plato.

Jag läste i ett nummer av Illustrerad Vetenskap (Inte Illusionerad Vetenskap som de säger i Hundtricket) att de gjort studier på vad tjejer dras till hos en kille. Både på människor och djur om jag minns rätt. De kom fram till att tjejer vill ha killar som utger samma doft som deras pappor. Ni vet den där doften som typ inte känns som bara finns där när man luktar på någons tröja (och det är förhoppningsvis inte svett). Det finns tydligen rätt starka samband mellan detta och mellan förhållanden som håller länge.

Sedan hade de gjort samma studie för män och kommit fram till att det inte riktigt fungerade likadant för dem utan, citat från Illustrerad Vetenskap:

"Hannar parar sig i regel med vem som helst."

Vet inte hur man ska kommentera det?

Vad är en lördag på Sveavägen utan glöggfika? Ingenting värt! Därför kryddade vi tillvaron med glögg, lussebullar, pepparkakor, julmust och juleskum. Vi hade även en fin Jägermeister-duk som var kvar sedan skidpuben. Mysigt värre!

Phillan berättade hela tiden om när hon pratade med Sacha Juan och ville inte godta några argument om att det inte var självaste Don Juan hon pratat med. Jag hittade tre killar som dansade i korridoren till All the single ladies med en väldig inlevelse. Gissade (och hoppades) att det var det kommande Småttingspexet som var anledingen till detta. När de kom in i vårt rum efter ett tag och ville smaka pepparkakor gav vi villkoret att de skulle visa upp dansen för oss. De måste varit riktigt sugna på pepparkakor eftersom de faktiskt gick med på det. De hade tagit väldigt mycket från den riktiga koreografin vilket var väldigt roligt!

Nu ska jag och Biff Paneng kolla på What happens in Vegas. Inte för att jag tror att den är så himla bra egentligen. Men. När jag var barnvakt för några veckor sedan var den på TV. Jag hoppade in efter kanske 45 minuter och precis när jag kom till slutet så kom päronen hem. Och jag kände inte att jag ville sitta kvar och titta på slutet där. Så nu har jag gått frustrerad och undrat hur den slutar? (Fast man med stor sannolikhet vet ungefär hur redan på förhand.) Och lite hur den börjar också, men om jag hade fått se slutet så hade jag varit nöjd.

Maten kallnar!

Tänka sig. Satt precis och googlade lite på "undersökning utseende" (långskott x vild chansning) för att kunna hitta någon bra undersökning som kan motivera tillväxt av vårt segment i marknadsplanen vi gör för Björn Axén. Om ni undrar varför jag gör det på en fredagskväll kan jag berätta att jag egentligen skulle jobbat på Skidpuben som går av stapeln just nu i skolan (garanterat mycket Jäger, liveband, snö, after ski och svettiga underställ), men på grund av sjukdom ligger jag här och har inte något bättre för mig. Hittade inte direkt det jag sökte men hittade en artikel som var lite intressant:

"Forskare: Högerpolitiker är snyggare än vänsterpolitiker"

Hur forskar man på det? Jag kan också vara forskare! Sitta och bedöma om folk är snygga eller inte. Och är inte ordet snygg rätt relativt? Det beror ju på den som bedömers preferenser liksom. Men forskning? Njaa... Lite som alla i Robinson som säger att de är mångsysslare eller bloggerskor när de egentligen inte gör ett skit.

Och på hemsidan rullar det en reklam för Urban by Björn Axén i högra kolumnen. Ödet eller vad?

Det är jag. Har dragit på mig en dunderförkylning som inte är rolig för fem öre. Jag vet varför också. Det är inte på grund av Milano, dem som trodde det. Nej, nej. Det är för att igår skulle jag och Lisen äntligen träna tillsammans på Friskis och jag skulle köpa årskort. Deja vu eller vad! Bara det att förra året lyckades jag köpa kortet dagen före jag var sjuk i tio veckor - den här gången kom jag undan. (Och tänker inte direkt vara sjuk i tio veckor den här gången.) Kände redan när jag gick upp att kroppen inte direkt var på topp. Halvsov mig igenom föreläsningen med kommentaren "Du ser ut som ett vrak" med mig i bagaget. Gick sedan hem och sov från ungefär elva till fem utan att vakna. Behövde nog lite sömn trots allt.

Hade lite problemas att somna igår på kvällen förstås men sov ändå rätt många timmar. Tänkte att jag förtjänade att vara frisk imorse när jag vaknade? Men nej. Mådde sämre. Blä. Pallrade mig till skolan en stund innan jag var tvungen att åka ut till min älskade förort för att vara barnvakt till tre underbara barn. De bokade mig för den här kvällen för kanske en och en halv månad sedan så det var inte läge att ringa och säga att jag var sjuk... utan bara att bita ihop.

Och tänk. När man kommer in på fritids som ett värre vrak så möts man av ett leende ansikte och en bamsekram. Är det inte härligt så säg. Diskuterade retsamma killar som frågat chans två gånger med lappar i skolan och sådana saker som är högst väsentliga när man går i lågstadiet medan vi riktade stegen mot dagis. Där hittade jag ännu en glad tös som faktiskt kan klä på sig overallen själv nu! Stora tjejen. Gick hem och lagade middag. Minstingen sa att hon faktiskt tyckte att jag skulle sova över där. Avböjde lite snällt. Fick även veta att hon blivit helt knäckt i tisdags när mamma kom och hämtade på dagis för att hon fått för sig att jag skulle kommit och hämtat då. Gulle! Basketliraren kom hem och kastade i sig lite middag innan han skulle ut och leka med grannarna. Jag tittade på Nickelodeon med två trötta tjejer varav en vägrade att sitta någon annan stans än i mitt knä.

Och så snöar det också. Fina, stillsamma flingor. Tänk. Det finns fina saker även om det inte riktigt är min grej att vara klen.

Milano - var ska man börja? En av de helt klart sjukaste resorna jag varit på.

