Stor tjej.
Sista tiden kan stavas k-a-o-s. Man har gjort saker hela tiden men ändå inte hunnit med någonting. Visst är det ett konstigt samband? Förra onsdagen var det inflyttning och lägligt nog fick jag ont i hjärtat och hade tungt att andas dagen till ära. Berodde antagligen på stress, men det var inte läge att ta det lugnt då.
Petter, Petters pappa, mina käre bror och Jocke kämpade på att köra över saker från Petters gamla lägenhet hela dagen. Fyra trappor utan hiss är inget att leka med. Duktiga ponkar! Jag jobbade och drog dit så fort jag kunde. Hann även med ett besök på IKEA. Handlade för så mycket att jag skaffade IKEA-kort. (Helt klart vuxenpoäng.)
De följande dagarna har enbart gått ut på att fixa iordning i lägenheten. Såklart. Och åka runt och fixa grejer hitan och ditan. Det är roligt! Mysigt att gå och plocka upp och greja. Man gillar den ännu mer när man får placera ut sina saker och göra det till sitt. Malte var bussig och hjälpte till; vi skruvade garderober tills händerna värkte. Men grymt blev det. Tack kompis!
Igår städade vi ur Petters gamla lägenhet. Slitigt, men så skönt att det är klart! Vi gjorde även några intressanta upptäckter.
Jag: - Har du använt den här ägghållaren i kylskåpet någon gång?
Petter: - Har jag en ägghållare?
Just nu bor vi bland flyttkartonger. Lite tråkigt att vi fick fel delar till sängen, för det gör att vi numera sover i soffan/på golvet. De behövde beställa nya delar - tack tror jag? Personalen på Mio hejar på oss. Allt är alltså som det ska vara.
Jag njöt första gången jag sa: - Jag ska åka hem nu.
Tänk!
Bara FYRA ynka dagar kvar till Bullen. Och vi ska vara där i TVÅ hela veckor. Me like.
Baggen och Bojen
vi kommer ha mer skoj än
andra kan förstå
kanske för att vi har en egen humor, men ändå
The bag and the boj
det kan bli en del ploj
sola och bada i Albena
hoppas att Baggen inte är sen(a)
för då kommer vi inte fram
det vore ju en skam
- Det här vill vi inte missa,
säger Tina med sin nya frissa
och hon tror att Malte håller med
med nya luggen på sned.
Tagga tagga tagga!
Skärgård, ölstafett och björnen sover.
Man skulle kunna kalla det för det ultimata midsommarfirandet. En villa med sjötomt, partytält med bord, högtalare, discolampa och rökmaskin, bastu, grill, 3-kamp, alkohol, midsommarstång och en massa glada människor.
Vi var hemma hos Emelie, en tjej från min parallellklass i högstadiet. Kalaset började redan vid klockan ett. Alla hade tagit med sig sill, men eftersom jag vägrar äta just sill hade jag med mig köttbullar istället. Mycket godare! Vi tog en tripp till platsen där det skedde: dans runt midsommarstången. Jag och Linn, som kom på finbesök en stund innan hon skulle vidare, var inte sena att lägga oss ner på "björnen sover". Det gäller att bejaka barnet inom sig.
Det blev 3-kamp på tomten. Två lag tävlade mot varandra. Första grenen gick ut på att man skulle blåsa upp en ballong tills den sprack. Jag höll på att vägra, men bestämde mig för att vara modig. Trots att jag försökte klämma med naglarna tog det ett bra tag innan den smällde. Man fick faktiskt göra så. Eller alla gjorde i varje fall så. Är det samma sak? Tror inte det.
Gren två var Norsk fylla. Efter det blev jag känd som galopperande hästen. Jag som bara gjorde mitt bästa för att inte ramla ner i sjön eller välta in i en buske. Kan inte rå för att det blev en sorts galopp. Sista grenen var ölstafett - spring fram och svep en 33a öl, spring tillbaka. De hade bara 2,8or för att folk inte skulle bli så fulla. Vet inte om det bidrog i slutändan, men kanske.
Grill och dans hela kvällen lång. Och djupa fyllekonversationer för vissa. Träffade några skolkamrater till Emelie från Handels så jag passade på att fråga ut dem lite granna. Sammanfattning: det är roligt men många järn i elden. Kommer att bli tufft, men oj vad jag vill komma in. Det är dags att testa vad man går för.
