Och den otrösterliga pojken sken upp.
Så äntligen fick jag en belöning för kassörslitet - tre biljetter till DN-galan! Tog med mig pappa och min friidrottande kusin på 13 år. Jag hade aldrig varit på någon friidrottstävling live förut (med undantag för när jag själv var med i Skol DM, vilket i sig är något av ett skämt och en rätt rolig historia), men älskar ju att se det på TV så var väldigt taggad. Till på köpet skulle Nisse springa 100 m i en förtävling och det ville jag ju förstås inte missa. Hann faktiskt bli riktigt nervös innan. Trots motvind gjorde han ett bra lopp och ja vad ska man säga... det är ju över på 11.29 sekunder. Inte som en fotbollsmatch direkt där man kan ta igen om man missar början. Pappa hade med kikare också så såg ordentligt fast vi satt på andra långsidan.
Det kom en gubbe med runda glasögon och en ofantligt ful hawaiiskjorta och anklagade mig för att ha snott hans program som minsann låg på bänken bredvid oss förut. Nej det är det inte, sa jag så bestämt jag kunde eftersom jag visste att pappa hade köpt det precis, men han gav sig inte. Han visste att jag hade snott det. Gick väldigt surt därifrån. Idiot. Kom senare tillbaka och tjafsade om sin plats med några andra, och det visade sig att det var han som satt fel. Såklart. Sa jag att han var en idiot?
Vilka såg vi? Börje Salming, Eric Grönwall, Dolph Lundgren... och en del friidrottare också. Isinbajeva, Thorkildsen, Wissman, Bengtsson, Oliver och förstås Bolt var ju några favoriter. Och Robert Kronberg höll något tal om att han nu skulle sluta. Håller han ens på längre? Tydligen. 8,54 i herrlängd och 15,06 i damernas tresteg var riktigt kul att se också! Och några fantastiska sprintlopp som jag inte kommer ihåg namn eller tider på.
Bolt.
Isinbajeva.
Vilka såg vi inte? Northug och Hellner skulle ha duell på rullskidor, men det såg vi inte röken av och ingen kommentar om det heller. Trist. Hade sett fram emot den fighten.
Nisse joinade oss på läktaren efter ett tag och han pekade då ut Jocke som var korgbärare i vita piratbyxor. Tyckte bara det var värt att nämnas.
Sedan hände en hjärteskärande sak. Efter att Bolt sprungit i mål på lite över 20 sekunder sprang han runt och skrev lite autografer. Bosses kids fick låna en penna av mig jag hade i väskan. Barnen hängde över räcket nere vid banorna. Helt plötsligt hör jag dock ett helt bottenlöst gråt. En liten kille sitter i pappas knä och är helt otrösterlig. Alla hade fått Bolts autograf utom han. Det fanns inga ord i världen som verkade kunna trösta honom. Alla utom han. Fick Bolts autograf. Jag fick ont i hjärtat när jag såg hur ledsen han var. Men vad skulle man göra? Jag föreslog att Nisse skulle gå fram och säga att han också springer 100 meter och att han kunde få hans autograf, men trodde inte rikigt det skulle funka. Då kommer Bosses kids och lämnar tillbaka min penna. H&M-pennan. "Har han skrivit med den här?!" frågar jag lite halvt lyriskt och får ja som svar. Coolt! Jag håller i samma penna som Bolt! Nu kan jag aldrig mer tvätta händerna! Då kom jag på det. Klart att jag skulle fråga om den tokgråtande lilla pojken ville ha pennan som Bolt hållit i. Avvägde om det skulle göra saken bättre eller sämre, men chansade på det första. Jag gick fram till honom och pappan.
Jag: "Hej! Han har skrivit med den här pennan. Vill du ha den?"