Vi flög dit onsdag eftermiddag/kväll och de stod och väntade på oss när vi kom dit. Det hade vi väl aldrig trott. Åkte buss till hallen där vi skulle bo. Regnet öste ner. La ut madrasserna på golvet i hallen. Gick ut och käkade pizzaslice på något litet ställe i närheten. Blev hyschade av personalen för att vi inte var knäpptysta när vi åt. Sedan när är de lågmälda i Italien? När alla skulle sova i hallen var det någon typ av fest i mittcirkeln och någon funktionär gick runt och skrek QUIET! Vet inte om det var han eller festen som störde mest. Vaknade flera gånger under natten av att det var så fruktansvärt kallt. Vi skulle spela halv elva morgonen efter så vaknade vid halv nio. Fick flytta på alla saker till ett litet omklädningsrum på kanske 15 kvadrat där alla 50 personers saker skulle samsas. Toaletterna var in fact hål i golvet, fast jag bara trott att det var en myt. Är det för att det bara är modeller i Milano och de aldrig behöver gå på toaletten?? Vi värmde upp i god tid innan och var redo när matchen skulle börja. Problemet var att ingen annan var det eftersom de tydligen hade ändrat spelschemat utan att säga till. Så vi skulle spela först klockan 12. Eftersom de i princip inte kunde någon engelska var det lite svårt att förstå vad problemet var men det löste ju sig till slut. Tagga av tagga om.


Foto E Westerberg

Coach utsåg även mig till kapten och jag blev ju lika glad och stolt som ett barn på julafton typ. Älskar att vara kapten; påminner mig om det goda dagarna i F87. På grund av begränsade uppvärmningsytor fick vi köra lite Mora träsk-sånger med väl utvalda rörelser ("Vi sätter höger arm fram, höger arm bak, höger arm fram och skaka lite grann. Hoppa runt i ring, dansa honkitonk - det var allt för denna gången...") och även utvalda delar av Lottas Friskispass utomhus. Första matchen var mot Bratislava. Planen var kort konstgräs med lite sand/gummi/grus på. Som en dörrmata typ. Första halvlek var inte så bra alls av oss, men vi höjde oss i andra och vann med 2-0. Skönt. Fick en del onödiga avblåsningar också för att vi inte hade koll på att det var futsalregler och inte five a side. Efter matchen ville jag se regelutdrag men de hade inget eftersom det bara var FIFA:s gamla vanliga regler. Om man inte kan dem utantill då? Pratade länge med Alberto som var turneringsansvarig och faktiskt kunde lite engelska, och till slut förstod han vad jag ville så han sa att han skulle fixa fram dem.

Dagen fördrevs med att titta på de andra lagen och försöka hitta någonstans att vara. Volleybollagen körde en "Ååå bordsskål!" när de taggade under matcherna. Roligt när ingen fattar, man skulle ju kunna säga vad som helst egentligen. Det fanns ingen läktare och madrasserna var uppställda mot väggen eftersom de spelade på planen/i sovrummet. La oss ett tag på vår madrass och vilade lite i ett hörn, men fick så många volleybollar på oss så vi gav upp till slut. När vi skulle värma upp inför andra matchen kom Alberto och hade genomgång av reglerna. Kändes som football for retards när han visade med vilda gester hur bollen var tvungen att ligga på linjen vid inspark. Några grejer var dock inte självklara, så det var bra ändå! Tack Alberto. Andra matchen var mot Beirut. Vi mötte dem i Barca i våras minns jag och vann, men hade för mig att de var rätt bra. De hade också vita tröjor och eftersom vi var bortalag fick vi ta västar. Det visade sig dock att de hade en väst för lite så vi skulle vara tvungna att byta västar med varandra på bänken. Detta psykade oss totalt eftersom vi annars har väldigt strukturerade byten. I halvlek frågade jag om de kunde ta västarna istället eftersom de bara var fem, men deras idiot till manstränare vägrade ju förstås. Vi var väldigt frustrerade och låg under med två eller tre noll. Tryckte på som attan i slutet och lyckades göra två mål men det räckte tyvärr inte. De hade en snabb tjej på topp som de körde långbollar på och det fungerade på något sätt. Vi var väldigt arga och frustrerade efter matchen. Vi kände verkligen att vi var det bättre laget, men att vi inte kom till avslut riktigt.


Hejar på killarna i regnet... Foto E Westerberg

Efter det duschade vi och hade sedan lite fest i omklädningsrummet. Ass hade tagit med sig dipp också, verkar ha blivit en ny riktigt fin tradition. K.A.O.S. 50 personer och 50 personers packning på 15 kvadrat. Helt sjukt. Gick sedan till Neon bar. Åt middag vid ett; en sjukt god toast. Hade hoppats att Linda skulle kunna ta en tripp från Florence till Milano men efter vissa schemaändringar gick det tyvärr inte... hade varit roligt men sånt är livet ibland!

På fredagen spelade vi halv elva och mötte tyska Konstanz. Andra halvlek var som vanligt riktigt bra och vi vann med 5-1 efter 1-1 i halvtid. Då Bratislava vann mot Beirut vann vi gruppen på målskillnad. Solen hade bestämt sig för att visa sig och vi åkte in till staden. Körde en bättre massagecirkel i tunnelbanan. Som vanligt gjorde jag ju bort mig. Vi började prata om Lambada och då kom jag och tänka på Lejonkungen 3 när Timon glömt bort vad Hakuna Matata heter och försöker komma på det medan Pumba säger olika fraser. Det slutar med att jag ropar "HA KUL MED LAMBADA!" med äkta Pumbaröst. Då börjar någon svensk tjej prata med oss som stått bredvid. Woops! Åkte till Duomo (Domus?) som var en riktigt mäktig katedral. Blev uppraggade av några tyskar ("ni satt väl på ett café här i närheten för typ en timme sedan?") där inne som ville att vi skulle hänga med dem på stan. Vi kände väl snarare för kvalitetstid med laget så det bidde inget med det. Vi åt glass istället och jag och Lotta satte oss i solen på ett fik utan och med kaffe. Gick sedan bort mot de andra som var på shoppingrond. (Smet in på H&M förstås innan vi mötte upp dem för att inte behöva skämmas.)


Massagecirkel! Foto E Westerberg


Är de verkligen blonda i Sverige? Foto E Westerberg




Glass i solen... härligt! Foto E Westerberg



Åkte tillbaka till hallen för att se på våra volleyboll- och basketlag. Ass fick en riktigt fin Mamma My-knut av mig. Basketlaget förlorade tyvärr men totalt tog de 54 poäng och vann en match! För er som inte vet det brukar basketlaget alltid bli mobbat för att de tog tre poäng totalt i Koblenz för två år sedan... men nu kan de ju sluta med det! Efter sista matchen hade motståndarlaget gått fram till våra basketkillar och sagt  "we've got the basketball, but you've got the girls...". Vad att föredra?

