plato.

Äntligen har originalversionen av I'll Be med Edwin McCain kommit in på Spotify. Mycket bättre än den andra som funnits där!

Världens finaste låt. Det går inte att tröttna på den.

För att få slut på Minttun outsourcade jag den till mina vänner...


Allt man behöver...




Veteöl MÅSTE drickas ur stort glas.




Sådär sju månader för sent var det äntligen dags för mig och Roomie att dricka champagnen och fira att vi klarade de där tunga kurserna i höstas!



VEM VILL INTE HA EN KNÖLPÅK?
   
 








Tack alla fina vänner för en grymt rolig vecka!! Nu ska jag väl ta tag i livet igen...

I onsdags körde vi först tacomiddag hos mig och sedan riktigt mycket dans i GIH:s gymnastiksal för att fira vår nybakade hälsopedagog. Vi önskade låtar så att DJ:n till slut blev märkbart irriterad (Drängarna kom utan att jag önskade den!). Det var inte så jättemycket folk, men vad gjorde det? Mer space till oss. Förutom popcorn var det helt klart lite känsla av mellanstadiedisco. Vilken tur att vi hade laddat upp med Aaron Carter innan. Ett litet räknefel skedde i Baren när bartendern gav mig och coach ett litet specialerbjudande - men det var ju inte så konstigt, matte är inte vår grej, vi pluggar ju språk på Högskolan i Dalarna. (Eller jag kanske kommer göra det snart i varje fall... på distans med noll sammankomster. Detalj.) Helt plötsligt sattes en låt jag aldrig hört förut på och alla börjar dansa med. Och göra särskilda steg. Helt fantastiskt med en GIH-dans! Jag hängde på så gott jag kunde. Jag passade på att smita bakom avspärrningen och svinga mig i ribbstolarna. Det var roligt! Var lite sugen på att kasta mig fram i repen och hissa ner bommarna men insåg att det inte var läge. När DJ:n klargjorde att man inte kunde önska fler låtar för att det var så få kvar och de skulle stänga ner snart begav vi som var kvar oss också hemåt. En riktigt rolig danskväll och jag var riktigt nöjd med beslutet att ta mina Converse-liknande skor med jordgubbar på.

Succé är lite väl starkt men det rimmade så fint med tre så jag kallar det succé ändå. Om man utgår från att allt är relativt så skulle man kunna klassa det som någon form av succé. Jag läste igenom vår uppsats kvällen innan. Jag blev så orolig för att jag tyckte fortfarande att den var bra. Jag kände mig som dem som går till Idoluttagningen och tror att de är skitbra. Väl där får de höra att de är helt värdelösa och typ inte borde gått upp ur sängen. Jag var lite orolig för att vara en sådan. Men. Opponeringen gick så himla bra. Det var en bra ton och bra frågor från opponenterna. Framförallt så var handledaren väldigt positiv. Han försvarade oss från opponenterna ibland och summeringen på slutet var ju beyond allt jag någonsin drömt om. Han sa att det var en väldigt bra helhet, tog upp exempel på vad som var intressant och bra i vår studie och allt som vi ändå gjort lite chansningar på hade gått hem. Vi hade tidigare insett före opponeringen att vårt syfte skulle kunna vara bredare definierat eftersom vi tar upp ett lite bredare perspektiv i analysen, vilket också diskuterades här. Det enda handledaren sa som kritik var att "syftet var en skönhetsfläck". Det är rätt sjukt, för det känns som att han hade kunnat toksåga oss på det. Åh det var bara så himla roligt. Vi var typ i extas efteråt och fick tygla oss för att inte sitta och le sådär så att man vill slå till oss på käften när man själv sitter där framme och blir opponerad på. Det är inte han som ensam sätter betyget, men det bådar ändå gott på något sätt. Jämfört med de andra uppsatserna fick ju vår absolut mest positiv feedback. Nu fick vi verkligen hopp om att till och med få ett bra betyg. Oavsett vad vi får är jag brutalt stolt över oss, att vi fick ihop en uppsats på det här komplexa ämnet och att den kanske till och med är bra. Stor lättnad och glädje medan vi med spänning väntar på betyget.