Lite blyg, men han sken upp. Han slutade gråta direkt och började le. Lite försiktigt, som att det inte riktigt kunde vara sant. Jag försäkrade pappan och killen om att det var klart att han skulle ha den, och de tackade. Flera gånger. Han blev så glad, så glad. Och pappan om möjligt ännu gladare. Eller lättad kanske snarare var hans status. Men det var så skön känsla. Att se den lilla killen så glad efter att ha sett honom gråta helt ofattbart förtvivlat minuten innan. Tänk! Nu hade han pennan som Bolt HÅLLIT I, inte bara en autograf utan han hade pennan. Måste ju slå högre än alla autografer i världen!? Och sedan har jag planterat H&M:s varumärke som något positivit i hans lilla huvud samtidigt.
Briljant med facit i hand, men mest bara underbart härligt att kunna vara en vardagshjälte. Även om jag också tyckte det var rätt coolt att ha en penna som Bolt skrivit med, känner jag faktiskt att den gör bättre nytta inramad på en sjuårings rum än i en av mina lådor som det ligger flera H&M-pennor i vilket gör att jag redan imorgon inte skulle kunna urskilja vilken penna Bolts svett/omänsligt snabba DNA fanns på.
Det kom en gubbe med runda glasögon och en ofantligt ful hawaiiskjorta och anklagade mig för att ha snott hans program som minsann låg på bänken bredvid oss förut. Nej det är det inte, sa jag så bestämt jag kunde eftersom jag visste att pappa hade köpt det precis, men han gav sig inte. Han visste att jag hade snott det. Gick väldigt surt därifrån. Idiot. Kom senare tillbaka och tjafsade om sin plats med några andra, och det visade sig att det var han som satt fel. Såklart. Sa jag att han var en idiot?
Vilka såg vi? Börje Salming, Eric Grönwall, Dolph Lundgren... och en del friidrottare också. Isinbajeva, Thorkildsen, Wissman, Bengtsson, Oliver och förstås Bolt var ju några favoriter. Och Robert Kronberg höll något tal om att han nu skulle sluta. Håller han ens på längre? Tydligen. 8,54 i herrlängd och 15,06 i damernas tresteg var riktigt kul att se också! Och några fantastiska sprintlopp som jag inte kommer ihåg namn eller tider på.
Bolt.
Isinbajeva.
Vilka såg vi inte? Northug och Hellner skulle ha duell på rullskidor, men det såg vi inte röken av och ingen kommentar om det heller. Trist. Hade sett fram emot den fighten.
Nisse joinade oss på läktaren efter ett tag och han pekade då ut Jocke som var korgbärare i vita piratbyxor. Tyckte bara det var värt att nämnas.
Sedan hände en hjärteskärande sak. Efter att Bolt sprungit i mål på lite över 20 sekunder sprang han runt och skrev lite autografer. Bosses kids fick låna en penna av mig jag hade i väskan. Barnen hängde över räcket nere vid banorna. Helt plötsligt hör jag dock ett helt bottenlöst gråt. En liten kille sitter i pappas knä och är helt otrösterlig. Alla hade fått Bolts autograf utom han. Det fanns inga ord i världen som verkade kunna trösta honom. Alla utom han. Fick Bolts autograf. Jag fick ont i hjärtat när jag såg hur ledsen han var. Men vad skulle man göra? Jag föreslog att Nisse skulle gå fram och säga att han också springer 100 meter och att han kunde få hans autograf, men trodde inte rikigt det skulle funka. Då kommer Bosses kids och lämnar tillbaka min penna. H&M-pennan. "Har han skrivit med den här?!" frågar jag lite halvt lyriskt och får ja som svar. Coolt! Jag håller i samma penna som Bolt! Nu kan jag aldrig mer tvätta händerna! Då kom jag på det. Klart att jag skulle fråga om den tokgråtande lilla pojken ville ha pennan som Bolt hållit i. Avvägde om det skulle göra saken bättre eller sämre, men chansade på det första. Jag gick fram till honom och pappan.