Efter att ha supportat våra cheerleaders under deras repetition åkte vi in till stan med laget för att äta riktig middag. Pizzan var helt himmelsk. Vi började komma in på lite märkliga diskussioner som när man ber om en screw i affären (varan eller tjänsten?), att jag hade en fotprotes (Emma i Barca: Det ser ut som att du har fyra fingrar! Jag: Ja visste du inte det? - eskalerade till Emma: Det ser ut som att du har en fotprotes! Jag: Ja visste du inte det?), att om Lotta får en son ska den heta Lotto, med mera med mera... Vår klasskamrat som är på utbyte i Milano kom dit och efter en stund gick vi till något soft uteställe. Trots taxibrist fick vi tillslut en bil som tog oss tillbaka. När vi kom "hem" var min och Lottas madrass borta. Suck! Såg några killar som låg på en likadan madrass rätt nära där vår hade stått. Lotta gick fram, skakade lite på en av dem och sa "I think this is our mattress" och med tanke på flinet och det faktum att de flyttade på sig direkt stämde det. Alltså behövde jag inte frasen du ligger i min sovsäck, men skulle behövt du ligger på vår madrass. Vem tar någon annans madrass bara så där för att man inte har en egen? Ingen hyfs på folk.

På lördagen var det slutspel och eftersom de summerade alla grupper och rankade alla som gick vidare 1-8 så skulle vi möta Beirut igen. Gissa om vi var taggade. Killarna åkte tyvärr ut i åttondelen på morgonen, och vi var näst på tur att spela. Vi ändrade om lite så att Torsten skulle spela back och jag där fram eftersom hon är tillräckligt snabb för de där rackarna på topp. Detta gjorde det lite ovant på planen. Som vanligt spelade vi bra men kom inte till skott. Det känns genomgående tema i alla våra matcher, vi försöker spela oss över mållinjen typ. De andra bränner av något skott som går in. Förlorade med 2-0 och var utslagna i kvarten. Vi var väldigt besvikna. Det är svårt att säga om det var dumt eller inte att byta mig och Torsten, men om vi hade förlorat utan att ha försökt lösa det som inte fungerade förra matchen hade jag nog varit ännu mer besviken. Fick ett fint sår över hela högerknät fullt med diverse gott och blandat. Bet mig själv i handen när de gjorde rent det, fungerade bra faktiskt. Fick ett nät över kompressen så att benet såg ut som en kasslerbit. Tjausigt. Volleybolldamerna åkte också ut och vips så var det bara våra cheerleaders kvar.


Foto E Westerberg

Det var roligt att kolla på cheertävlingen. Det var vi och två lag till som var riktigt duktiga. De andra var... intressanta. Ett lag körde hiphop med paraplyer - riktigt duktiga men inte cheer! Våra tjejer (och kille!) kom trea. De som vann var fem killar och fem tjejer som kunde göra massa grymma lyft även om jag tycker våra var bättre på att dansa. Kul med en pallplats i varje fall! På prisutdelningen så hör vi också att Fair Play-priset i Futsal går till Stockholm School of Economics! Wohoo! Vet inte riktigt hur det gick till med vi kom fram till att vi kör tufft med schysst.


Fair Play-vinnare. Foto E Westerberg

Det är en väldigt stark tradition att sista kvällen på turneringen är det en avslutningsmiddag med alla som åker med och det brukar vara riktigt roligt. Alla verkar dock inte vara med på det även om en viss styrelsemedlem till och med blev städansvarig för utskottet efter att ha skitit i den förra turneringen för att själv gå och titta på El Clásico på TV... tappade helt orden när denne upprepade samma sak igen. (Inte ens El Clásico.) Och drog med sig massa andra. Men vi sket i dem och hade riktigt skoj ändå! Det var kanongod mat med pasta och pizza och stämningen var på topp. Coacherna fick avslöja MVP (inte Net Present Value som någon trodde) och jag fick även Lotta att gråta efter ett litet sponant tal. Limoncellon flödade och jag tyckte det påminde alldeles för mycket om Bakis för att vara gott... När vi var mätta och belåtna gick vi vidare i ösregnet till ett ställe som hette Le Banque - banken. Lisas kompis kompis hade fixat in oss där och damn vad trångt det var. Verkade vara ett sådant där coolt ställe med den största kristallkronan jag någonsin sett över dansgolvet. Roligt att se men det gick knappt att röra sig. Vid tre gick vi ut för att försöka hugga en taxi tillbaka - bussen till flyget skulle gå halv fem. Det var tydligen ett riktigt kösystem den här gången och alla blev galna när man inte riktigt hajjade/ville acceptera detta. Stod säkert en halvtimme i ösregn innan det blev vår tur. Tillbaka och packa ihop våra grejer i det minst sagt kaosartade omklädningsrummet; förhoppningsvis fick vi med allt.



Och ja - idag är alla tillbaka på svensk mark om man säger så.

Imorgon är det äntligen onsdag igen. Då är det Bonde! Det är ju så bra. Förra programmet var riktigt händelserikt och underhållande. Avundsjuka, försök att ställa sig in med trerätters, lite smyghångel, planering av buggförföring med mera. 

Phillan sa igår att redan på måndagen så börjar hon längta efter onsdagens Bonde. Måndag? Jag börjar längta onsdag kl 21 när programmet är slut. Sista tjugo minutrarna har jag lite ångest över att det snart är slut och att det då är en hel vecka kvar till nästa gång.

Det är helt klart inte normalt. Vet inte hur jag ska tackla detta. Kan ju liksom inte avvänja mig nu, måste ju få följa säsongen till den är slut! (Vågar inte ens tänka på hur det känns när hela säsongen är slut och det är tio månader till nästa...). Tittar dock bara på programmen en gång. Det är ju faktiskt bra. Känns som det här har eskalerat den här säsongen för att alla är så involverade. Förra året var det bara jag och Lisen som skickade live-sms under programmens gång, men i år är det verkligen det stora samtalsämnet på lunchen. Alla kollar på det. Har man inte sett Bonde behöver man ju inte komma dit liksom. Det är inte heller normalt. Måste jag byta umgängeskrets för att bli frisk? 

Det var nästan lite jobbigt att jag var i Milano i onsdags och missade programmet...... hur skev i skallen är jag inte då??!!

Hjälp mig! (Eller skicka lite kommentarer imorgon mellan åtta och nio, det kommer bli kul!)

Jag och Google translate har tagit fram lite fraser som kan vara bra att ha med sig till Milano:

Hejsan. Var ligger idrottshallen där vi ska bo på ett golv?
Ciao. Dove si trova il palazzetto dello sport dove ci sarà in diretta su un pavimento?