Rökmaskinen bidrog till en kommentar om in i dimman på midsommar. Passade in rätt bra för rätt många. Jag och Mikiz hittade varsin soffa att sova i. Om man la sig i mer eller mindre böjd kroppsform så gick det. En blandning mellan banan och fosterställning.
Dagen efter städade vi upp efter alla grisar som varit där innan jag tog bussen hem. Ringde till HV på vägen och beställde en pizza - jag var bara tvungen att ha en. Gick av med min tunga väska för att bära hem mästerverket.
Det var så värt det.
Hockey-Tina är här.
Jag vet inte om jag ska våga hoppas den här gången. Men på något sätt gör jag det. Visst är det konstigt? Vi känner knappt varandra längre men när vi pratar känns det som om vi går på gymnasiet igen. Låt oss ta vara på varandra nu.
För någon dag sedan kom jag hem och fick höra att Berget hade ringt och pratat med bror.
Jag: - Hade Berget ringt?
Bror: - Asså jag vet inte... känner du någon som heter Barje?
Du är ju för skön. Vem fan heter Barje?
Ringde upp Berget och berättade om det roliga missförståndet. Då kom det fram att det varit ännu mer förvirring i samtalet.
Berget: - Hej jag heter Simon och ringer angående Sara.
Han skyllde på arbetsskada, men jag vet inte. Visst lät det lite spännande? Som om jag gjort något dumt i skolan och rektorn ringde.
Det kan inte vara lätt när två män ska föra ett samtal med varandra.
Imorse hade den gamla vanliga jag lämnat kroppen och kvar fanns en mix i form av Tina Turner och hockeyfrilla. Det var nämligen så att jag kände för lite förändring och tillverkade en lugg hos frissan igår. Det tråkiga är att den inte riktigt har förstått att den är en lugg än, så nu tror den att den är en keps. Och eftersom hon klippte resten av håret väldigt uppklippt hade jag fått en svamp på övre delen av skallen. Väldigt tjuvsigt.
Det var nästan så att jag struntade i att piffa till det innan jag gick till jobbet. Bara nästan.
Sverige - Spanien på bio.
Dagen till ära åkte vi; mamma, pappa, jag, bror och bror till Kista och åt middag. Mums! Grillad fläskfilé med klyftpotatis och tzatziki. Av någon anledning var min kära mor purken på mig och de andra hakade på för skojs skull. Men vi slöt fred och hade en trevlig stund före matchen. Simon hävdade även att en tant nöp honom i rumpan på Konsum. Önsketänkande?
De delade ut tutor och flaggor. Marcus fick också en påse med torkat kött. Tack tror jag? Vi satte oss och efter ungefär en minut och 17 sekunder var jag på vippen att få ett sammanbrott. Alla blåste i sina tutor. Hela tiden. Jag satt som en gammal tant och höll för öronen. Eller var det kanske för att jag inte ville få hörsel som en gammal tant? Drog iväg ett sms till Malte och frågade om hon hade det lika hemskt på biografen i Öret. Jag fick till svar att hon var en av dem som blåste i tutorna. Det ante mig. Som tur var höll det på halvtimmen före matchen, sedan blev det tystare.
Själva matchen då? Det känns så jävla surt att släppa in ett mål i 92a minuten. Det är typiskt. Fast om man ska tänka krasst så hade det ändå inte spelat någon roll i nästa match om vi fått en pinne i den här. Vi måste fortfarande spela minst oavgjort mot Ryssland. Come on Schweden. Att det blir Holland i första slutspelsmatchen bryr vi oss inte om nu.
Lördagen innebar även match på Gotland för damlaget. Pettan ringde faktiskt i onsdags och frågade om jag kunde följa med. Tänk. Det var precis vad jag hoppats på hela våren. Men i tankarna var förutsättningarna annorlunda. Då hade jag tränat sedan jag kom hem och det fanns en chans att jag skulle få spela. Jag skulle vara i form.