Jag: "Hej! Han har skrivit med den här pennan. Vill du ha den?"
Lite blyg, men han sken upp. Han slutade gråta direkt och började le. Lite försiktigt, som att det inte riktigt kunde vara sant. Jag försäkrade pappan och killen om att det var klart att han skulle ha den, och de tackade. Flera gånger. Han blev så glad, så glad. Och pappan om möjligt ännu gladare. Eller lättad kanske snarare var hans status. Men det var så skön känsla. Att se den lilla killen så glad efter att ha sett honom gråta helt ofattbart förtvivlat minuten innan. Tänk! Nu hade han pennan som Bolt HÅLLIT I, inte bara en autograf utan han hade pennan. Måste ju slå högre än alla autografer i världen!? Och sedan har jag planterat H&M:s varumärke som något positivit i hans lilla huvud samtidigt.
Briljant med facit i hand, men mest bara underbart härligt att kunna vara en vardagshjälte. Även om jag också tyckte det var rätt coolt att ha en penna som Bolt skrivit med, känner jag faktiskt att den gör bättre nytta inramad på en sjuårings rum än i en av mina lådor som det ligger flera H&M-pennor i vilket gör att jag redan imorgon inte skulle kunna urskilja vilken penna Bolts svett/omänsligt snabba DNA fanns på.
Vi får se i helgen...
De senaste tre helgerna har jag flängt runt som en tok till olika öar och jag kände att det vore så himla skönt att bara göra vad jag känner för lite spontant en helg. Därför vägrade jag bestämma något innan helgen trots en del förslag utan sa bara kanske... och var en sån som man inte gillar som inte kan bestämma sig i förväg. Men det var så himla skönt att testa på det.
I fredags morse kände jag att ikväll vill jag verkligen kolla på film och äta godis. Bestämde med blivande Ghananen Malin att vi skulle käka tacos, kolla film och äta godis/popcorn. Hon dippade popcornen i den överblivna guacan och det var inte så illa som det låter utan faktiskt gott (på det enda popcornet jag provade, gillar inte popcorn men guaca så det var värt ett försök). Vi såg "Love and other drugs" och vad vi trodde var en lättsam romantisk komedi var ganska djup och dramatisk och väldigt mycket naket. Jake räddade dock upp det ganska bra och inte helt otippat snyftade vi båda i slutet.
På lördagen tog jag sovmorgon. Vaknade halv elva. Mmmmmm. (Ffffffff?) Härligt. Åt frukost, läste tidningen. Och eftersom jag bara skulle göra vad jag kände för kom jag på att jag ville städa. !?. Bara för att jag inte var tvungen. Kände mig lite som ett barn som ska trotsa "jag tror inte att du kan städa hela lägenheten en lördagförmiddag." Jo det kan jag visst det. Sedan var det en hel del kassörjobb att ta tag i så som jag skjutit upp i veckan eftersom man inte är så sugen att fortsätta direkt när man kommer hem när man jobbat med siffror hela dagen... Det gick framåt. Även om jag inte älskar att först leta reda på förra kassörens misstag och sedan korrigera dem. Men tanken på 2012 är ändå lite upplyftande. Om inte bättre så är det i varje fall lättare att ta över efter sig själv, för då vet man ju vad man tänkt även om man skulle tänkt fel. Det ni.
Ideellt arbete är kul.
En löprunda där jag snyltade på stans cykelbanor satt riktigt fint. Var ju ändå tvungen att lämna tillbaka filmen så kunde lika gärna springa en sväng också. (Och Midnattsloppet närmar sig enligt rykten med stomsteg.) Kvällen, denna ljuva sommarkväll, bestod av grillning under ett äppelträd hos Kjellis och sedan utgång på Lemonbar. Har aldrig varit där men det var störtkul! Jag kunde på riktigt i princip alla låtar och kunde förstås inte låta bli att skråla med till alla. Att det här är bästa bilden visar väl att det var en riktigt rolig kväll.
