En trefemma på balkongen.
Ibland sker det små olyckor i mitt huvud. Igår var ett sådant tillfälle. Det var träning klockan 11 på IP som inte var någon bra träning av någon (tränaren var mindre nöjd) men det hände något stort. På sista övningen fick jag beröm av tränaren tre gånger på samma övning. Det är helt sinnessjukt. Sedan jag "kom tillbaka" i höstas har jag fått beröm en gång på alla träningar. Bombsäkert. När man aldrig får höra något bra även blir det till att man omedvetet räknar... Som tur var är lagkamraterna inte stumma. Man behöver liksom lite pushar ibland. Det vet jag inte minst från när jag var tränare för 93orna. Är dock fortfarande väldigt förvirrad... Vad är det jag kämpar för? Att få spela varannan match i B-laget?
Skulle vara hos optikern halv två och det blev lite svårt när man missade tåget kvart i ett för att vi snackade efter träningen. Och det var här olyckan hade skett. Jag hade tänkt att det vara flera timmar emellan och att jag skulle hinna hem och duscha. Men nej nej, bara att åka direkt. Fick som tur var låna mammas bil en stund. Åkte till optikern och fick skämmas när han la kommentaren:
- Kommer du direkt från match eller?
Anywho. Fick prova någon ny linssort som ska vara mycket bättre för ögat och släppa in mer syre. Han sa till och med att om jag hade varit ute och slirat någon gång och inte orkade ta ut dem kunde man sova med dem! Jag var lite skeptisk till att det var läge att prova en ny linssort nu i tentaperioden, eftersom förra gången jag gjorde det så gick det åt helvete. De hade inte min styrka, så jag fick ta den som låg närmast, och ögat ville spotta ut linsen för att materialet var så konstigt. Men den här gången verkar det faktiskt bättre. Fick ny styrka också, har blivit en del sämre på höger. Har ju tyckt att jag sett lite sämre, men inte vetat om det var inbillning eller inte. Det var det alltså inte.
Hem, äta, duscha, ragga upp Mikiz som ville följa med till TC en sväng. Skulle fixa lite grejer till den 27e. Hittade massa fina vita klänningar på Gina. Köpte två för att jag inte kunde bestämma mig, men ska lämna tillbaks en när jag bestämt mig. Och en rosa som var hur fin som helst och som jag kan komma att behöva i framtiden på någon sittning. (Det finns alltid en ursäkt!) Mikiz agerade springpojke (flicka) och hämtade nya storlekar och co. Guld värt! Sedan handlade vi en öl på ICA och gick hem till min balkong och satt i solen och umgicks. Väldigt trevligt och kändes så där spontant som gör att jag blir lyrisk.
Igår kom kussarna från Kalmar upp och idag följer en dag med plugg/festplanering/design av Karriärguiden/utgång med kusselussarna tror jag. Men inte så hårt för vi ska göra ett grymt projektarbete hela dagen imorgon...
Skulle vara hos optikern halv två och det blev lite svårt när man missade tåget kvart i ett för att vi snackade efter träningen. Och det var här olyckan hade skett. Jag hade tänkt att det vara flera timmar emellan och att jag skulle hinna hem och duscha. Men nej nej, bara att åka direkt. Fick som tur var låna mammas bil en stund. Åkte till optikern och fick skämmas när han la kommentaren:
- Kommer du direkt från match eller?
Anywho. Fick prova någon ny linssort som ska vara mycket bättre för ögat och släppa in mer syre. Han sa till och med att om jag hade varit ute och slirat någon gång och inte orkade ta ut dem kunde man sova med dem! Jag var lite skeptisk till att det var läge att prova en ny linssort nu i tentaperioden, eftersom förra gången jag gjorde det så gick det åt helvete. De hade inte min styrka, så jag fick ta den som låg närmast, och ögat ville spotta ut linsen för att materialet var så konstigt. Men den här gången verkar det faktiskt bättre. Fick ny styrka också, har blivit en del sämre på höger. Har ju tyckt att jag sett lite sämre, men inte vetat om det var inbillning eller inte. Det var det alltså inte.
