågan: - Kan jag be och få en till macka?
Är det inte härligt!
Jag måste ju bara älska min pappa.
Pappa håller på och snickrar lite hemma. Han rotar runt i ett skåp. Energiskt och målmedvetet.
Mamma: - Letar du efter något speciellt?
Pappa: - Ja.
Mamma: - Jaha vaddå?
Pappa: - Ett hörn.
(Jag ser framför mig hur han letar efter ett fysiskt hörn som han kan plocka ut ur skåpet och använda i bygget. Jag tänkte då får du leta länge, men knep.)
Lite senare:
Jag (full i sjutton): - Hittade du något hörn?
Pappa (purken): - Nej.
Please, let me know när du hittar ett.
Mamma: - Letar du efter något speciellt?
Pappa: - Ja.
Mamma: - Jaha vaddå?
Pappa: - Ett hörn.
(Jag ser framför mig hur han letar efter ett fysiskt hörn som han kan plocka ut ur skåpet och använda i bygget. Jag tänkte då får du leta länge, men knep.)
Lite senare:
Jag (full i sjutton): - Hittade du något hörn?
Pappa (purken): - Nej.
Please, let me know när du hittar ett.
Angående dagens halvmara.
I ett till synes svagt ögonblick anmälde jag mig till Stockholm Halvmaraton. Innan vi åkte till Asien snackade Petter om Stockholm maraton 2009. LÅNGT! I Asien handlade diskussionen om halvmaran. Inte lika långt. Men dock jävligt långt. 2,1 mil. Fast det lät så mycket bättre.
Jag resonerade så här: det är en sjukt bra morot för att få bättre kondition. På så sätt gynnar det mig som fotbollsspelare. Det är ju perfekt! Anmälde mig när jag kom hem från Asien. Petter och hans pappa skulle vara med och jag ville inte vara sämre. Sedan undrar jag än idag varför min kära bror Simon anmälde sig. Han har typ inte tränat sedan han slutade på fotboll i åttan eller nåt. Bara fingrarna på tangentbordet, men det kommer man inte 2,1 mil på.
Våren präglades som bekant av kroniskt ont i halsen och snuva. Dessa barn, dessa barn. De bröt ner mig. Blev inte mycket träning. För några veckor sedan sprang jag och Petter cirka 1,2 mil utan att stanna. Efter det var mina ben kokt spagetti, men jag klarade det. Bara nio kilometer kvar då, tänkte jag. Halvuppmuntrande tanke.
Nu har skolan börjat och efter några veckor börjar alla bli sjuka. Trodde jag skulle komma undan nu när jag inte jobbar med snorlobbor hela dagarna! Men icke. Sedan är det klart att tempot och allt festande inte har bidragit i positiv riktning. Fattar idag inte hur jag kom upp ur sängen i måndags. Hostade som en kossa och var full med snuva. Mår mycket bättre i jämförelse, men inte bra. Hostar och snörvlar fortfarande. Alldeles för mycket för att kunna springa 2,1 mil.
Tyvärr. Jag menar det! Visst, jag har inte haft de bästa förutsättningarna inför loppet, men jag hade tänkt springa. Man vill ju testa sina begränsningar. Jag trodde någonstans att jag skulle klara tiden 2 timmar och 45 minuter. Och det är klart att jag skulle vilja säga att jag sprungit halvmaran! Det är grymt bra gjort om man frågar mig.
Jag tittar ut i regnet och tänker på alla som trängs på gatorna. Funderar starkt på att satsa på Halvmaran 2009. Jag skålar på det, men jag lovar inte. (Förklaring: jag och Malte kom en gång på att man kunde skåla på något istället för att lova. Väldigt användbart om man vill erhålla rätten att ångra sig. Att skåla på något betyder typ "ja! det låter kul, det gör vi, men vi bestämmer när vi är nyktra")
Jag resonerade så här: det är en sjukt bra morot för att få bättre kondition. På så sätt gynnar det mig som fotbollsspelare. Det är ju perfekt! Anmälde mig när jag kom hem från Asien. Petter och hans pappa skulle vara med och jag ville inte vara sämre. Sedan undrar jag än idag varför min kära bror Simon anmälde sig. Han har typ inte tränat sedan han slutade på fotboll i åttan eller nåt. Bara fingrarna på tangentbordet, men det kommer man inte 2,1 mil på.