Vi är Zlatans kompisar.
Noi siamo gli amici di Zlatan.

Domaren, hon filmar bara!
Il giudice, era solo riprese!

Ursäkta mig, du ligger i min sovsäck!?
Mi scusi, si trovano nel mio sacco a pelo!?

SSE är de bästa, o a chachacha; vinner för det mesta, o a chachahcha; därför ska vi ropa; o a chachacha; bäst i Europa, o a chachacha!
SSE è la migliore, et al chachacha, vince per la maggior parte, chachahcha OA, quindi, noi piangere, OA chachacha; migliori in Europa, oa chachacha!

Måndagkväll betydde kick off inför Milano med mat, musik, ljus och presentation av lagen. Chefen var på obligatoriskt kvällsseminarium så då fick jag fungera styrande organ. Vår eventansvariga hade dock styrt det mesta så allt gick enligt plan. Skönt att det kan göra det ibland!

Vi är ungefär 50 spelare från skolan som kommer åka till Milano imorgon. Dam- och herrfotboll, dam- och herrvolleyboll, basket och cheerleading. Kommer bli galet! På många sätt antagligen. Vi ska som sagt bo i hallen där vi spelar och tydligen så är fotbollsplanen en filtmatta med grus på... jag förbereder mig på misär i fyra dagar. Och de ska ha 20 Euro i deposition för att bo på golvet i idrottshallen. Får hoppas att det inte är så dålig kvalitet så att man sjunker genom golvet eller något... Kommer bli kul med andra ord!! Vi konstaterade även att det inte gör något att herrlagets matchställ är lite väl tajta - vi ska ju till Italien!

Jacob berättade också att Gunnar ska jaga lamm men då sa jag att det är ju han som är ett lamm?

I mitt huvud har jag alltid föreställt mig att efter tentorna i trean, som ligger i december och inte i januari som de tidigare två åren, då ska jag resa ut i vida världen i några veckor. Om jag inte får omtenta. Så jag har sparat pengar och drömt om kritvita stränder, bergsbestiganden och mojitos.

Och nu är tiden inne. Jag har ingen omtenta. Tentorna ligger tidigt. Jag har alltså tid, lagom med pengar och en helt absurt stor lust att åka ut i världen och upptäcka spännande saker. Det är bara en liten men ändå avgörande sak att fixa. Någon att åka med. För jag vill inte åka runt själv. Så vad tror du om det här:

Vart? Till ett varmt, underbart och spansktalande land.
Förhandlingsgrader (0=skrivet i sten/inte en chans/när helvetet fryser till is, 10=kompromissbart):
Varmt: 0
Underbart: 0
Spansktalande: för några dagar sedan 3, men efter lite skrämseltaktik från päronen skulle jag nog säga att den nu är uppe i en 6a. Skulle verkligen vilja åka till Syd/Centralamerika men det vore ju trevligt om man kom tillbaka hem? Hur farligt är det där borta egentligen? Har ju varit i Asien i två månader tidigare så vore spännande att utforska något nytt! Även om Thaimaten och Phi Phi förstås alltid lockar...

När? Efter 16:e december kl 13 och som längst en månad framåt.

Vad ska göras på resan? Jag tänker mig en bra kombo av strandslapp och äventyr. Vill upptäcka den fantastiska naturen! Kommer ej äta tillagade kryp. For sure. Restips mottages varmt!

Kvalifikationer? Bör vara bra på Uno eller ha ambitioner att lära sig spela, för jag är en fena på det! Yatzykunskaper preimeras. Ett plus om du gillar att avlägsna stora/små/existerande kryp från opassande platser.

Varför åka med mig? Om jag får mat och sömn skulle jag säga att jag är en helt klart dräglig person att umgås med. Jag är faktiskt rätt bra på att skratta så att jag får kramp i magen också. Det brukar smitta rätt fort så du kanske kan bättra på magrutorna lite helt gratis? Vi kommer ha riktigt roligt och en hel drös med minnen att prata om resten av livet! (Om vi inte tröttnar på varandra totalt under resans gång vill säga.) Jag är stor och stark så att jag kan bära min egen väska alla dagar i veckan. Jag har även en ruggigt fin systemkamera som är redo att användas...

Varför inte åka med mig? Ryktena säger att jag gnisslar lite tänder i sömnen... men Bamse har aldrig klagat så så illa kan det väl inte vara? Kan även bli väldigt upprörd på exempelvis tuktukchaffisar som försöker lura en på en dollar (principsak!). Roligt att beskåda tycker säkert vissa, skämmigt tycker andra.

Är en sucker för? Solnedgångar. De måste ju vara Guds gåva till människan eller något. Kan bli en del fotosessions och fina stunder på kvällskvisten misstänker jag... men om du kan stå ut med det så bör det inte vara några problem!

Let me know om du är sugen på ett äventyr utan dess like!!

P.s. Man ångrar det man inte gör.


Solnedgång över Kinabatangan River, Borneo.


Du kan vara trygg med mig....?!

Man kan ju inte ha gått på Handels utan att ha ställt upp i Kårvalet någon gång... då har man ju inte gått på Handels på riktigt. Eller? Därför ska jag nu göra det! Och lugn, ni som blev lite oroliga att jag ska ställa upp till IdUordf, så kul ska jag inte ha det. Känns som att jag redan fått smaka på rätt mycket av det goda genom att vara Vice ordf i samma utskott.

Nej. Jag ska däremot ställa upp till FUM - Kårfullmäktige. För er som undrar vad det är skulle man kunna likna det med riksdagen; det är där alla viktiga kårbeslut fattas. Känns som att det är nästa anhalt liksom efter att ha varit med i en utskottsstyrelse. Tror att det är viktigt att folk med mycket erfarenhet av Kåren sitter där. Vill väldigt gärna bli invald i FUM!

Ska försöka skriva ihop något tjusigt election pork (som det faktiskt kallas) också. Det ska inte vara så långt men desto större press på att det som står faktiskt är bra! Funderar på att ta en bild som verkligen utstrålar min seriositet. Det här är mitt första förslag:



Vad tycks?

Torsdagen bjöd på sista träningen innan Milano och det kändes faktiskt riktigt bra. Det finns stor potential i det här laget, det gäller bara att ta fram den när det väl gäller. Efter träningen hade vi förfest i omklädningsrummet med musik och bastu. Vår fantastiska ass hade fixat morot, gurka och dipp och då visste man att det skulle bli en bra kväll.