Hem, äta, duscha, ragga upp Mikiz som ville följa med till TC en sväng. Skulle fixa lite grejer till den 27e. Hittade massa fina vita klänningar på Gina. Köpte två för att jag inte kunde bestämma mig, men ska lämna tillbaks en när jag bestämt mig. Och en rosa som var hur fin som helst och som jag kan komma att behöva i framtiden på någon sittning. (Det finns alltid en ursäkt!) Mikiz agerade springpojke (flicka) och hämtade nya storlekar och co. Guld värt! Sedan handlade vi en öl på ICA och gick hem till min balkong och satt i solen och umgicks. Väldigt trevligt och kändes så där spontant som gör att jag blir lyrisk.
Igår kom kussarna från Kalmar upp och idag följer en dag med plugg/festplanering/design av Karriärguiden/utgång med kusselussarna tror jag. Men inte så hårt för vi ska göra ett grymt projektarbete hela dagen imorgon...
Coach for real.
När vi satt på dagens coachlunch i skolan presenterade jag mig som ass för damfotbollslaget. Men då säger Hanna att, nej, nu är du den nya officiella coachen. Jag visste att jag skulle ta över som coach i höst, men inte att hon skulle säga så redan nu! Det kändes bra, lite pirrigt och samtidigt lite läskigt. Men jag tror inte att Hanna kommer att dra nu utan jag kommer nog alltid kunna be henne om råd om jag behöver. Jag ser verkligen fram emot uppdraget!
Passade även på att fråga Lotta om hon ville bli min ass och det ville hon! Det fanns ingen annan än hon. Vi kommer att ta hand om det här laget så bra vi bara kan och såklart försöka rå hem fler pokaler! Och ragga nya ettor i höst.
Glad! Roligt!
27e maj närmar sig med stormsteg...
Jag tror inte ens jag nämnt det. Nästa onsdag är det 100 år sedan Gustav den femte skrev på papprena att Handelshögskolan fick starta. Det ska firas med världens hundrarårsfest där alla lokaler i skolan görs om till olika teman. "Tidernas baluns" är temat för festen. Jag och Sandy är rumsansvariga för Rotundan så det är mycket att fixa nu! Men det ska bli så sjukt roligt. Nu får vi bara hoppas att allt går vägen! Vet inte riktigt hur mycket jag kan berätta nu om själva rummet, men det kommer bli riktigt häftigt!
Vi ska allt påminna de gamla alumnerna hur Handelsfester går till!
Vi ska allt påminna de gamla alumnerna hur Handelsfester går till!
Exakt vad är det ni inte förstår?
Får ett inplastat brev från Akademibokhandeln; seriöst värre. Lite trevliga böcker, lite penna och sudd som man kan köpa. Och så rabattkuponger. 20 % rabatt. Det är rätt bra. Men så läser man det finstilta.
Gäller ej studentprissatta böcker.
Varför i HELVETE skickar ni det till mig då? För att påminna mig om alla fantastiska, spännande, roliga böcker jag inte hinner läsa? Eller för att all kurslitteratur redan är så billig (NOT)?
Jätteschysst, verkligen. Tack så mycket. Verkligen. Tack.
Gäller ej studentprissatta böcker.
Varför i HELVETE skickar ni det till mig då? För att påminna mig om alla fantastiska, spännande, roliga böcker jag inte hinner läsa? Eller för att all kurslitteratur redan är så billig (NOT)?
Jätteschysst, verkligen. Tack så mycket. Verkligen. Tack.
Min seriepremiär.
Fotbollsmatch med reservlaget mot Aspudden. Det visade sig bli riktigt roligt! Mest berodde det på laget som peppade mig precis så mycket som jag behövde. Hade lite jobbigt att andas, men jag är inte allergisk vad jag vet så det var väl bara något trams. Min insats var väl helt okej tycker jag. Man kan säga att vi hade övertaget. Och vi spelade riktigt bra stundtals. Alla inlånade tjejer från 93/94 var jätteduktiga och Mimmi var super som coach. Seriös, peppande och duktig. Jag blev riktigt imponerad av henne idag. Självklart är det inte kul att hon är skadad men jag hoppas att hon är coach nästa match också! En vinst med 7-0 talar väl sitt tydliga språk?