Bästa bilden.
Näst bästa bilden. You get the picture... (Fy fan vilken dålig fotograf btw.)
Söndagen blev rätt degig, sim-vm fick min halvdana uppmärksamhet och lite mer kassörjobb när hjärnan klarnat någorlunda. Pasta Carbonara, How I met your mother och 25 chokladmuffins senare var klockan typ elva och det var dags för att sova igen.
Bra koncept det där. Att göra bara vad man känner för. En hel helg. Och mycket Malin-häng innan hon åker till Ghana också! Det gillades mycket.
Så ofattbart fruktansvärt.
Det här är nog det värsta jag någonsin läst. Jag grät medan jag läste. Och kan ändå inte riktigt förstå att det hänt. Jag blir rädd. Fast jag inte var där och fast det redan hänt. Fastän det knappast hjälper, lider jag något enormt med dem som var där, de som var i Oslo och alla deras anhöriga och vänner. De som finns kvar och de som borde finnas kvar. Sånt här får bara inte hända. Hur är det möjligt? Kan inte ta in.
En tyst minut för Norge.
En tyst minut för Norge.
7,92 SEK.
Efter jobbet mötte jag upp Mikiz, Powell, Sofia, Porsch och tillskottet Erik för att för första gången i mitt 23-åriga liv köra Karlbergs hinderbana. Den var mycket svårare och jobbigare än jag trott. Eller vet inte riktigt vad jag trott egentligen, men knepigt var det. Både med teknik och styrka. Och höjder. Det fanns ett fem meter högt hinder med repstege och jag vågade inte klänga mig över på kanten högst upp förrän sista varvet då jag kände att det vore skönt att ha gjort det. "Jag lär ju inte dö om jag trillar ner", sa jag varpå Mikiz lite otaktiskt svarade "Det vete fan..." och rädslan blev lite tjockare i magen. Men klarade det utan vidare skador! Kom också upp ur gropen på första försöket sista varvet. Och om jag var en sådan som kan få blåmärken skulle jag förmodligen ha rätt många imorgon, men det är jag ju inte så jag får bara vara lite klen utan att någon fattar varför. Däremot så var det hemskt roligt! Det där vill jag helt klart göra om.
På vägen tillbaka lämnades jag och den nya bekantskapen Erik av i närheten av Karlbergs station för att ta det exotiska pendeltåget tillbaka in mot stan. När vi kommer fram till stationen säger han "Ska vi köpa glass?" och jag svarar förstås "JA!!". Riktigt bra initiativ måste jag säga. Jag hittade en (säkerligen gammal) Magnum Double och lyckan var inte långt borta. När jag skulle betala de 21 kronorna fick jag dock Medges Ej på kortet. Hade riktigt svårt att se att jag inte ens hade 21 kr... men hade jag kontanter så langade fram dem istället.
Nu när jag kom hem gick jag in för att dubbelkolla att det måste varit något missförstånd/dålig koppling till banken. Då fick jag det bekräftat. 7,92 kr hade jag på kortet. Skönt att det är 25:e på måndag. Synd att det är tre dagar kvar tills dess. Tror ni man kan få runda upp 7.92 så att man kan få handla för 8 kronor?
På vägen tillbaka lämnades jag och den nya bekantskapen Erik av i närheten av Karlbergs station för att ta det exotiska pendeltåget tillbaka in mot stan. När vi kommer fram till stationen säger han "Ska vi köpa glass?" och jag svarar förstås "JA!!". Riktigt bra initiativ måste jag säga. Jag hittade en (säkerligen gammal) Magnum Double och lyckan var inte långt borta. När jag skulle betala de 21 kronorna fick jag dock Medges Ej på kortet. Hade riktigt svårt att se att jag inte ens hade 21 kr... men hade jag kontanter så langade fram dem istället.