I verkligheten? Jag är förkyld igen. Jag har sprungit två gånger den här veckan (innan förkylningen bröt ut igen) och då kände jag inte av benet, men har fortfarande inte testat det på träning. Alltså fanns det inte ens chans i helvetet att jag skulle få spela. Och om jag skulle få göra det för att vi var för få skulle det inte vara bra, då skulle jag kanske skada mig mer för att jag är så otränad. Plus att vi ska fira farfars 75-årsdag idag. Damerna åkte fredag-söndag så jag vet inte om jag skulle ha hunnit hem.
Därför fick svaret tyvärr bli nej. Jag vill bli frisk en gång för alla och träna som attan i sommar så att jag kan vara med i höst.
I väntans tider.
Petters lägenhet har blivit såld och vi ska nu helt plötsligt flytta 25 juni istället för 1a augusti. Det är snart! Inte ens två veckor kvar. Allt måste vara ute ur Petters lägenhet den sista juni för första juli flyttar en ny snubbe in. Därför har vi några dagar på oss att få över allt från den gamla till den nya. Tänk att vi ska flytta på riktigt!
Vi har fått låna nycklarna och har varit där och mätt alla väggar. Det är så svårt att se framför sig hur det kommer att se ut med möbler, det är tomt där nu. Jag ville inte gå därifrån, ville stanna och hämta alla saker direkt! Fast det var först igår jag började packa i lådor. Slog in alla glas och ömtåliga saker i tidningspapper. Hur ska man organisera det i lådorna? Ser inte fram emot fjärde våningen utan hiss.
Och den 4e drar Baggen och Bojen till Bullen. Ska bli galet tok-kul! Men vet inte om tajmingen var den bästa. Känns sådär att åka bort i två veckor precis när vi fått lägenheten... Men vad gör man? Tänk att komma dit efter resan. Att komma hem.
Baggen hedrade med ett besök här i dagarna. Väldigt trevligt! Du är alltid hjärtligt välkommen hem. Vi har påbörjat våra vackra linnen vi ska ha på oss i Bullen. Vi är så smarta att det är skrämmande. På Maltes står det Baggen och på mitt står det Bojen. Och så har vi gjort ett &-tecken som går över bådas linnen. Så när vi står bredvid varandra blir det Baggen & Bojen. Smart va! Vi får dock stå i någon sorts banan-ställning så att &-tecknet sitter ihop, men det är det väl värt? Ska kirra Bullen 08 på ryggen innan det bär av.
Malte tog en titt i Taxfree-katalogen och hittade ett walkie-talkie set som vi blev väldigt förstjusta i. Med räckvidd fem km! Perfekt om någon skulle gå i sömnen eller hamna på villovägar. Inte så bra om den ena tröttnat på den andra och försöker smita iväg.
"The bag to the boj, the bag to the boj. Calling calling. Are you in the bull? Over."
Väskan och Pojken i Tjuren. Kan det bli annat än succé?
Bakslag.
Vi hade bestämt oss för att gå på en visning fast vi redan köpt lägenhet. Det var en likadan som vår fast spegelvänd och den var möblerad. Kul att se vad som får plats och inte. Det är svårt att få en uppfattning om hur stort det är när det inte finns några möbler. Men det blev skitjobbigt. Vi låtsades vara intresserade, det var enklast trodde vi. Men så hade de tre mäklare som hängde en i nacken hela tiden. Pratade om hur bra den var och frågade en massa om oss. Vi kollade runt rätt snabbt och gick sedan därifrån. Telefonnumret tog de redan i dörren. Vi som bara ville smyga runt lite i bakgrunden.
Fontänen fick bli vårt andra hem medan vi väntade på att få gå hem. Köpte thaimat (himmelskt gott) och kollade på tennisen. Var sjukt trött så tog en liten tupplur i soffan. En liten. Jag tycker det är skönt att somna i soffan men Petter blir stressad eller nåt så jag fick snart kommentaren att jag skulle gå och sova i sängen. Det blev det inget av. Var trött som en kamel på kvällen men då var det ju fotbolls-EM. Somnade precis i slutet av matchen.
Idag är det återvisning på Petters lägenhet och vi kan bara hålla tummarna. Det kan hända att vi kommer flytta 1 juli istället för 1 augusti. Det är snart! Väldigt snart. Men vi får se. Inget är klart förrän papperna är påskrivna... Det måste vara den numera rena fläkten som lockar? (Hard work work.)