Grilla på "landet".
Förra veckan drog vi ut till Sandys "land". Det ligger utanför Västerhaninge, alltså ungefär lika långt åt andra hållet om stan som jag bor. Det är därför jag inte tycker att det är ett riktigt land, utan bara ett land för stadsbor. Men när vi kom dit var jag beredd att ändra mig. Det var hur mysigt och fint som helst och det luktade landet. Solen sken och vi låg på altanen och blundade. Det var jag, Lisen, Sandy, Pandy, Ville Viking (Jeppelurings nya namn) och Razz. Vi spelade Wii och Sandy hade med sig filmkamera. Alla skrattade så de fick ont i magen när jag körde boxning, men det bjuder jag på.
Vi grillade hemgjorda hamburgare och åt med pitabröd (svåra att öppna!), tomat, röd lök, mozzarella (hur fan stavas det?), avocado, sallad, sås. Mästerligt gott. Den obligatoriska cheesecaken á la Lisen var förstås med och lika självklart var att den var lika god som vanligt. Någon gång ska jag lägga vantarna på receptet... Moahaha. Jag var grymt trött och skrattade åt allt som var roligt och allt som inte var roligt. Det är så härligt att bara hänga med sina polare och le och vara glada.
Jag hann inte äta alla efterrätter eftersom jag skulle åka hem i tid till fotbollsträningen. Tur var väl det, eftersom jag redan vägde ett ton mer än när jag kom dit... Men det var en underbart härlig eftermiddag!
Vänner, sol och mat - finns det något bättre recept?
Vi grillade hemgjorda hamburgare och åt med pitabröd (svåra att öppna!), tomat, röd lök, mozzarella (hur fan stavas det?), avocado, sallad, sås. Mästerligt gott. Den obligatoriska cheesecaken á la Lisen var förstås med och lika självklart var att den var lika god som vanligt. Någon gång ska jag lägga vantarna på receptet... Moahaha. Jag var grymt trött och skrattade åt allt som var roligt och allt som inte var roligt. Det är så härligt att bara hänga med sina polare och le och vara glada.
Jag hann inte äta alla efterrätter eftersom jag skulle åka hem i tid till fotbollsträningen. Tur var väl det, eftersom jag redan vägde ett ton mer än när jag kom dit... Men det var en underbart härlig eftermiddag!
Vänner, sol och mat - finns det något bättre recept?
Fantastiska Barcelona.
03.30 ringde klockan onsdagen den 6e maj. Vilket skämt. Hade sovit 2,5 timmar. Men fick i alla fall skjuts till centralen så ska väl inte klaga! Resan gick faktiskt riktigt smidigt, från början till slut. Väl framme i Barca blev vi hämtade av några arrangörer och fick då höra den "officiella låten" för turneringen - Bob Sinclair med Lala song eller något i den stilen. Solen sken som aldrig förr så vi skyndade oss ner till stranden. Kan ni förstå! Barca har både storstad och strand. När jag låg där på stranden kände jag bara att det inte fanns någon stans jag hellre skulle vilja vara just då.
Några i laget stiftade ofrivillig bekantskap med Nakenmannen. Han gick runt på stranden och flashade med sina behag. Jag såg honom (tyvärr?) inte. Fast det är egentligen fel att kalla honom Nakenmannen då han hade på sig en del accessoarer; strumpor, sandaler, keps och väska. På kvällen satt vi och käkade middag framför Chelsea - Barcelona och ni kan ju tänka er stämningen när Barca gör mål i 93e minuten... Detta måste förstås firas med en utgång och tillsammans med Sangria-förkrök på stranden och dans på några klubbar. Jag och Lotta satt på en uteservering och undrade vem FAN som köper dessa rosor som försäljare står på andra sidan staketet och säljer? Varför? Skulle inte deras nytta bli högre av att gå hem och sova? Men vad händer sen. Två killar från Miami kommer och snackar med oss. Och köper blommor. På riktigt. Vi höll på att skratta på oss, men bara inombords förstås - man vill ju inte verka okänslig.