Nu när jag kom hem gick jag in för att dubbelkolla att det måste varit något missförstånd/dålig koppling till banken. Då fick jag det bekräftat. 7,92 kr hade jag på kortet. Skönt att det är 25:e på måndag. Synd att det är tre dagar kvar tills dess. Tror ni man kan få runda upp 7.92 så att man kan få handla för 8 kronor?
Vad betyder det?
I natt drömde jag att jag skulle bli avrättad. Jag kom på det någon timme efter jag vaknat, så minns inte så mycket detaljer. Men det var någon form av diktator från något mellanösternland som hade bestämt att jag skulle avrättas. Jag kommer inte ihåg varför, men det fanns någon fruktansvärt orättvis anledning som inte rimligtvis skulle kunna leda till dödsstraff i den värsta av världar. Men dö skulle jag.
Klockan 19.30 skulle jag avrättas. Jag kommer ihåg att pappa var där. Och massa vänner. Vad hemskt. De skulle liksom säga farväl och se mig dö. Mördas. Det var massa ståhej innan och vi bara väntade in tiden. Jag funderade på hur de skulle avrätta mig. Skjuta? Hugga huvudet? Stena? Klockan blev halv åtta och inget hände. De måste ha missat det. MEN. Då körs en giljotin in och en massa andra redskap. Ska de hugga huvudet av mig? Gör det ont? Hinner man känna något? Dock verkade det som att det skulle ske någon form av trollerinummer, men vi visste inte. Pappa sa att jag skulle gå och skriva in mig för avrättningen i alla fall, så de inte kan säga något om att jag inte skött min del. (Vad fan spelar det för roll om man är död vid närmare eftertanke!?). Jag gick till ett bord där det satt en kille bakom, och fick ett papperskort där det stod Gothia Cup på. Så av någon anledning skrev jag in mig i Gothia Cup precis innan jag skulle avrättas. Men sedan så verkade de fortfarande glömt bort mig så vi bestämde oss för att jag skulle fly. Fly från min egen avrättning...
Fy vilken ruskig dröm. Vad betyder en sådan här dröm liksom? Okej om det hade varit dagen innan 631-tentan, då hade man ju förstått logiken, men liksom en vanlig fridfull onsdagsnatt? Skönt att jag vaknade och insåg att det var dags att gå till jobbet och att jag nödvändigtvis inte behövde dö idag. Fast jag kom i och för sig inte på drömmen förrän efter någon vaken timme. Men om jag hade kommit ihåg det direkt när jag vaknat skulle jag nog tyckt att det var den skönaste dagen någonsin att vakna tidigt med strålande sol utanför fönstret och åka in och sätta sig på ett betongigt kontor.
Jag andas, jag lever.
Klockan 19.30 skulle jag avrättas. Jag kommer ihåg att pappa var där. Och massa vänner. Vad hemskt. De skulle liksom säga farväl och se mig dö. Mördas. Det var massa ståhej innan och vi bara väntade in tiden. Jag funderade på hur de skulle avrätta mig. Skjuta? Hugga huvudet? Stena? Klockan blev halv åtta och inget hände. De måste ha missat det. MEN. Då körs en giljotin in och en massa andra redskap. Ska de hugga huvudet av mig? Gör det ont? Hinner man känna något? Dock verkade det som att det skulle ske någon form av trollerinummer, men vi visste inte. Pappa sa att jag skulle gå och skriva in mig för avrättningen i alla fall, så de inte kan säga något om att jag inte skött min del. (Vad fan spelar det för roll om man är död vid närmare eftertanke!?). Jag gick till ett bord där det satt en kille bakom, och fick ett papperskort där det stod Gothia Cup på. Så av någon anledning skrev jag in mig i Gothia Cup precis innan jag skulle avrättas. Men sedan så verkade de fortfarande glömt bort mig så vi bestämde oss för att jag skulle fly. Fly från min egen avrättning...
