plato.

Surfade in på Adidas hemsida för att se vad de har för internships i den där hålan i Tyskland egentligen. Har de några på Nike i USA kanske eftersom de inte verkar ha några i Sverige? Och var håller Puma hus?

Marknadsföring! De har internships! Som läggs upp i februari. På Nike. På de andra vet jag inte när. Orka vänta!? Det är ju typ en halv livstid dit. Jag vill söka nu nu nu! Vill ha! Fatta att få jobba på Nikes huvudkontor i USA nästa sommar. Med marknadsföring.

Är det det de menar med en midsommarnatts dröm?

Vad passar bättre än att vara lite spontan?

Då mina ursprungliga och samtidigt väldigt odefinierade planer för dagen fick känna på hur det är när en man är riktigt förkyld, ringde jag på chans till min vän Malte som genast ställde upp på att leka några timmar. Sedan kanske jag åker till Päronen innan det är dags för Löpargruppen. Vi får se! Det känns som att den här dagen kommer att lösa sig den med.

Ledig ledig ledig! Njuta.

Jag är så glad och stolt över det tredje året. Sista året på kandidaten. Det har varit det tuffaste (hösten är fortfarande någon form av dimma) men det absolut roligaste också. Jag har verkligen tyckt om båda mina inriktningar, vilket har visat sig i betygen som detta år blev bättre än någonsin. Jag och min nyfunna vän Linus lyckades fixa ihop en riktigt bra uppsats på ett ämne som är väldigt komplext och som jag inte kunde någonting om när vi började. Dream Team gjorde det vi inte trodde var möjligt. Så himla bra. När ska vi bada i fontänen? De valbara kurserna i Business Research och Customer Management var riktiga guldgruvor som jag tyckte var fantastiskt roliga och nyttiga. De kändes väldigt praktiska på något sätt, vilket jag tycker är kanon. Lite mer förberedd för den riktiga världen.

Och nu börjar ett nytt kapitel. Masterprogrammet i marketing and media management. Jag är mycket pepp, lite rädd. Men jag tror det är bra att jag är förberedd på att det ska bli en väldigt tuff höst. Det har ju gått bäst i de kurser jag varit livrädd för på kandidaten, för att jag varit så med på att kötta hela vägen. Får försöka hamna i rätt mode så ska det nog gå bra. Fatta, bara marknadsföring! Känns helt lyxigt.

"Jag har svårt att tänka mig en mer bärkraftig merit än att lyckosamt ha skött ett gille i 'World of Warcraft' eller något av de rollspel som finns att välja på. Jag skulle nog vilja påstå att det slår högre än tusen studieår på Handelshögskolan."

Jonas Thente, artikel i DN 29/8 2010

Tillåt mig att bli fundersam! Jag säger inte att man kan lära sig praktiskt ledarskap, och allt sådant där fint som man läser forskningsartiklar om, i skolan. Fokus läggs på hur det skall fungera och det är inte förrän man är ute i fria landskap som man får ta sig an utmaningen att komma dit. Mycket händer i arbetslivet när man får praktisera det man lärt sig på den där högskolan som folk älskar att hata. (Tills de själva kommer in.) Men HALLÅ! I artikeln står det om att hon som var gillesledaren hade ett förhållande med den spanska ekonomichefen utan att de träffats annat än i spelet. Hur friskt låter det? Vem är det som inte lever i verkligheten? Det är en helt annan sak att leda människor i en grupp när det sociala samspelet måste fungera mer än att man skriver några rader på en datorskärm. Att stå inför människor och argumentera för någonting. Inte bara kunna utrycka sig i skrift utan i kroppsspråk, kunna hantera nervössvettningar samtidigt som man skall leverera en presentation på ett annat språk än modersmålet. Hantera konflikter. Det är ingen nyhet att de som sitter framför en datorskärm största delen av sina vakna timmar tappar mycket av det sociala som man annars får genom att fysiskt träffa andra människor.

Jag måste också medge att jag blir extra skeptisk för att jag har sett personer som står mig nära ätas upp av datorspelens värld. Jag hatar den. Den blir som en drog för vissa. Beroendeframkallande. Och för vad? Vad får man? Sitta ensam på sitt mörka rum. De tas liksom iväg från en. Jag tycker det är obehagligt. Att något virtuellt kan få en att prioritera bort familj och vänner och sådant som tidigare var viktigt. Det kan jag inte riktigt förstå för allt i världen. Jag skulle alltid föredra att träffa en vän fysiskt framför att sitta och uggla framför en dator och chatta på avstånd. Även om vi skulle skjuta ner monster tillsammans. Vi kan väl köra paintball i sådan fall? Eller snöbollskrig?

Och det borde finnas någon anledning till att Handelshögskolan har flest antal förstahandssökande och att dessa inte väljer att sätta sig framför datorn och satsar på att bli gillesledare i World of Warcraft istället.

Kräftskiva + pizza = redo att gå på't igen.

Nu till bästa Lisen som fyller år och snart styr sin kosa mot Spanien för ett helt år. Kommer sakna dig!

Måste rusa!!

Ska bli riktigt skönt även om det känns tråkigt att sluta på jobbet. Dock så har jag fått klartecken från chefen att jobba extra i höst och även nästa sommar om jag vill så det känns superkul!