Vid elva stängde hallen och vi gick med träningsväskorna i högsta hugg mot Stures eftersom vi kommer in gratis där före tolv. Det var jag, Ödlan, Torsken, Elin, Ass... och Farfar också. Jag var innan rätt skeptisk innan eftersom Stures inte riktigt känns som mitt typ av hak - men det visade sig bli en väldigt rolig kväll. Kan bero på att det var mycket skönt folk man kände. Kändes väldigt udda att komma med träningsväskorna i högsta hugg till Stures, men det vara bara att lägga in dem i garderoben ju!


Gröna bollväskan var med! Låter mig minnas att Ass frågade om kvitto i garderoben så att vi kanske skulle kunna ta det på lagkassan...

På dansgolvet kom vi på att vi skulle göra en uppvärmningsdans till Milano. Som afrikanska lag gör. Eftersom det var denna låt som dunkade ur högtalarna just då blev den automatiskt den givna låten.... kanske inte riktigt med samma moves dock. Det finns en stor risk att det kommer synas att vi är fotbollsspelare. Eftersom jag dansat väldigt mycket tidigare vet jag inte om det blev jag som blev outtalad koreograf?



Igår var jag barnvakt först till mina nya barnvaktsbarn och det gick jättebra. Becca skulle ha födelsadagskalajs och jag hade sagt att jag skulle möta upp dem på stan om jag hann. Det hann jag och åkte till Ambassadeur där de befann sig. Det var en tillräckligt lång och trång kö för att man skulle bli irriterad, och när jag står längst fram ringer Mikiz och säger att hon och Powell ska åka hem. Tråkigt! Men de andra var där inne så gick in ändå. Har nog aldrig fått ett så stort välkomnande som när jag hoppade fram till Becca och Malin. Jag blev glad att se er också! Jag och Malin hittade bästa platsen på lilla dansgolvet - framför apparaten som blåste ut kall luft. Man fick både sval skön luft och Carolavind i håret! Det var mycket discobrudar där; ni vet sådana som är aggressiva med armbågarna och stilettklackarna i högsta hugg och kallar alla för daaarling. Medellängden på killarna var runt 165 vilket jag tyckte var väldigt märkligt. Hade de något speciellt tema just den kvällen? Jag visste inte ens att det fanns så många korta killar i samma stad. Musiken var bra och det var väldigt intressant när det kom en technoversion av Lejonkungens Circle of life. Och efter att inte ha druckit en droppe igår mår jag oförskämt bra idag! Dags att göra något av den här dagen också...

Och grattis lilla pappa på Fars dag.

Jag har haft lite funderingar angående masterprogrammet och livet och sånt. Så därför bokade jag in en tid med Student Services.

Det visade sig bli ett riktigt bra möte. Känns mycket bättre och liksom... lugnare på något sätt. Vi började prata lite om masterprogrammet; hur många som får sitt förstahandsval, hur det är upplagt med kurser, utbyte... Om vad jag ska välja för inriktning. Jag har ju tänkt att jag vill välja marknadsföring på mastern, men samtidigt får jag ju panik när det inte är några siffror. Hans råd var att man ska välja det man tycker är roligast, för då blir man också bra på det. Gå på magkänsla alltså. Det gillar jag. Brukar oftast göra det. En termin är valbara kurser och då kan jag ju välja räknekurser där om jag vill. Skulle även vilja åka på utbyte till ett spansktalande land, men trots att det är masternivå så är undervisningen på spanska. Tufft. Vet inte om jag skulle klara det. Hade tänkt att man skulle kunna plugga på engelska men lära sig spanska runt omkring liksom. Annars blir det nog något engelsktalande. Om jag nu ska åka på utbyte. Börjar dock bli väldigt sugen... men då är det en termin under femte året så är ett bra tag kvar ändå.

Sedan klev vi över och började prata lite mer djupa saker som den ständiga hetsen, min rädsla för att bli arbetsnarkoman och tappa det som är viktigt i livet, att jämföra sig med alla andra som är duktiga, drömmen om att hitta ett jobb man älskar att gå till varje dag, bubblan som faktiskt uppstår på Handels... Är de här värderingarna verkligen mina eller har jag bara applicerat dem för att det är så man bör göra om man går här? Om man tänker på hur skadad vår humor blivit är det inte helt otroligt att även andra saker fått sig en känga. (Inte sagt att det behöver vara till det sämre.) Jag fick även tillfället att uttrycka mina åsikter om 631 till en neutral part.

Slutsats: Det löser sig. 86% har jobb på examensdagen och 98% inom tre månader efter examen. Det är inte livsavgörande vad jag väljer för inriktning eftersom många inte ens arbetar inom det typiska för den inriktning de gått. Och eftersom jag ska ta kandidaten i redovisning och master i marknadsföring så kommer jag ju bli rätt bred och kan säkert hitta någon kreativ-siffer-kombo.

Och visst var det lite skönt när han sa att jag har bra betyg och att det finns dem som jobbar i London som har sämre betyg än så här. Inte för att jag vill jobba i London på en investmentbank 80 timmar i veckan, men ibland ska de verka så viktiga och då var det skönt att inse att... jag vet inte. Det var skönt i varje fall.

Min kropp är inte riktigt van vid att träna fem dagar i rad.

Men så ska det vara när vi på IdU arrangerar Prova på-vecka! (Och i mitt nya hälsosamma liv som började förra veckan?) Värst är det nog i och för sig efter de där aktiviterna jag inte brukar syssla med. I tisdags var vi i Sätrahallen och körde friidrott. Tyvärr var mitt ena knä rätt så fucked up efter att jag kutat efter Lena i måndags, men det brukar ju vara så dagen efter. Så tänkte att det nog inte var någon fara utan att det bara gjorde ont. Bara att kötta på med andra ord. Vi körde höjdhopp (enligt min önskan förstås), häck och längdhopp. Riktigt roligt! Och sjukt svårt. Det måste sett riktigt roligt ut när vi körde häck, för inte var det häcklöpning direkt utan mer häckhoppning... Vi hade inte så mycket tid på oss och eftersom jag var den enda tjejen utöver instruktören så höjdes ribban rätt fort på höjdhoppet. Lite träning och jag lär flyga över som Emma Green (att sikta på Kajsa är lite väl optimistiskt). Är inte så nöjd, skulle vilja hoppa mer och höja lite mer successivt. Gjorde en rejäl rivning när det började höjas och landade med ribban rakt på vänstra sidan av korsryggen. Aoch. Har därför lite svårt att avgöra vad som är träningsvärk och vad som är yttre påfrestningar. Hela vänstersidan är helt mörbultad. Försöker lista ut varför. Upphoppsbenet? Landat hårt efter häckarna? På yogan i onsdags höll jag på att få kramp i muskeln bredvid benhinnan. Intressant. Har aldrig varit på yoga förut heller. Han körde rätt så basic, mycket med andning och så. Lite svävande måste man ju säga att det är.