Fy vilken ruskig dröm. Vad betyder en sådan här dröm liksom? Okej om det hade varit dagen innan 631-tentan, då hade man ju förstått logiken, men liksom en vanlig fridfull onsdagsnatt? Skönt att jag vaknade och insåg att det var dags att gå till jobbet och att jag nödvändigtvis inte behövde dö idag. Fast jag kom i och för sig inte på drömmen förrän efter någon vaken timme. Men om jag hade kommit ihåg det direkt när jag vaknat skulle jag nog tyckt att det var den skönaste dagen någonsin att vakna tidigt med strålande sol utanför fönstret och åka in och sätta sig på ett betongigt kontor.
Jag andas, jag lever.
På ett friggebodsgolv i skärgårdens finaste arena.
Just nu, precis i detta nu, sitter jag på en vacker skärgårdsö och njuter av att vara ledig två dagar. Eller ja, jag sitter på golvet i vår 10 m2 friggebod om man ska vara detaljerad. Det började med att jag satt och skulle göra lite kassörjobb på brors dator på altanen till stora huset, men blev bortkörd för att de skulle bära ut möbler där. Min lillelillebror, lilla söta pluttbror, fyllde nämligen 20 förra veckan och eftersom hela släkten har klämt in sig i alla husen här denna vecka så passade det bra att fira lite. Eller mycket. Men då blir det storm och panik och lite till när allt ska fixas. Så då fick jag flytta, gick in till vår lilla stuga. Men då behövde dem det bordet efter en liten stund och jag blev förvisad ytterligare. Satte mig vid ett rangligt bord på berget - det kan väl ingen vilja ha i varje fall. Mitt i mailandet och bokförandet kom 20-åringen och sa att de måste ta det där bordet. SKÄMTAR DU ELLER!? Ja. Det gjorde han. Haha. Det var faktiskt roligt.
Efter ytterligare en stund tog batteriet slut. Så nu sitter jag här på ett friggebodsgolv med Hasse och Tage i en bur bredvid. De kvittrar lite fint idag faktiskt. Inte panik-skrik så man bara vill gå fram och skaka buren och be dem knipa näbb. (Obs. Jag skulle aldrig. Men tänka kan man inte låta bli ibland i stridens hetta.) De kanske gillar mig nu när det inte finns något annat sällskap. Det går nog över snart ska vi se.
Annars då? Igår tog jag en kvällsrunda i mina rosa löpardojor och badade efteråt. Skönt. Sverige vann VM-brons. Så fruktansvärt skönt och vilken jobbig match. Jag var helt slut efteråt. Utvisning efter totalt hjärnsläpp och samtidigt synd att ingen såg vad fransyskan gjorde innan hon fick en spark i bröstet. Eller snarare att domaren inte såg. Publiken lär ha sett eftersom de buade varje gång fransyskan hade bollen senare. Det var skönt. Jag trodde att jag höll på att få ont i halsen igen men insåg att jag bara skrikit lite mycket under matchen. Kusiner, fastrar, farbröder, farmor, farfar, djur, mamma, pappa, bröder, ännu fler djur, väldigt coola Eric Saade-glasögon på småkusiner, kneeboard, köra ut båten...
Dags att byta om till sommarfin. För nu finns det inga tonårsbarn kvar i vår galna och härliga familj! Hoppas mamma och pappa inte får en livskris bara.
La Familia.
Kusin Max med sina coola Eric Saade-glasögon och hans snigel Göran.
Efter ytterligare en stund tog batteriet slut. Så nu sitter jag här på ett friggebodsgolv med Hasse och Tage i en bur bredvid. De kvittrar lite fint idag faktiskt. Inte panik-skrik så man bara vill gå fram och skaka buren och be dem knipa näbb. (Obs. Jag skulle aldrig. Men tänka kan man inte låta bli ibland i stridens hetta.) De kanske gillar mig nu när det inte finns något annat sällskap. Det går nog över snart ska vi se.