Våren präglades som bekant av kroniskt ont i halsen och snuva. Dessa barn, dessa barn. De bröt ner mig. Blev inte mycket träning. För några veckor sedan sprang jag och Petter cirka 1,2 mil utan att stanna. Efter det var mina ben kokt spagetti, men jag klarade det. Bara nio kilometer kvar då, tänkte jag. Halvuppmuntrande tanke.
Nu har skolan börjat och efter några veckor börjar alla bli sjuka. Trodde jag skulle komma undan nu när jag inte jobbar med snorlobbor hela dagarna! Men icke. Sedan är det klart att tempot och allt festande inte har bidragit i positiv riktning. Fattar idag inte hur jag kom upp ur sängen i måndags. Hostade som en kossa och var full med snuva. Mår mycket bättre i jämförelse, men inte bra. Hostar och snörvlar fortfarande. Alldeles för mycket för att kunna springa 2,1 mil.
Tyvärr. Jag menar det! Visst, jag har inte haft de bästa förutsättningarna inför loppet, men jag hade tänkt springa. Man vill ju testa sina begränsningar. Jag trodde någonstans att jag skulle klara tiden 2 timmar och 45 minuter. Och det är klart att jag skulle vilja säga att jag sprungit halvmaran! Det är grymt bra gjort om man frågar mig.
Jag tittar ut i regnet och tänker på alla som trängs på gatorna. Funderar starkt på att satsa på Halvmaran 2009. Jag skålar på det, men jag lovar inte. (Förklaring: jag och Malte kom en gång på att man kunde skåla på något istället för att lova. Väldigt användbart om man vill erhålla rätten att ångra sig. Att skåla på något betyder typ "ja! det låter kul, det gör vi, men vi bestämmer när vi är nyktra")
Konsten att kliva upp ur en låda.
Det började halvbra. Kom hem efter skolan, trött som typ elva härken, och vände. Hade på något konstigt sätt i mitt huvud tänkt ut att jag skulle hinna sova lite men den planen sprack redan innan jag kom hem.
Gick till bussen som skulle ta mig till stan för att gå på en reklamfilmsaudition. Bussen kom aningen sen. Alla gick på. När bussen sedan skulle starta så ryckte den bara till och dog kvickt. Det upprepade chauffören cirkus åtta gånger. Det här är inte sant. Jag måste vara inne halv sex. Vid fem går alla av bussen. Bara att vänta på en ny. Fick ringa killen på produktionsbolaget:
- Asså det här låter säkert helt sjukt men min buss har gått sönder! Så jag kommer inte in till stan på en stund... jag är hemskt ledsen! Hur ofta händer nåt sånt här egentligen?!
Det hela lät ungefär som världens sämsta ursäkt till att man är sen. Nästan för otrolig för att man skulle hitta på den. Och det hade ju faktiskt hänt på riktigt. Den här gången. Kanske kan vara bra att spara till ett senare tillfälle?
Till min stora lättnad skrattade han bara och sa att jag fick komma när jag kommer. Puh. Träffade självaste Tant Blå på bussen också, det var inte igår! (På den nya bussen som kom 25 minuter senare alltså.) Vore verkligen sjukt kul med en första-P3-reunion-fest. Kruxet är bara att någon måste fixa den. Vi kom fram till att poolen och garaget hemma hos Lukas skulle fungera bra som nostalgisk reunion-punkt. Undra om han håller med?
Sjävla audition gick ut på att jag på rätt sätt i takt till musik skulle röra mig upp ur en papperskartong och sedan gå över golvet iklädd en gul t-shirt och svarta tights. Kändes verkligen som att jag regerade på det. Eller så gjorde det inte det eftersom man inte vet om man gör det bra eller dåligt. Det var verkligen audition för att göra det. Alltså borde det vara svårt. Vi får se om jag får jobbet. Det vore roligt! Och att budgeten skulle utökas med en tusing skulle inte kännas jobbigt.
Gick till bussen som skulle ta mig till stan för att gå på en reklamfilmsaudition. Bussen kom aningen sen. Alla gick på. När bussen sedan skulle starta så ryckte den bara till och dog kvickt. Det upprepade chauffören cirkus åtta gånger. Det här är inte sant. Jag måste vara inne halv sex. Vid fem går alla av bussen. Bara att vänta på en ny. Fick ringa killen på produktionsbolaget:
- Asså det här låter säkert helt sjukt men min buss har gått sönder! Så jag kommer inte in till stan på en stund... jag är hemskt ledsen! Hur ofta händer nåt sånt här egentligen?!