Kirshti och Flourtanten på äventyr.
Det blev en 2-1-förlust i derbyt med småtjejerna och en 2-1-vinst mot bottenlaget med damerna. Jag var inte med och spelade utan fick nöja mig med att vara publik. Och apropå mitt jävla baklår. Jag körde med elen en gång. Jag dog inte till min stora förtjusning. Man skulle vrida tills det uppstod kraftiga muskelryckningar. Jobbade på så mycket jag vågade. Förra måndagen tänkte jag gå ut och springa för att testa om benet skulle hålla. MEN. Har dragit på mig lite halsont och supertjock snuva igen. Suck pommfritt. Har gått femman istället på träningarna. Inte lika kul men det är bra för benet att röra på sig.
Anyhow. Jag tog den blå vagnen till TC och träffade min vän Limpan. Jag blev Kirsti för att jag hade en fenomenalt snygg finne mitt emellan ögonen. Limpi blev Flourtanten för att hon hade flourtabletter i handväskan. Alltid redo! Vi drog hem till henne och åt middag i kvällssolen och drack vin. Vi var helt överens om att det här är livet och att vi vill köra favorit i repris många gånger i sommar. Gluttade även nostalgiskt i IKEA-katalogen eftersom vi båda ska flytta snart. Jag är så glad för din skull Polarn. Tänk att vi ska flytta samtidigt! Helt otroligt och väldigt roligt. (Rim?) Vi var sjukt taggade för fest.
På något sätt fick vi väldigt bråttom till tåget och hann inte/glömde kolla upp vart vi skulle. Området visste vi, men vi hade inte en susning om vart gatan låg. Smart, vi vet. Limpan hade med sig likör i en flaska som läckte redan innan vi gick hemifrån. Inget virke. Bråttom som sagt. När vi gick av tåget hällde hon ut säkert halva flaskan i en sorts vattenfall. Det här skulle verkligen bli vår kväll. Som tur var visste jag att Petter var hemma hos Greven som bodde i närheten. Jag ringde och frågade lite snällt om vi kunde få gå dit och kolla på datorn vart vi skulle? Det fick vi. Sagt och gjort.
I en tunnel på vägen dit hittade vi en död uppstoppad bäver. Stackaren! Han var söndersliten och ena benet låg bredvid. Jag bölade en stund och vi gick vidare. Limpan såg en vägskylt: triangeln med en pappa och ett barn på.
Limpan: - Är det där en människa?
Jag (idiotförklarande): - Ja det är det!
Paus.
Jag (förstående): - Ja juste, du ser ju som ett härke. Jag glömde det.
Så var det ur världen. Tillslut hittade vi gatan. Vi skulle till nummer 17. Limpan var bergis. Hon hade sett det på ansiktsboken. Okej, ditt ord är min lag. Fasen, det är bara jämna nummer på det här gatan. Just när vi gick i djupa tankar ringde hennes telefon. De hade sett oss gå förbi. Hon bodde på 2A. Du var rätt så nära i alla fall.
Väl där träffade vi några gamla stofiler som Borgman, Anton och Martin. Tjattrade en del med dem. Martin började med att spruta öl i ansiktet på Limpan och fimpade senare i hennes drink. Ta det inte personligt. Träffade en hel del IHLare också - tyvärr ingen från min klass men de fick duga. Spillade blåbärsbål på min vita jacka. Var halvnöjd. Prisa Vanish, det löste sig. Limpan var tvungen att hänga med sista tåget så vid ett gick vi tillbaka. Jag skulle till Petter och lucky me, de var kvar hos Greven. Jag dumpade Limpan vid tåget och åkte till Tegel med grabsen. Där träffade jag Paulina och blev bortrövad från dansgolvet av Jacke! Så himla kul att se honom. Han verkligen lyfte upp mig och sprang iväg med mig utan förvarning. Undra vad Petter tänkte då...
Det var riktigt kul att gå på hemmafest och att det var Polarn och Pyret-gänget. Eller gäng och gäng. Det är ju bara Polarn och Pyret. Det räcker bra så.
Till sist: ett citat av en väldigt klok person som nog kan komma till användning någon gång.