Annars då? Igår tog jag en kvällsrunda i mina rosa löpardojor och badade efteråt. Skönt. Sverige vann VM-brons. Så fruktansvärt skönt och vilken jobbig match. Jag var helt slut efteråt. Utvisning efter totalt hjärnsläpp och samtidigt synd att ingen såg vad fransyskan gjorde innan hon fick en spark i bröstet. Eller snarare att domaren inte såg. Publiken lär ha sett eftersom de buade varje gång fransyskan hade bollen senare. Det var skönt. Jag trodde att jag höll på att få ont i halsen igen men insåg att jag bara skrikit lite mycket under matchen. Kusiner, fastrar, farbröder, farmor, farfar, djur, mamma, pappa, bröder, ännu fler djur, väldigt coola Eric Saade-glasögon på småkusiner, kneeboard, köra ut båten...
Dags att byta om till sommarfin. För nu finns det inga tonårsbarn kvar i vår galna och härliga familj! Hoppas mamma och pappa inte får en livskris bara.
La Familia.
Kusin Max med sina coola Eric Saade-glasögon och hans snigel Göran.
Kan någon (läs Gud eller annan med behörighet) utöka dygnet?
Ett dygn har aldrig varit kortare. Kanske före någon riktigt tung deadline eller svår tenta (631?), men annars tycker jag att tiden har störtat iväg på sistone. Jag kan inte förstå att det är fredag imorgon. Det var nyss söndag kväll och jag satt på min fjärde båttur inom en vecka.
Hela veckan har jag legat efter i sömn och inte haft vett eller lust att ta igen det. Eller lust att sova har jag haft, men mest de timmar när jag inte kan det. Typ mellan 6.00 och 18.00. Jag tycker det är jätteroligt på jobbet så det är inte därför, men det är mest då man märker att man är trött. När siffrorna ska stämma och man måste vara lite klipsk. Men sedan när man slutar. Det finns ju så mycket roligt att göra när det är sommar och ljust och man faktiskt har fritid eftersom man bara jobbar heltid och är ledig när man hittar ut genom rätt glasdörr. Fast så är ju klockan rätt sen och tiden bara kutar iväg. Bestämma vad jag ska äta till middag, laga middag, träna, kolla fotbolls-VM, tvätta (jag sov iofs mellan maskinerna), träffa alla underbara vänner, vara kassatjej som det kallades en sen timme på Gotland, äta glass, drömma om när jag ska baka jordgubbs- och rabarberpaj... Mycket ska hinnas med.
När den som skapade dygnet, låt oss för enkelhetens skull säga Gud, gjorde det - varför tänkte denne inte på att det skulle vara så pass många timmar att man skulle hinna sova också? Det skulle uppskattas om detta skulle kunna korrigeras. Dygnet skulle kunna vara längre på sommaren och kortare på vintern, om det nu måste gå jämnt ut. Det är ändå så det känns. Och vem vill inte gå på känsla genom livet?
Det vill jag.
Hela veckan har jag legat efter i sömn och inte haft vett eller lust att ta igen det. Eller lust att sova har jag haft, men mest de timmar när jag inte kan det. Typ mellan 6.00 och 18.00. Jag tycker det är jätteroligt på jobbet så det är inte därför, men det är mest då man märker att man är trött. När siffrorna ska stämma och man måste vara lite klipsk. Men sedan när man slutar. Det finns ju så mycket roligt att göra när det är sommar och ljust och man faktiskt har fritid eftersom man bara jobbar heltid och är ledig när man hittar ut genom rätt glasdörr. Fast så är ju klockan rätt sen och tiden bara kutar iväg. Bestämma vad jag ska äta till middag, laga middag, träna, kolla fotbolls-VM, tvätta (jag sov iofs mellan maskinerna), träffa alla underbara vänner, vara kassatjej som det kallades en sen timme på Gotland, äta glass, drömma om när jag ska baka jordgubbs- och rabarberpaj... Mycket ska hinnas med.