Fredagen var dagen för den galna veckans andra pub. Mikaelas riktiga examensdag skulle också firas förstås! Hon kom hit och så komponerade vi ihop en chili con carne som jag blivit väldigt sugen på av någon anledning. Det är tydligen Powells haträtt så hon fick passa på att äta det med mig. Vi hade tydligen i de flesta ingredienserna som han inte klarar av: majs, bönor, stekt rödlök... Men det blev jättegott! Rätt så tidigt drog vi vidare till Kvarnen där alla examensmänniskor skulle hänga. Med flera. Det var mycket folk, trångt, varmt, många män som stod längs väggarna och tittade ut mot dansgolvet... Usch. Det är så skabbigt. Plus att - vad tror de ska hända? Att någon jättesnygg tjej skulle gå fram till dem och trycka upp dem mot väggen? Sorry to say but not gonna happen... I sådana fall hade det redan hänt. På tjejtoan fanns det en toa där det var två toaletter i samma. Snacka om att anpassa till att tjejer alltid går flera på toa! Fast ändå lite awkward... ska man sitta där och snacka liksom? Det var intressant i alla fall. Jag hade bestämt mig för att det inte skulle bli så sent eftersom den tredje och förhoppningsvis sista utgången den här veckan väntar på lördagen... men ja. Kom hem någon gång efter två. Nämnde jag att de spelade GIH-danslåten igen och att alla dansade med?

Fantastiskt. Undra hur man dansar på KTH?

Efter att ha hängt ohälsosamt mycket på den där andra skolan har vi nu upptäckt att det finns en matsal i samma byggnad där vi suttit och pluggat. I skolan alltså! Vi har ju inte haft ens en cafeteria på ett och ett halvt år, så för oss var det Halleluja. Det ser ut som en skolmatsal. Färgerna, borden, takhöjden... allt. Jag hade hoppats att det skulle finnas fiskpanetter med potatis och dillsås. Jag tror inte man riktigt uppskattade det tillräckligt mycket när man gick i skolan, men det är ju helt klart en av de bättre grejerna man fick på den tiden.

Det fanns! Fast det var fiskpanetter med potatis och skagenröra. Lite finare, lite bättre. Vilken tur att jag lärt mig tycka om skagenröra. Inte riktigt studentpris men ändå helt okej. Stort salladsbord. Bröd. Te ingick. Hade gärna druckit lite nostalgisk mjölk också till men hittade bara juice. Det var ju det man drömde om när man gick i skolan, och nu vill man inte ha det. Inte om man vill återuppliva gamla fina minnen. Det blev lite jobbigt när vi skulle välja bord och inte visste om man skulle råka sätta sig vid det coola bordet där man inte får sitta, men vi verkade klara oss.

Fast är det egentligen fina minnen? Skolmatsalen. Det var ju inte direkt någon smakupplevelse vad jag minns. Men ändå. Jämfört med den mat man köper ute när matlådorna tryter så känns den ju ändå rätt så... bra på något sätt. Och det var gott. Och roligt att studera människorna runt omkring. En riktigt fin lunch som omväxling till Dinos Kebab (Studentpris).

Klockan var runt halv nio på kvällen och jag kom hem från ett löppass med Löpargruppen. Eller hem och hem. Jag kom fram till dörren. Låste upp underlåset som jag och Roomie kommit överens om att hon enbart skulle låsa. Men som ni redan misstänkt kom jag inte längre än så. Skit också! Jag var hungrig/törstig/trött/hade lovat att korrläsa Sannas finans(!)uppsats... but what to do. Jag plingade på hos grannarna på samma plan utan framgång. Var är människor halv nio en måndag? Satsade på han som är ordf i bostadsrättsföreningen istället.

Jag: Hej hej! Ursäkta om jag stör, jag bor här ovanför. Min kompis har låst mig ute. Skulle jag kanske kunna få låna telefonen?
Han: Ja men självklart!
(Han ger mig telefonen.)
Jag: Tack! Fast alltså... jag kan inte hennes telefonnummer. Så kan jag kanske få låna Internet också?