Nu ska jag till Radhuset på Inflyttningsfest eller Kräftskiva. Det ena visade sig vara det andra. Men varför inte kombinera? Jag kör ändå kräftskiva utan kräftor. Har ju en del revansch att ta på den förra också...

Bättre kan jag.

Jag vill inte att det ska ta slut! Hade gärna jobbat några veckor till innan skolan börjar. Trivs oförskämt bra med tillvaron för tillfället faktiskt. Bara jobba heltid, göra vad man vill på kvällen, lediga helger, störtsköna kollegor... Men nu är det bara två dagar kvar. Det ska bli väldigt spännande att skolan börjar igen med nytt masterprogram men man vet ju att det kommer bli kaos och in i dimman, vi ses i januari typ. Hasta la vista baby. Don't forget about me. Ska försöka stå emot. Men är förberedd på att det kommer bli tufft. Och samtidigt kul. Väldigt kul tror jag det kommer bli.

Ska njuta av de sista dagarna nu. Jag blev lovad första dagen att det skulle bli den bästa sommaren i mitt liv. Glimt i ögat, men ändå. Det lutar åt att jag är beredd att instämma. Men ska nog inte erkänna det offentligt, somliga skulle kunna bli lite kaxiga då.

Vädergudarna i alla fall. Jag hade bestämt mig för att springa hem från jobbet idag. Sista träningspasset inför Midnattsloppet och eftersom jag haft ont i halsen så länge och bara sprungit en gång (i måndags första gången med Löpargruppen, yeei!) kände jag att jag verkligen behövde det.

Regnet öste ner. Det var mörkt på hela himlen. Grått. Svart. Åska. Regnet öste ner. Som aldrig förr. Eller jo. Ungefär som i söndags. Alla på jobbet undrade om jag verkligen skulle springa hem idag. Ja. Jag hade ju bestämt det. Samtidigt som det vore surt att bli kall och förkyld och inte kunna springa på lördag. Jag och Jonas har hetsat det här loppet sen jag började, och det går nya bud varje dag om vad som ligger i potten för den som vinner. Just nu ligger en signerad knallgrön målvaktströja och en röd fleece med företagsloggan i min pott om jag vinner. Tack tror jag? Måste stänga dealen senast på fredag. Viktigt viktigt. Föreslog att vi skulle hedga loppet genom att den som vinner skall baka till på måndag, men han var inte riktigt med på det.

När jag gick och bytte om öste det fortfarande ner. Men sedan hände något. När jag klev ut var det uppehåll. Tadaa! Fantastiskt! Och jag kunde springa hem utan regn. När jag kom fram tittade till och med solen fram. Förkylningen känns fortfarande lite i kroppen, men det gick helt okej ändå. Hittade till och med rätt! Lite otippat.

Nu ska jag äta pasta och vila mig i form så jag kan kicka Jonas ass på lördag.

Jag vaknade för tjugofem min sen. Kom hem vid fyra imorse men kände mig rätt utvilad ändå. Halsen inte så bra, men annars ska jag inte klaga. Hörde att det toköste ner utanför. Och åskade lite. För fönstret är öppet. Så jag tände sänglampan och tog fram min bok.

Det är riktigt mysigt att ligga inne och läsa när man hör regnet smattrandes mot fönsterbrädet utanför. Det får gärna regna hela dagen. Jag har ju mina röda stövlar när jag ska gå ut.

Myspysaugustiregn.

Jag har inte fått solsting eller någon annan knäpp som gör att jag går och längtar till kyla och mörker. Utan anledningen till att jag vet det är att min mamma idag påpekade att det är 142 dagar kvar till vi åker till Thailand (inte för att hon räknar!) och eftersom jag vet att vi åker dagen före dopparedagen kan jag således veta att det är 143 dagar till julafton. 143 dagar tills jag ligger på en strand i min nyinköpta mönstrade rosa bikini, som i teorin skulle matcha tveklöst till mina rosa löparskor, och håller en ananasshake i handen. 143 dagar tills det största problemet är vilken skönlitterär bok jag skall börja med och vilken liten resebyrå längs vägkanterna som skall få ta mig och min familj ut på den första fisketuren. 143 dagar tills jag låter mamma lösa in drinkbiljetten jag gav henne i 50-årspresent (kan bara lösas in på en strand i Thailand), vilket för övrigt är anledningen till resan. Att fina mamma fyllde 50 och hennes största önskan var att vi skulle åka på en resa tillsammans med familjen. Inte mig emot. Jag trodde jag skulle behöva bearbeta pappa ordentligt eftersom han inte brukar vara så resesugen men han var rätt så med på noterna. Duktig pappa. Vi har bara varit på en riktig solsemester utomlands förut tillsammans (Gran Canaria när jag gick i sjuan) så det ska ju bli helt fantastiskt roligt och härligt!

Men jag tänker inte börja räkna än. Inte nu när jag faktiskt kan gå ut i min rosa nyinköpta bikini och njuta av solen i detta avlånga land. Fast jag kan inte förneka att jag hade en viss resa i åtanke när jag köpte den...


Det här vore helt ok att uppleva igen...


...eller det här...