" Ursäkta mig. Du var visst ett jävla as."
Baggen och Bojen i Bullen.
Det krävs nämligen mycket strategi för att packa. Ska man ha med sig mycket saker för att det är roligt att använda sommarkläderna? Eller spara plats för att shoppa billigt. Kanske köpa med lite sprit? Då behövs både plats och vikt. Hm.
Helt klart dags att börja planera bums.
Även mellanbarn kan.
Passade på att träffa Limpan nere vid skolan också. Hennes brorsa tog också studenten denna fina sommardag. Vi var där i tid och jag stod längst fram vid avspärrningen för att kunna ta bra kort. Då kommer några pundhuven och ställer sig framför mig innanför avspärrningen. Hallå? Hjulet snurrar men hamstern är död. Om ni kommer sist får ni väl ställa er längst bak och inte se någonting. Det hör liksom ihop. Hur kan man vara så fräck? Ångrar lite att jag inte bjöd på ett paketpris med både utskällning och moralföreläsning. Det borde fasen vara ett inträdesprov för att få klassas som vuxen.
Jag fick kämpa som en dåre för att hålla tillbaka tårarna när de överlyckliga studenterna sprang nerför trappan och bara skrek ut sin glädje. Det var så lyckligt. Kom och tänka på min egen student när jag storbölade tills jag såg ut som en zebra i ansiktet. Av glädje för att äntligen vara klar med skolan och av sorg för att mista min underbara klass. Det var tider det. Trots att jag vet att det inte skulle vara lika roligt om man gjorde om det är det ändå en del av mig som skriker att jag vill vara där igen.
När jag såg bror rusa ner för trappan log jag med hela ansiktet. Vad duktig du är. Det har inte varit lätt alla stunder men nu står du här. Jag är helt klart en stolt storasyster! Det är nu man börjar känna sig gammal - när ens gulliga lilla pluttebror tar studenten. När jag gick fram till dig så skakade dina händer. Det är så det ska kännas. Fy fan vad jag är bra ska det kännas.
Det var serverades väldigt smarrig mat här hemma i kvällssolen. Släkt och grannar var här för att fira. Efter att jag sagt några rader lämnade jag och min lillelillebror (jag vet, han är längre än mig men han kommer fakitskt alltid att vara min lillebror) över en finfin tröja vi tillverkat. På ryggen stod det BORTGLÖMT MELLANBARN. Han har hakat upp sig på det där. Allt kan skyllas på det. Det är synd om honom för att han är mellanbarn. Inte äldst, inte yngst. Ingenting. Bara bortglömd i mitten. Därför tänkte vi föreviga det. (Själv kan man ju tycka att han åkt räkmacka eftersom jag fick ta alla strider)
Vi avslutade det hela med att spela upp en liten snutt på band från när vi var små. På tal om mellanbarn. Det är storasystern som försöker organisera det hela, det tramsiga lillebrorn i kiss och bajsåldern och stackars mellanbarnet som ska försöka berätta en saga. Då skrattade jag så jag grät. Petter hävdar att han känner igen mitt temperament. Ligger väl något i det.
Men - vad ska jag säga. Det ska nog gå bra för dig med, trots att du är mellanbarn.
Jag tror på dig.
Mot sambos!
Lite bakgrund: I förra helgen var jag och Petter på några lägenhetsvisningar. Det var en som vi tyckte om och skulle vara med och buda på. Det var en del intresserade. På onsdagskvällen bestämde vi oss för att inte buda mer. Tråkigt, men lika bra att försöka släppa den direkt. Dock pratade vi inte med mäklaren på kvällen.
På torsdagen hade jag ett missat samtal från Petter och ett meddelande på mobilsvar. Jag lyssnade av och fick höra att det har hänt lite i budgivningen på lägenheten. Vi hade fått den! De andra hade lagt ner. VA? Vad fan hände? Jag ringde upp lagom exalterad. Skulle vi köra? I såna fall var det kontraktskrivning samma kväll.
Klart vi skulle ta den. Vi vill ju flytta ihop. Och vi tyckte om lägenheten. Men först kändes det mest bara läskigt och overkligt. Nu har man fått smälta lite och det känns bara roligt. Vi ska bli sambos! Tänk att få sova bredvid dig varje natt...