På torsdagen blev det en lång och härlig dag på stranden, lite för lång om man tänker på att jag bara hade lånat Lottas solkräm med 6 i styrka. Råkade bränna baksidan på ett mindre skönt sätt. Orutinerat, jajemän. På väg hem från stranden började jag få kramper i magen som kom och gick. Dessa valde att eskalera ju närmare kvällen vi kom. Magen var inte bra på något sätt och det gjorde riktigt ont när den drog ihop sig gån på gång. Som tur var var laget underbart och tog hand om mig, framförallt vår coach Hanna. Superstor kram till dig! Jag hade ont men var också förbannad för att jag fick magkramp NU när jag skulle spela fotboll IMORGON. Men jag hade bestämt att jag bara skulle spela, hade längtat sedan Koblenz i höstas. Följde med ut för att äta middag allt till trots, trodde att det magen kanske behövde var lite mat.
Upp tidigt på fredagen för att äntligen få börja spela. Magen krampade mindre och inte lika ofta, det var huvudsaken. Laget vi skulle möta först var Sienna från Italien. De var försenade och kom först när matchen skulle börja. Denna gång var det linjer och insparkar, istället för sarg och "inrullningar". Futsalregler med passa hem till målvakt samt fem frisparkar ger straff. Dock samma tokstudsande boll. Men man kan ju inte få allt! Senare i turneringen lyckades vi dock deala lite med motståndarlagen att ha en inneboll. 1x25 minuter var matcherna. Intensivt och jobbigt men kul! Italienskorna var små och väldigt uttrycksfulla om man säger så. Domaren måste varit 25e reserv för att den som tog bollen fick den. På alla insparkar. Så det blev lite djungelns lag där... Men vi vann med 3-1 och det kändes stabilt.
Andra matchen blev inställd på W-O, de var inte med alls. Väldigt tråkigt! Sista gruppspelsmatchen var mot ICQ (oklart vad det står för eller var de kommer ifrån) och de var också ganska små. Eller är det vi som var stora? Hanna skadade foten rejält vilket var väldigt tråkigt. Och inte hade de några kryckor att erbjuda. Vinst med 4-1. Det blev en Döner Kebab på vägen hem till våra hungriga magar. Jag och Hanna stannade hemma på kvällen för fot och mage (som var nästan bra igen).
Lördagen innebar slutspel; semifinal för oss. Vi skulle möta Innsbruck från Österrike och de såg riktigt starka ut. Stora och stabila som vi. Eftersom Hanna var skadad fick hon verkligen agera coach på sidan och vi fick snurra på tre backar. Det skulle visa sig bli en riktigt tuff match. Vi var väldigt jämna med dem och alla var tvungna att kämpa som bara den. Vi tog ledningen med 1-0, de gjorde 1-1. Sedan gjorde de 2-1. Vi hade problem med att få in den. Jag började få Koblenz-flashbacks och det kändes inte bra. Vi kan ju inte åka ut med uddamålet i semin igen... Vi ska ju möta ESADE i finalen! När det var två minuter kvar stod det fortfarande 2-1 till dem. Vi skulle precis ändra om i laget då vi gör mål! 2-2. Och vad händer? Vi gör 3-2! Direkt efter blåser han av! Kan ni tänka er glädjen? Det var helt fantastiskt. Jag tycker alltid att man förlorar på sån där skit, inte vinner. Men nu gjorde vi det! Glädjen var total. Det pirrar i magen bara jag tänker tillbaka på den känslan!