Det hela lät ungefär som världens sämsta ursäkt till att man är sen. Nästan för otrolig för att man skulle hitta på den. Och det hade ju faktiskt hänt på riktigt. Den här gången. Kanske kan vara bra att spara till ett senare tillfälle?
Till min stora lättnad skrattade han bara och sa att jag fick komma när jag kommer. Puh. Träffade självaste Tant Blå på bussen också, det var inte igår! (På den nya bussen som kom 25 minuter senare alltså.) Vore verkligen sjukt kul med en första-P3-reunion-fest. Kruxet är bara att någon måste fixa den. Vi kom fram till att poolen och garaget hemma hos Lukas skulle fungera bra som nostalgisk reunion-punkt. Undra om han håller med?
Sjävla audition gick ut på att jag på rätt sätt i takt till musik skulle röra mig upp ur en papperskartong och sedan gå över golvet iklädd en gul t-shirt och svarta tights. Kändes verkligen som att jag regerade på det. Eller så gjorde det inte det eftersom man inte vet om man gör det bra eller dåligt. Det var verkligen audition för att göra det. Alltså borde det vara svårt. Vi får se om jag får jobbet. Det vore roligt! Och att budgeten skulle utökas med en tusing skulle inte kännas jobbigt.
Vad gör vi? Nu kör vi!
Om ni har hört några springa runt på stan, eventuellt utklädda till morötter och diverse, se ut att ha jävligt kul och skrika:
- KTH! Sha la la la la!
så var det vi.
Innan skolan började hade jag funderat jävligt mycket på den där stora ekporten. Hur kommer man in egentligen? Det kan ju inte vara meningen att man ska öppna hela? Det orkar man väl inte?
Till min stora glädje stod det folk i balklänning och frack och visade vägen in. På vägen till aulan blev man bemött med jubel och applåder. Lite udda, jag vet. Men rätt kul så här i efterhand.
Första veckan innebar föreläsningar i bland annat studieteknik, stresshantering och "vad är ekonomi"? Det var helt fantastiska föreläsare och dagarna gick rätt fort trots späckat schema.
Nollningen började redan första dagen. Fest i Puben på kvällen med alla nyinskrivna småttingar. Träffade Arvid på förfesten - min gamla konfirmand och medarbetare på H&M! Kul! Han var den enda jag kände redan innan. Känns skönt att ha en bundsförvant.
Vad har vi mer gjort? Uppsamlingsheat i Puben med nästan alla 300 småttingar och ännu fler. Åkt flak genom hela stan och återupplevt studenten fast på ett lite annat sätt. Det var grymt kul och dagen kryddades av en massa tävlingar. Några äckligare än andra, men det är väl sånt man får ta. Avslutade med att köra sumobrottning i en sån där gigantisk dräkt. Det var lika kul som man kunde tro! Fast det hade nog varit ännu roligare om jag hade fått en motståndare i min egen storlek och lyckats vinna.
I helgen var det dags för den påstådda höjdpunkten: Småttingresan. Vi åkte iväg till okänd ort (visade sig vara Järfälla - exotiskt va?) och lekte teambuildingövningar. Vi ställde även upp oss i en ring - samtliga - och tog i hand med alla. Tror inte riktigt att alla 300 namnen fastnade. Men några! Hm... Truls var det en som hette. Det finns en kille som jag stör mig oändligt mycket på och hans namn kommer jag också ihåg - det gäller att prioritera. Dagen var rätt kul men ändå en transportsträcka mot det alla väntat på: första sittningen. Den var inte så städad som man skulle kunna tro utan det var mycket dansa på stolarna. När borden tagits bort var det dans hela natten lång. Svinkul! Vad gör vi? Nu kör vi! Det var även ett discotema på kvällen och jag hade hittat en mintgrön klänning med massa lager fransar. Förutom att fem andra hade den var den rätt bra. Eller kanske just därför? Det som inte var lika bra var att man fastnade i alla med fransarna. Oops. Sorry.
Igår var det också utgång på Cafét och det var minst sagt många bekanta ansikten där. Smockat men skoj. Vad som inte var lika kul var att jag och Arvid missade bussen på vägen hem för att han promt skulle hinna köpa hamburgare på Donken. Efter att ha väntat i en halvtimme hoppade vi på en hyfsat rätt buss och fick gå en bra bit hem sedan. Somnade 03.30 - vaknade 07.15 när klockan ringde. Trist, javisst.