Och nu ska jag iväg till sista fotbollsträningen före Milano. Det ryktas om utgång efteråt som en liten för-kick off... och så har jag sagt att jag ska följa med till Student SM i Gbg första helgen i december! Dags att ta det där jäkla SM-guldet någon gång. Men först är siktet inställt på dramadrottningarnas land förstås.

Visst är det bra? När folk ser en sådan annons kan de ju bara inte låta bli att läsa texten. För vem är så fräck och säger att du är ful? Det måste ju finnas en förklaring. Och det bor väl ingen filur i bladet som kan se om du är ful eller inte? Ännu större anledning till att läsa. De kan alltså veta att du är ful utan att ens se dig?

Det är faktiskt ett av mina favorittrick. Provocerande reklam. Det är som de reklamerna när de skriver "Läs inte detta" eller "Ignorera det här". Då måste människan läsa! Som när det är en stor röd knapp någonstans där det står att man inte får trycka på den. Då vill i varje fall jag trycka på den bara för att se vad som händer. Har än så länge kunnat hålla mig men det rycker ju helt klart i fingertopparna...

Förbjuden frukt lockar mest. Så är det bara.

Efter att nästan ha blåst bort på vägen hem kom jag in genom dörren, hungrig som en älg, och kände ett stort sug efter... nudlar.

Va? Det är väl inte friskt? Jag som inte ens gillade nudlar förut. Och nu ligger de där och simmar i kryddmixen. Bara väntar på att jag ska hugga in. 

Mums!

Idag tänkte jag vara lite modig och avancera en grupp på löpträningen. Mikiz ledde den gruppen, så det kändes ju lite tryggt förstås. Då kör man längre intervaller. Trodde att jag skulle ligga 30 meter efter alla andra men så blev inte riktigt utfallet. Eva var ju tyvärr inte där men hängde på Lena i täten istället. Hon körde på rätt bra må jag säga! Det ser så lätt ut när hon springer... Hon avslöjade knepet också: älgpastan från IKEA. Den har ju jag testat! När vi var uppe hos Limpan. Får helt klart köpa på mig lite!

När hon märkte att jag började tappa lite ropade hon: "Kom igen nu! Jag är mörkrädd, så du måste hänga på!". Och det är ju inte kul att springa själv i skogen om man är mörkrädd. Så jag tog fram lite extra krafter och hängde på. Det är helt sjukt vilken effekt det får på mig om någon skriker lite. Love it! Den som skriker ska helst låta lite arg också fast ändå pepp; så att man känner att de tror på en och därför vet att jag kan ta i lite mer om jag bara kämpar. Hon sa även att det är värst att ligga två meter bakom, för då är man ett: en looser och två: man hamnar bara längre och längre bak. Haha. Med lite citat från hennes son tydligen. True story.

Tänk vad lite vinnarskalle kan göra egentligen. Och på tal om det insåg jag just att vi åker till Milano nästa vecka för att spela fussball! Känns helt sjukt. Det är något som har känts riktigt avlägset hela tiden. Ska bli så fruktansvärt roligt! Det är något visst med cuper alltså... Såg även att det ska vara runt 14 grader där nästa vecka. Skulle inte tacka nej till lite värme eftersom det är kallt som i Sibirien här. Typ.

Det är inte illa det ska jag berätta. Det var som på ett café, bara det att man fick äta allting! Behövde inte välja. Phillan hade bakat som en tok och eftersom allt var lika gott var det svårt att lägga upp en taktik. Lisen hade även gjort hennes berömda cheesecake. Har inte ätit den sedan vi var på Arvids land i början av juni; har helt klart saknat den. Hörde igår att hon bakade en men kopplade inte riktigt att jag skulle få en del av den.... blev rätt exalterad när jag fick veta det! Jag hade aldrig varit hemma hos Phillan förut så det var roligt att se hur hon har det! Väldigt, väldigt fint var det. Synd bara att jag inte kommer att få komma tillbaka. Jag råkade tappa cheesecake på hennes vita stolsdyna, klantarsel. Kände mig superdum men hon bara vände på den. Får ge henne Vanish eller något i julklapp!

Vi kom in på rätt oklara diskussioner om bland annat blottare som sitter i träd också. Och vad skulle man egentligen göra om en tjej satt topless på tunnelbanan? Är man blottare då eller är det bara om man liksom öppnar trenchcoaten? Själva överraskningen? Inte om man är naken hela tiden? Tål att tänkas på...


Saften var självklart där.








Cheesecaken... höll mig faktiskt från att äta tills jag mådde dåligt den här gången. Mitt rekord är en halv.

Den här veckan har jag gästspelat lite på dagis. Roligt som vanligt! De är ju bedårande... oftast. Jag antar att man antingen blir avskräckt eller förtjust när man jobbar på förskola. För mig är det helt klart det senare. Även om jag vet att det ligger långt fram i tiden. När de små precis har vaknat och sitter i mitt knä för att vakna till och är helt nyvakna och gosiga... då vill jag ju aldrig släppa dem. Men så springer de iväg och leker efter en stund helt ovetandes om detta.

Till saken. Min kollegas man kom in för att lämna någonting, och eftersom min mamma också arbetar där presenterade kollegan mig förstås som mammas dotter. "Ja, men det ser man ju verkligen!" sa han då. Imorse var jag och lekte med mina nya barnvaktsbarn så att de inte ska bli helt förskräckta när det kommer en främling och ska vara med dem en hel kväll sedan. Det första jag får höra är hur lik jag är min mamma.

Men vet ni vad? Det stör mig inte. Vi är väl lite gula och har kinesögon liksom. Det är väl snarare beteendet som skrämmer mig. Ni vet när jag säger något och direkt efteråt kände att nu lät jag precis som min mamma. Det är inte roligt, ska jag berätta. Händer inte så ofta men blir lika chockad varje gång. Är det fler som råkar ut för detta?