Alla var helt slut. Bara en halvtimme kvar till finalen. Skulle gå och kolla vad ESADE vann med mot Sienna. ESADE - Sienna 0-3. VA??? ESADE förlorade??? Hur i hela friden gick det till? Jag kan än idag inte förstå det. Jag blev riktigt besviken, hade verkligen längtat efter att få vinna mot dem. Få köra en riktigt emotionell kamp och bara försöka vinna. Men nej. Sienna. De som vi vann med 3-1 mot som inte alls var märkvärdiga. Vi tänkte direkt att de måste haft en kass match mot oss eller att de höjt sig rejält. Så inför vår match var vi så grymt taggade. Nu skulle vi faan vinna!
De spelade nationalsångerna innan matchen och det var väldigt seriöst. Och så började matchen. Ingen var trött längre. Inte då, inte nu. Inte i finalen. Vi körde på 110 % från start. Och gjorde mål. Efter mål, efter mål. Vi spelade helt sagolikt bra. Det bästa jag någonsin sett oss spela. Som efter en skolbok. Jag tänker vara väldigt osvensk och säga: vi var så jävla bra. Och jag var riktigt bra. Det var så skönt. Det är inte så ofta nuförtiden som jag får känna mig riktigt bra i fotboll och känna att jag har självförtroende. Men det gjorde jag verkligen då. Och så fick jag göra mål också. En snygg stänkare med vänsterdojjan. Det var sååå skönt. Det är väldigt länge sedan jag gjorde mål nu, och det var en helt grym känsla att få göra det nu, i finalen. Även om vi vann med 11-1. I en final! Jag kan inte beskriva med ord hur fantastisk match det var. Vi kom dit och gjorde det vi skulle göra.
Jag vill göra det igen!
Några i laget stiftade ofrivillig bekantskap med Nakenmannen. Han gick runt på stranden och flashade med sina behag. Jag såg honom (tyvärr?) inte. Fast det är egentligen fel att kalla honom Nakenmannen då han hade på sig en del accessoarer; strumpor, sandaler, keps och väska. På kvällen satt vi och käkade middag framför Chelsea - Barcelona och ni kan ju tänka er stämningen när Barca gör mål i 93e minuten... Detta måste förstås firas med en utgång och tillsammans med Sangria-förkrök på stranden och dans på några klubbar. Jag och Lotta satt på en uteservering och undrade vem FAN som köper dessa rosor som försäljare står på andra sidan staketet och säljer? Varför? Skulle inte deras nytta bli högre av att gå hem och sova? Men vad händer sen. Två killar från Miami kommer och snackar med oss. Och köper blommor. På riktigt. Vi höll på att skratta på oss, men bara inombords förstås - man vill ju inte verka okänslig.
På torsdagen blev det en lång och härlig dag på stranden, lite för lång om man tänker på att jag bara hade lånat Lottas solkräm med 6 i styrka. Råkade bränna baksidan på ett mindre skönt sätt. Orutinerat, jajemän. På väg hem från stranden började jag få kramper i magen som kom och gick. Dessa valde att eskalera ju närmare kvällen vi kom. Magen var inte bra på något sätt och det gjorde riktigt ont när den drog ihop sig gån på gång. Som tur var var laget underbart och tog hand om mig, framförallt vår coach Hanna. Superstor kram till dig! Jag hade ont men var också förbannad för att jag fick magkramp NU när jag skulle spela fotboll IMORGON. Men jag hade bestämt att jag bara skulle spela, hade längtat sedan Koblenz i höstas. Följde med ut för att äta middag allt till trots, trodde att det magen kanske behövde var lite mat.
Upp tidigt på fredagen för att äntligen få börja spela. Magen krampade mindre och inte lika ofta, det var huvudsaken. Laget vi skulle möta först var Sienna från Italien. De var försenade och kom först när matchen skulle börja. Denna gång var det linjer och insparkar, istället för sarg och "inrullningar". Futsalregler med passa hem till målvakt samt fem frisparkar ger straff. Dock samma tokstudsande boll. Men man kan ju inte få allt! Senare i turneringen lyckades vi dock deala lite med motståndarlagen att ha en inneboll. 1x25 minuter var matcherna. Intensivt och jobbigt men kul! Italienskorna var små och väldigt uttrycksfulla om man säger så. Domaren måste varit 25e reserv för att den som tog bollen fick den. På alla insparkar. Så det blev lite djungelns lag där... Men vi vann med 3-1 och det kändes stabilt.