Idag var jag i skolan klockan 09.00 och åkte hem 18.00. Vi pluggade non stop med bara en föreläsning. Den som trodde att det svåraste var att komma in trodde fel. De har verkligen kört igång hårt från start och det är bara att hänga på. Det som är skönt är att alla är motiverade, många stannar och pluggar i skolan. Mycket bättre än att försöka fatta allt själv tycker jag! Men man är inte van vid det här tempot, även om jag inte är i samma panik som förra veckan.
Nu taggar vi nu taggar vi, nu nu nu taggar vi
kom igen då, kom igen då, kom igen kom igen kom igen då!
- KTH! Sha la la la la!
så var det vi.
Innan skolan började hade jag funderat jävligt mycket på den där stora ekporten. Hur kommer man in egentligen? Det kan ju inte vara meningen att man ska öppna hela? Det orkar man väl inte?
Till min stora glädje stod det folk i balklänning och frack och visade vägen in. På vägen till aulan blev man bemött med jubel och applåder. Lite udda, jag vet. Men rätt kul så här i efterhand.
Första veckan innebar föreläsningar i bland annat studieteknik, stresshantering och "vad är ekonomi"? Det var helt fantastiska föreläsare och dagarna gick rätt fort trots späckat schema.
Nollningen började redan första dagen. Fest i Puben på kvällen med alla nyinskrivna småttingar. Träffade Arvid på förfesten - min gamla konfirmand och medarbetare på H&M! Kul! Han var den enda jag kände redan innan. Känns skönt att ha en bundsförvant.
Vad har vi mer gjort? Uppsamlingsheat i Puben med nästan alla 300 småttingar och ännu fler. Åkt flak genom hela stan och återupplevt studenten fast på ett lite annat sätt. Det var grymt kul och dagen kryddades av en massa tävlingar. Några äckligare än andra, men det är väl sånt man får ta. Avslutade med att köra sumobrottning i en sån där gigantisk dräkt. Det var lika kul som man kunde tro! Fast det hade nog varit ännu roligare om jag hade fått en motståndare i min egen storlek och lyckats vinna.
I helgen var det dags för den påstådda höjdpunkten: Småttingresan. Vi åkte iväg till okänd ort (visade sig vara Järfälla - exotiskt va?) och lekte teambuildingövningar. Vi ställde även upp oss i en ring - samtliga - och tog i hand med alla. Tror inte riktigt att alla 300 namnen fastnade. Men några! Hm... Truls var det en som hette. Det finns en kille som jag stör mig oändligt mycket på och hans namn kommer jag också ihåg - det gäller att prioritera. Dagen var rätt kul men ändå en transportsträcka mot det alla väntat på: första sittningen. Den var inte så städad som man skulle kunna tro utan det var mycket dansa på stolarna. När borden tagits bort var det dans hela natten lång. Svinkul! Vad gör vi? Nu kör vi! Det var även ett discotema på kvällen och jag hade hittat en mintgrön klänning med massa lager fransar. Förutom att fem andra hade den var den rätt bra. Eller kanske just därför? Det som inte var lika bra var att man fastnade i alla med fransarna. Oops. Sorry.
Igår var det också utgång på Cafét och det var minst sagt många bekanta ansikten där. Smockat men skoj. Vad som inte var lika kul var att jag och Arvid missade bussen på vägen hem för att han promt skulle hinna köpa hamburgare på Donken. Efter att ha väntat i en halvtimme hoppade vi på en hyfsat rätt buss och fick gå en bra bit hem sedan. Somnade 03.30 - vaknade 07.15 när klockan ringde. Trist, javisst.
Idag var jag i skolan klockan 09.00 och åkte hem 18.00. Vi pluggade non stop med bara en föreläsning. Den som trodde att det svåraste var att komma in trodde fel. De har verkligen kört igång hårt från start och det är bara att hänga på. Det som är skönt är att alla är motiverade, många stannar och pluggar i skolan. Mycket bättre än att försöka fatta allt själv tycker jag! Men man är inte van vid det här tempot, även om jag inte är i samma panik som förra veckan.
Nu taggar vi nu taggar vi, nu nu nu taggar vi
kom igen då, kom igen då, kom igen kom igen kom igen då!