Den här bilden var den enda jag hittade på mig och mor... han på kanten har jag ingen aning om vem det är. (Förlåt vem det nu än är.) Den är antal år gammal och jag sparade den bara för att vi ser lika illa ut alla tre. Är vi verkligen så lika?

Har precis släppt ut Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump på stan. Själv var jag väldigt otaggad på Halloweenfest och ska därför, tillsammans med mina vänner Ben och Jerry, titta på film istället på min nya tv! Har nog bestämt mig för Rent. Var alldeles för länge sedan. Har inte sett en film på hur länge som helst.

Det var dags. Ska försöka hålla mig vaken också.

Dagen gick och gick och inget resultat kom. Jag hatar när de drar ut på det så där. Åkte på intervju till markandsföringsprojektet vid fem och då hade det fortfarande inte kommit. När jag traskade hemåt två och en halv timme senare med två missade samtal från Arvid förstod jag att det hade kommit. Roomie ringde oroligt och frågade var jag var och hur jag mådde, eftersom jag inte var hemma när hon kom. Söta vännen.

Jag har ändå haft hopp, men på vägen hem blev jag bara mer och mer övertygad om att jag hade kört tentan. Vad hade jag för rätt att tro att just jag klarade mig? Var helt skakis i händerna när jag kom hem. Tur att Roomie var hemma så vi kunde dela nervositeten. Hon verkade nästan lika nervös som jag faktiskt. Det tog en miljon år att starta datorn. Att få igång Internet och gå in på Studentwebben.

Så här går det till: Om man går in på My Courses kan man se om man fortfarande står registrerad på kursen eller inte. Om den inte står kvar betyder det att man klarat sig. Om den är kvar är det kört. Man måste gå via My courses för att sedan gå vidare till My results och se betyget. Med ostadiga händer tryckte jag på My courses. Vågade knappt titta. Kursen var borta. Jag skrek förstås rakt ut, roomie skrek, jag ställde mig på golvet och bara hoppade och skrek, vi hoppade tillsammans. Upp och ner, helt okontrollerat. Jag började gråta. Glädjetårar. En ny upplevelse i sådana här sammanhang. Brydde mig inte om betyget - jag ville bara klara mig. Och det hade jag gjort. Vinst. Jullov.

Gick sedan in för att titta på betyget. Var beredd på ett D eller i västa fall ett E. Brydde mig inte, jag slipper göra om den! Då står det ett B där. Jag började förstås gråta ännu mer. Bakgrund: Vi gjorde ett slarvfel i projektet som gav oss Fail. Vi fann fem fel i ett annat Exceldokument som komplettering som gav oss E i betyg på projektet; det högsta man kunde få vid komplettering. Detta B betydde alltså att jag måste fått A på tentan för att få B i betyg. Det är helt sinnessjukt. Revansch!

Jag är så jävla stolt över mig själv. Jag har aldrig känt mig så dålig och kass som jag gjorde inför den tentan. Tror kanske till och med att det slår när jag skulle på audition till spexet och visste att jag skulle behöva sjunga inför en jury. Jag har aldrig pluggat så mycket och ändå känt att det jag kan inte räcker till på länga vägar. Hemskt att det ska vara så, borde inte få vara så. Kände mig som en myra som någon stampat på riktigt hårt. Har hört så många skräckhistorier om den här kursen. Och så nailar jag tentan på något vänster. Jag kan knappt tro att det är sant. Är det det här som kallas formtopp? Bäst när det gäller. Jag gillar't.

Jag hoppas att det är sant att det här var Handels värsta kurs. För det var fan inte roligt i slutet. Vill inte göra om det, men det känns väldigt skönt att veta att jag klarade av det. På första försöket. Det är antagligen inte okej att säga detta enligt han som aldrig är bjuden men alltid är där (Jante) men fy fan vad jag är bra.

Och tack ni som höll tummarna! Tror helt klart att det hjälpte... ni får börja sälja det som en konsulttjänst. Avslutar med min och Arvids theme song för projektet.

Då får jag veta om jag klarat Kursen som knäcker alla eller inte. Nervös - ja. Säker - nej. Illamående - förvånande nog inte. (Kommer nog imorgon bitti.) Hoppfull - ja. Eftersom hoppet är det sista som överger en.

Roomie har klarat finansen (yey!) så nu hänger det på mig... jag känner pressen... ska försöka låta bli att drämma den där flaskan i väggen om jag inte klarar mig.

Ni får gärna hålla tummarna, så att de blir så där vita och sedan lite blå. Annars har ni inte hållit tillräckligt mycket. Om det fungerar kan ni få lite handmassage i efterskott. Tack!

Måste ge en eloge till Migi som körde backträning i spåret igår med Löpargruppen iklädd manchesterbyxor. Särskilt eftersom "alla andra byxor var i tvätten" hade varit en (kanske inte godtagbar men ändå rimlig) anledning att inte komma på träningen.

Hörde att han körde på riktigt bra i de där manchesterbyxorna. Kanske ett vinnande koncept?

Jag trodde aldrig jag skulle uttala dessa ord men... Oboy Daim Limited Edition var en besvikelse.

Besvikelse 1: För söt. Sliskig. Man bör inte göra Oboy sötare än den redan är.

Besvikelse 2: Jag insåg just att Daim måste vara krispig för att vara god. Av förklarliga skäl är det inte krispiga Daimkulor i pulvret, men jag tror faktiskt att det hade varit bättre. Det känns lite som att man tagit en riktigt bra oxfilébiff, potatisklyftor och chilibea och kört i mixern. Lite som rymdmat. Inte gott men... flytande.

Besvikelse 3: Passar inte till Falu Rågrut. Känns som att man äter tårta med mjukost. För fancy till något så basic som en knäckemacka. Vilka tror de att de är?

Jag har helt tappat tron på co-branding.

Jag valde en plats långt bak i bussen för att ett: där sitter de coola och två: för att Mikiz skulle behöva tränga sig bak så långt som möjligt med sin bautaryggsäck. Väl på flygplatsen följde vi order av reiseleiter och köpte de nya smakerna på Marabous chokladkakor, de där lite tjockare. För min del vann kolasåsen mot chokladsåsen. Vi blev lite smått stressade när vi stod i en lång kö och sju minuter kvar till incheckningen för bagaget skulle stänga. Men det löste sig ju men säkert en hel minut i marginal. Flyget gick väldigt smidigt och man hann ju nästan lyfta innan det var dags att landa.

Som tur var, på Östersunds gigantiska flygplats, hade Limpan gjort ett plakat så att vi hittade rätt.