Andra matchen blev inställd på W-O, de var inte med alls. Väldigt tråkigt! Sista gruppspelsmatchen var mot ICQ (oklart vad det står för eller var de kommer ifrån) och de var också ganska små. Eller är det vi som var stora? Hanna skadade foten rejält vilket var väldigt tråkigt. Och inte hade de några kryckor att erbjuda. Vinst med 4-1. Det blev en Döner Kebab på vägen hem till våra hungriga magar. Jag och Hanna stannade hemma på kvällen för fot och mage (som var nästan bra igen).
Lördagen innebar slutspel; semifinal för oss. Vi skulle möta Innsbruck från Österrike och de såg riktigt starka ut. Stora och stabila som vi. Eftersom Hanna var skadad fick hon verkligen agera coach på sidan och vi fick snurra på tre backar. Det skulle visa sig bli en riktigt tuff match. Vi var väldigt jämna med dem och alla var tvungna att kämpa som bara den. Vi tog ledningen med 1-0, de gjorde 1-1. Sedan gjorde de 2-1. Vi hade problem med att få in den. Jag började få Koblenz-flashbacks och det kändes inte bra. Vi kan ju inte åka ut med uddamålet i semin igen... Vi ska ju möta ESADE i finalen! När det var två minuter kvar stod det fortfarande 2-1 till dem. Vi skulle precis ändra om i laget då vi gör mål! 2-2. Och vad händer? Vi gör 3-2! Direkt efter blåser han av! Kan ni tänka er glädjen? Det var helt fantastiskt. Jag tycker alltid att man förlorar på sån där skit, inte vinner. Men nu gjorde vi det! Glädjen var total. Det pirrar i magen bara jag tänker tillbaka på den känslan!
Alla var helt slut. Bara en halvtimme kvar till finalen. Skulle gå och kolla vad ESADE vann med mot Sienna. ESADE - Sienna 0-3. VA??? ESADE förlorade??? Hur i hela friden gick det till? Jag kan än idag inte förstå det. Jag blev riktigt besviken, hade verkligen längtat efter att få vinna mot dem. Få köra en riktigt emotionell kamp och bara försöka vinna. Men nej. Sienna. De som vi vann med 3-1 mot som inte alls var märkvärdiga. Vi tänkte direkt att de måste haft en kass match mot oss eller att de höjt sig rejält. Så inför vår match var vi så grymt taggade. Nu skulle vi faan vinna!
De spelade nationalsångerna innan matchen och det var väldigt seriöst. Och så började matchen. Ingen var trött längre. Inte då, inte nu. Inte i finalen. Vi körde på 110 % från start. Och gjorde mål. Efter mål, efter mål. Vi spelade helt sagolikt bra. Det bästa jag någonsin sett oss spela. Som efter en skolbok. Jag tänker vara väldigt osvensk och säga: vi var så jävla bra. Och jag var riktigt bra. Det var så skönt. Det är inte så ofta nuförtiden som jag får känna mig riktigt bra i fotboll och känna att jag har självförtroende. Men det gjorde jag verkligen då. Och så fick jag göra mål också. En snygg stänkare med vänsterdojjan. Det var sååå skönt. Det är väldigt länge sedan jag gjorde mål nu, och det var en helt grym känsla att få göra det nu, i finalen. Även om vi vann med 11-1. I en final! Jag kan inte beskriva med ord hur fantastisk match det var. Vi kom dit och gjorde det vi skulle göra.
Jag vill göra det igen!
Nu vill jag verkligen spela fotboll.