Dum. Dum-di-dum-dum. Han var i varje fall behjälplig och när jag ringt tillräckligt många gånger för att Roomie skulle misstänka att det inte var en ivrig telefonförsäljare ringde hon upp. Och hon fick bege sig hit. Inte kul för varken henne eller mig, men vad skulle vi göra? Jag funderade på om det fanns något sätt jag skulle kunna ta mig in utan nyckel men nej... kom inte på något. Och det kändes på något sätt bra för annars vore det lite läskigt att någon efter att ha tänkt i en minut skulle kunna ta sig in.

Eftersom vänta inte riktigt är min cup of tea sprang jag hem till Sanna för att säga hej och möjligtvis börja läsa hennes uppsats när jag ändå inte hade något annat att göra. Dessvärre var hon inte hemma och jag fick vända hem igen. Så satt jag i trapphuset i mina svettiga kläder och väntade... och väntade... och väntade... och sedan så kom hon! Räddaren i nöden! Världens bästa (och klantigaste?) Roomie.

Jag tycker om dig ändå.

Få ett smakprov från Maltes andra 25-årsdag fredagen den 13 maj här.

Jag har kommit på en sak. Eller det visste jag redan egentligen, men det blev så tydligt. Jag tycker om att ha andra människor omkring mig. Och jag tycker det är tråkigt att vara själv. Ibland kan det förstås vara skönt när man väljer det, men oftast tycker jag det är tråkigt. Delad glädje är dubbel glädje! Så i fredags när jag insåg att jag inte hade några planer alls för helgen eller kvällen blev det lite jobbigt. Jag ringde runt till några lirare men det verkade vara oklart... sedan dök Emma upp! Min gode vän från fotbollslaget. Vi bestämde att hon skulle komma hit och grilla med mig, Roomie och Daddy. En tråkig och värdelös kväll blev istället den perfekta kvällen! Ända sedan i höstas har jag drömt om att stå nere på innergården i solen och grilla med ett glas vin i handen. Denna dröm slog in och det var precis lika härligt som jag hade föreställt mig. Mer av det i sommar tack!


Emma och Roomie var stjärnor i köket...


...medan Daddy hade grillektion med mig.






Vi glömde ananasen...

Jag säger bara att Matrix Sisters levererade. Vet inte om det var klart före presentationen, men i sådana fall visade vi att vi förtjänade dem. De orangea tischorna. Med den fantastiskt vackra 751-loggan på. Riktigt roligt! Jag blir så himla glad när det går bra i de kurserna som jag verkligen bryr mig om. Trots vissa strider inom gruppen vann vi bästa projekt, vilket känns rätt sjukt. Hade inte alls en så värst bra känsla när vi lämnade in, kände mer att jag inte orkade bry mig mer och att det fick duga. Vet inte om det säger mer om de andra projekten än om vårt... men jag antar att det visst var rätt så bra. Först 12.5 av 12 på projektet i förra kursen och så en orange tröja i den här. Det går bra nu. Har jag sagt att jag älskar marknadsföring??

Vet inte riktigt när jag ska ha på mig den men... jag gillar ju att vinna.


Det kan nog inte bli mer orange än det här.

Vilken härlig dag! Gårdagen.

Först tränade jag och Phillan på vår presentation vi skulle hålla idag. Det var rätt roligt och Matrix Sisters är ju alltid ett bra team. De som har gjort det bästa projektet kommer få orangea tröjor med kursens logga på. Vi satsade allt för att vinna dessa! Inte för att de var vackra men för att det är skönt att vinna. När vi var klara gick vi ut och åt en Piggelin i solen. Phillan drog iväg för jobb och jag låg kvar i gräset och läste artiklar om McDonaldization och Disneyization. Det var helt underbart! Att ligga i solen i gräset. (Jag skulle helst typ sovit men man kan ju inte få allt.) Att vara en av dem som jag var allmänt bitter på när vi satt inne och skrev på uppsatsen. Härligt. Fick sjunga en liten sång också för världens finaste Limpa som fyllde år!