Sedan fick vi åka Röda Faran med diverse turiststopp på vägen. Bland annat tittade vi in i en (vad som visade sig) stängd liten butik. Vi åkte genom Trång men inte förbi Aphuvud. Väl framme fick vi komma hem till Limpan och hennes roomie J, och det var verkligen superfint och mysigt. Snetak, fullt av ljus och älgpasta i en burk så att jag verkligen skulle känna mig hemma. J hade fixat en helt fabulös Tacogratäng som vi avnjöt innan vi äntligen fick träffa den omtalade Björnen! Han var snäll men jag såg på Mikiz att hon var lite rädd att han helt plötsligt skulle återuppstå och försöka ta en tugga av henne...



I affären säger Mikiz "Är det inte du som äter jättemycket ölkorv?" när hon ser 2 för 25 och riktar tydligen frågan till mig. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Detta är ännu en illusion, ungefär som Pingvinstångsillusionen. Jag har nog inte köpt en ölkorv på flera år. Men en gång köpte jag en och hade med hem till henne. Därmed slutsatsen att jag äter jättemycket ölkorv. Hm. Vi gick hem och försökte titta på Idol medan vi drack te i kvällskopparna, åt godis och hembakta kakor enligt deadline som var minst lika goda som sina föregångare. Mikiz drog nitlotten och fick platsen med ansvar för antennen. Hon gjorde många tappra och några lyckade försök, men till slut gav vi upp och tittade på Solsidan istället.


Om man höll handen så där fungerade det ibland.

Efter en bättre sovmorgon på lördagen begav vi oss ut på en promenad mot Åre Chokladfabrik. Det var inte en tur för den svaga, kan jag berätta. Det var kanske fem kilometer dit. Vi gick nästan hela sträckan längs E14. På vägen alltså. Kändes halvbra men såg inte direkt något givet alternativ. Det var den eller järnvägen. Ska skriva till Åre Kommun och be dem bygga en gångväg. När vi kom fram var det dock värt mödan. De hade provsmakning på några smaker och man var ju faktiskt tvungen att jämföra sorterna flera gånger för att komma fram till att man inte skulle köpa någon av dem.


Glada flickor med glada färger.





Eftersom E14 inte riktigt erbjöd den naturupplevelse vi tänkt oss visade reiseleiter oss en annan väg tillbaka. Inte för att hon gått den tidigare, men det var förstås på hennes initiativ. Vi gick längs vattnet bland stora stenar. Halt, regnigt, spännande. Vad som blev ännu mer spännande var när Limpan hittade en stege hon bara måste ta hem. Som tur var var det i slutet av resan och eftersom jag var dokumentationsansvarig fick de andra två bära!



Mat och sov-klockan ringde bestämt när vi kom tillbaka. Inte för lunch egentligen, men det var där vi låg i tiden. Det blev älgpasta med tomatsås till. Riktigt gott!



Det känns som att vi åt mat hela tiden. När man tänker tillbaka på det. Limpan berättade i och för sig att Jämtland är Sveriges matlän eller något i den stilen, så då måste man ju ställa upp på det! Till middag gjorde vi risotto och inte en "risotto är alltid risotto" utan en ännu bättre än så. Limpan hade berättat för J att jag "är så himla bra på att sjunga som Pumba" så det var jag ju också tvungen att framföra. Inget jag vanligtvis brukar göra men det finns ju onekligen på ett ljudklipp från länge sedan så då får man väl stå sitt kast antar jag... Vi skulle på pre halloween-fest så gjorde vårt bästa med de resurser vi hade. Med tatueringar, fejkblod och mycket kajal blev det ändå rätt farligt.

  

Jag och Mikiz fick informationen att vi skulle upp till den röda lampan. Den låg sjukt högt upp, men vi är ju i fjällen liksom. Såg några ljus längre ner precis i samma bredd och Mikiz började spåna på hur man skulle ta sig dit. Det var så svart att man inte såg hur vägarna gick. "Det är ju ett höghus förstår du väl!" sa jag. Så här i efterhand förstår jag ju att det var jättedumt och stadsboigt sagt, men just då verkade det logiskt. Såg inget annat sätt vi skulle kunna komma dit. Och det skulle vi ju inte heller. Det låg på ett helt annat berg helt stört högt upp. Men i allt det svarta, hur skulle vi kunna veta?? På förfesten träffade vi Marilyn Monroe, Stjärngossen, Lucia, Vampyren, Robin Hood (och inte Peter Pan) med flera. Det var även han med morgonrocken (?). Alla hade gått in för det, vilket jag förstås älskar. Vi gick ner till CC som det kallades, och de tänker jag förstås på största idrottshallen i gymnasieskolan, men så var det inte riktigt. Det var bra musik och vi dansade tills vi inte orkade mer helt enkelt.





Rutinerade som vi är valde vi ju förstås helgen när det blev vintertid (ta in utemöblerna) och vi fick en hel timme mer med vår vän. En bättre sovmorgon på söndagen också och mitt halsont var som bortblåst. Måste vara luften där uppe? När vi tittade ut genom fönstet såg vi också att det var strålande solsken och vi skyndade oss lite lagom ut. Vi tog en prommis och en tur på byn, inte stan.

  







Vi blev rätt hungriga av allt strosande så därför smockade vi till med en brunch på Åre Bageri. Den var helt sagolik och det var så himla skönt att bara sitta och äta och prata länge. Hur ska man veta att de stängde fyra om man tjugo i fem inte fått en hint utan bara går och då märker att det är låst?


Man skulle kunna tro att det är mat för ett helt fotbollslag men nej... det är bara vi.

Som sista projekt innan vi skulle åka hem tog vi en promenad upp på höjderna igen och det var hur mysigt som helst. Sådan där utsikt över sjön som gör mig helt förtrollad, får mig att nästan tappa andan... helt fantastiskt fint var det. Det var för mörkt för att ta bilder och det går egentligen inte att fånga den där känslan på bild. Måste upplevas! Måste komma tillbaka.

För att vår vän inte skulle glömma oss fick hon den här inflyttningspresenten. Hon hatar den, och det älskar vi. Men hon har lovat att sova i den.



Och sedan så var timmen slagen och vi var tvungna att bege oss till nattåget. En fantastiskt härlig, rolig och mysig helg. Hej då kompis, jag saknar dig redan! Vi kommer tillbaka när det är snö så vi kan åka skidor, dricka Oboy Daim Limited Edition i backen, basta i Saunaland och titta på belysningen på stegen.