Jag har haft konstant ont i magen i tre dagar på grund av olika oroligheter/tråkigheter/stress, men nu får det bli slut med det. Imorgon bitti åker jag till Barcelona med skollaget och det har jag sett fram emot väldigt länge. Vi ska kicka ESADEs ass och jag är riktigt taggad. Vi är ett skönt gäng som åker och det SKA bara bli sol i Barca.
Dessutom har jag världens bästa pojkvän som skjutsar in mig till centralen klockan kvart över fyra på morgonen. Jag älskar dig! Nu ska jag gå och packa, har inte hunnit börja än... Snabbt, för jag vill sova i alla fall tre timmar.
Hasta la vista!
Dessutom har jag världens bästa pojkvän som skjutsar in mig till centralen klockan kvart över fyra på morgonen. Jag älskar dig! Nu ska jag gå och packa, har inte hunnit börja än... Snabbt, för jag vill sova i alla fall tre timmar.
Hasta la vista!
Orden har tagit slut... Vet inte hur jag ska beskriva det.
Jag har inte haft så stor lust att skriva på sista tiden.
I veckan hände något riktigt hemskt. Jag kan fortfarande inte inse att det har hänt på riktigt. Den tanken snurrar i mitt huvud fram och tillbaka. Jag kan inte förstå att det har hänt...
En kille i min årskurs har dött. En elev. Bara 25 år gammal. Vi fick en förvarning kvällen innan att något hänt, men av alla tänkbara scenarion i mitt huvud så hade jag inte en enda liten tanke på att det kunde vara någon av oss som hade farit illa. För det kan inte hända. Men det hände i alla fall. Än en gång kom verkligheten ikapp en och allt blev väldigt påtagligt. Jag fick en riktigt otrevlig chock när jag gick upp för trapporna i skolan och såg en massa människor stå samlade runt ett bord med ett ljus, en bok och ett foto. Ett foto på honom. Jag hade sett honom bara två dagar innan i skolan, och då verkade allt vara som det skulle. Men vad vet jag.
Jag kände honom inte. Bara kände till. Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara för de som kände honom, de som var hans vän. Han satt i rullstol och hade inte lika bra fysiska förutsättningar som alla andra. Men han var riktigt häftig. Han struntade i saker han kanske inte kunde göra; han gjorde det ändå. Klädde ut sig mest, följde med på tentakryssningen och dansade loss. Ställde genomtänkta frågor på föreläsningarna. De berättade på minnesstunden att det varit hans stora dröm att gå på Handels. Och att han hade stormtrivts.
Jag är glad att han fick uppleva det, även om världen inte är rättvis.
I veckan hände något riktigt hemskt. Jag kan fortfarande inte inse att det har hänt på riktigt. Den tanken snurrar i mitt huvud fram och tillbaka. Jag kan inte förstå att det har hänt...
En kille i min årskurs har dött. En elev. Bara 25 år gammal. Vi fick en förvarning kvällen innan att något hänt, men av alla tänkbara scenarion i mitt huvud så hade jag inte en enda liten tanke på att det kunde vara någon av oss som hade farit illa. För det kan inte hända. Men det hände i alla fall. Än en gång kom verkligheten ikapp en och allt blev väldigt påtagligt. Jag fick en riktigt otrevlig chock när jag gick upp för trapporna i skolan och såg en massa människor stå samlade runt ett bord med ett ljus, en bok och ett foto. Ett foto på honom. Jag hade sett honom bara två dagar innan i skolan, och då verkade allt vara som det skulle. Men vad vet jag.
Jag kände honom inte. Bara kände till. Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara för de som kände honom, de som var hans vän. Han satt i rullstol och hade inte lika bra fysiska förutsättningar som alla andra. Men han var riktigt häftig. Han struntade i saker han kanske inte kunde göra; han gjorde det ändå. Klädde ut sig mest, följde med på tentakryssningen och dansade loss. Ställde genomtänkta frågor på föreläsningarna. De berättade på minnesstunden att det varit hans stora dröm att gå på Handels. Och att han hade stormtrivts.
Jag är glad att han fick uppleva det, även om världen inte är rättvis.