När jag tyckte att jag hade läst klart gick jag hem och svidade om till löpargrejer för att ta en runda i spåret. Eller tre blev det visst. Jag tyckte visst att det är bra att chocka kroppen efter att ha varit sjuk ett tag... Det är mycket härligare att springa när det inte är isbana i skogen också! Och sista backen är verkligen hemsk.

När jag kom hem var Roomie hemma och vi både lagade mat tillsammans och åt tillsammans! Det kanske låter som en vanlig sak när man bor tillsammans, men det är det verkligen inte. Var minst en månad sedan vi senast åt middag tillsammans. Kan vara för att Roomie flugit runt som en tok till Spanien, Spanien, Frankrike, Gbg... Men ändå. Vi springer ofta om varann. Det var mys!

Och så avslutande jag kvällen med ett långt skitsnack med min vän Malte som fyllde 25 i fredags!

Helt overkligt. Jag och Linus höll våra pekfingrar på tangenten samtidigt. Tryck. Uppsatsen publicerad!! Det är så sinnessjukt så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att det fanns ett slut. Att den är klar. Att man inte vet om det är bra eller inte. Att det nu är för sent att ändra något. Ofattbart. Jag fick ont i magen när jag insåg att vi faktiskt skulle ladda upp den. Sååå skönt men samtidigt kalla kårar. Kan man verkligen lämna in ett och ett halvt dygn före deadline? Det verkar så.

Utan att veta alls hur det här kommer bedömas måste jag säga att jag är ofantligt stolt över mig och Linus. Ur det här komplexa ämnet har vi lyckats skapa en uppsats som faktiskt inte är helt illa pinkad. Vi har dessutom inte bråkat en enda gång trots att vi aldrig träffats innan jag ringde och chansade på att han behövde en uppsatspartner. Tvärtom har vi haft riktigt roligt och ibland skrattat så vi gråtit.

Har vi klarat det här ska vi väl överleva opponeringen också. Nu ska jag åka hem till Pappa som fyller år idag och äta massor av tårta. Det finns allt flera saker att fira!

Det känns så himla skönt! Att snart få lämna in uppsatsen. Inte kunna göra mer. Även om det känns sjukt läskigt att lämna in den, ska det bli så skönt. BORT. Hejdå. Lämna ifrån.

Vår handledare har inte läst en enda rad av själva uppsatsen så det känns förstås rätt så creepy att bara lämna in den. Bam! 40 sidor. Like or dislike. Hoppas att man får pluspoäng för att man av någon outgrundlig anledning valde ett sjukt komplext ämne. Eller egentligen valde jag Linus, och fick ämnet på köpet. Måste ändå säga att det helt klart var värt det. Skulle inte kunna tänka mig en bättre uppsatspartner! Jag och Familjefadern är ett riktigt Dream Team. Nu är det bara upp till bevis.

Det är riktigt deprimerande att tänka på att det är sommar ute och folk ligger i gräset och solar medan vi sitter inne vid datorn hela dagen och jobbar. Så därför tänker jag inte på det. Jag är helt slut varje dag när jag kommer hem för att jag har tänkt så fruktansvärt mycket hela dagen. Min hjärna är uppenbarligen inte van vid det. Men lite glass på det och jag är rätt nöjd med tillvaron ändå.

För snart är det över! Det och projektet i den andra kursen som har deadline samma dag som uppsatsen. Men som läraren sa... man får ju bli klar före deadline.

Pskykologistudenten Paulo ringer.

Paulo: Jag har ett uppdrag till dig.
Jag: Jaha, vaddå?
Paulo: Vi ska göra en studie på folk i en traumatisk situation.
Jag: Jag vill inte utsättas för en traumatisk situation!
Paulo: Det behöver du inte. Det är du som ska utlösa traumat.

....?

Barcaresan blev helt fantastisk. Vårt störtsköna lag har skapat fler interskämt än någonsin, två filmer (!?) och en lite bättre bränna än när vi åkte. Vi har ätit glass, tapas och paella. Jag har försvarat två guld av tre från förra året och livet var bara allmänt underbart.

Jag skall skriva om det här någon gång. Inte nu. Måste ha tid att göra resan rättvisa.

God natt.