Vi har avverkat ett första besök på Ikea och Mio. Det är svårt! Men roligt. Jag tror att vi har rätt så lika smak. Vi får hoppas att det är så. Än så länge är det bara min fina tavla (enligt Petter: tjejtavla) och hans snygga vitrinskåp (enligt mig: 1800-tal) som det blivit diskussion om. Men än finns det tid - inflyttning är första augusti. Känns långt borta, vill helst flytta nu! Men nu är prio ett att vi ska få Petters lägenhet såld till ett bra pris. Det är den verkligen värd om man kollar på vad andra liknande lägenheter gått för, men man vet ju aldrig... Jag har fått i specialuppdrag att fixa fläkten. Kommer bli ett antal svordomar till om jag för gissa (har redan varit på den inför fotograferingen utan att lyckas).
Men det är det värt. Jag vill ju bo med dig!
(En liten notis: hon med de vassa armbågarna som spelade i vårt lag förut bor i lägenheten under.)
Statist - javisst!
För exakt en vecka sedan började jag min skådiskarriär. Jag skulle vara statist i en film. Ingen garanti att man ens kommer att synas i bild. Men jag var mest intresserad av att se hur det går till på en riktig filminspelning. Jag hade åkt in några dagar tidigare på kostymprovning och blev helt fascinerad av den mängd plagg som fanns där. Det måste finnas allt där. Hawaiiskjortor, klänningar, gråa vantar, cowboyhattar, 50-talsslipsar, de fulaste och de finaste kläderna man kan tänka sig. Och då kollade jag ändå inte runt så mycket. Helt fantastiskt!
Jag skulle vara i Frihamnen klockan 07.00. Perfekt, jag och Petter kunde åka in tillsammans. Men vad händer? Tåget är försenat. Det står verkligen och väntar på fyra tåg som ska åka ut från östra. Jag kutar mitt snabbaste bort mot bussen. Om jag missar den kommer jag för sent. Jag hatar att komma för sent! Jag kubbar på. När jag kommit ner för trappan händer det något konstigt och jag gör årets dyk. Glider fram längs med stengolvet. En gubbe som står vid kiosken utbrister med förfärad röst:
- Åh Herre Gud!!
Jag känner att jag slagit i ena knät men har ingen tid att grina. Jag reser mig upp så fort jag bara kan och ropar i förbifarten:
- Det är lugnt! till gubben. Jag börjar nästan asgarva högt för mig själv när jag tänker på hur roligt det måste sett ut. När jag kommer upp för trappan ser jag hur bussen åker förbi - en minut tidig. Nedrar i havet tänker jag.
Jag vet inte hur mycket jag får avslöja om själva inspelningen. Kan börja med att tacka Gud för att det var fint väder hela dagen eftersom vi var ute konstant. Tack. Och jag kan säga att det var svårare än jag trott. Man får inte prata utan ska mima en naturlig konversation med de andra statisterna. Och så ska man röra sig strategiskt så att det inte blir för tomt eller för fullt på något ställe. Inte titta in i kameran förstås. Trodde att jag skulle stirra in i den där hela tiden bara för att man inte fick. Men lyckades hålla mig!
Det är verkligen inte så glamouröst som man kanske tror. Mycket väntan och mycket stå hela dagen i höga hemska skor. Jusste, tack Erica på kostym för att jag hade ett par skor som inte gjorde ont förrän efter några timmar. Det var också mycket göra om samma scen i olika vinklar och hej och hå.
En lång, intressant och rolig dag i fina kläder. Insikten om att alla kan vara statister kom. De behöver människor i alla åldrar och med alla utseenden. Tänk att det vi spelade in under en hel dag blir max två minuter i en film? Fick även en chock lite innan lunchen.
Måste också dela ut guldpaljettregn till Kjell Bergqvist. Han är inte bara en enligt mig grym skådespelare utan även en riktigt reko grabb. När inspelningarna var färdiga för dagen kom han in i rummet där alla statiserna satt. Han tackade alla och sa att vi hade varit fantastiska. Om Glenn är ett uttryck för gnäll får Kjell bli det för schysst.
Någon som vill gå på bio i september 2009?