När den som skapade dygnet, låt oss för enkelhetens skull säga Gud, gjorde det - varför tänkte denne inte på att det skulle vara så pass många timmar att man skulle hinna sova också? Det skulle uppskattas om detta skulle kunna korrigeras. Dygnet skulle kunna vara längre på sommaren och kortare på vintern, om det nu måste gå jämnt ut. Det är ändå så det känns. Och vem vill inte gå på känsla genom livet?
Det vill jag.
Tillbake till verkligheiten.
Idag har jag varit trött som ett härke. Och nästan sett i kors. Jag hoppas att siffrorna hamnade på rätt ställe på jobbet. Annars lär jag ju få höra det imorgon. Det är inte lätt att komma tillbaka från en fantastisk resa på Gotland. Igen.
För att ens vakna av väckarklockan imorgon bitti måste jag stänga fabriken nu (eller helst för ett tag sedan). Här kommer en liten hälsning från de 14 tappra själarna på ön!
Nej men... det är kul att åka båt många gånger.
Det kändes mycket sorgligt att lämna mina vänner i söndags och åka hem med båten igen. Vi hade ju precis kommit dit! Jag fick sista kvällen direkt och alla satsade på att jag skulle bli fullast och gladast för att det var min sista kväll och alla andras första. Gladast kanske, men inte fullast. Bra kombo faktiskt. Jag har fått flera rapporter under dagarnas gång och de har uppskattats stort! Jag sa att jag ville ha rapport om hur bra de har det, och jag menar det. Om de har det bra mår jag bra. Idag hade de tydligen haft 30 grader varmt och vindar, låter helt okej. Det kan gärna stanna så resten av veckan!
Det har varit helt okej på jobbet. Dåligt väder gör det inte lika hemskt att sitta inne hela dagen. Och det är skön stämning på avdelningen. Men det ska bli så kul att åka tillbaka. Jag har fått riktigt stora cravings efter Farbror Cola. Och trevligt sällskap!
Här är några bilder från första vändan:
Det var svinkallt i vattnet men alla utom en badade... Friskt om inte annat.
Med shorts och inte jeans som jag hade på midsommarkvällen (som ändå spräcktes i en annan gren för visso) lyckades jag med Hannes lek att komma ner med huvudet i marken utan händer.
Sedan skulle jag och Malin vara lite mer akrobatiska och hjula. Bilderna blev så groteskt fula att de måste offentliggöras. Man kan nästan ana att jag är mycket mer fotbollsspelare än dansare på senare dagar. Malin är rätt sträckt iofs men har sjuuukt smala ben?
Jag sa åt dem att de skulle ta mycket bilder så att jag bara skulle kunna kolla på dem och så skulle det kännas som att jag aldrig varit borta. Be right back!
Det har varit helt okej på jobbet. Dåligt väder gör det inte lika hemskt att sitta inne hela dagen. Och det är skön stämning på avdelningen. Men det ska bli så kul att åka tillbaka. Jag har fått riktigt stora cravings efter Farbror Cola. Och trevligt sällskap!
Här är några bilder från första vändan:
Det var svinkallt i vattnet men alla utom en badade... Friskt om inte annat.
Med shorts och inte jeans som jag hade på midsommarkvällen (som ändå spräcktes i en annan gren för visso) lyckades jag med Hannes lek att komma ner med huvudet i marken utan händer.
Sedan skulle jag och Malin vara lite mer akrobatiska och hjula. Bilderna blev så groteskt fula att de måste offentliggöras. Man kan nästan ana att jag är mycket mer fotbollsspelare än dansare på senare dagar. Malin är rätt sträckt iofs men har sjuuukt smala ben?
Jag sa åt dem att de skulle ta mycket bilder så att jag bara skulle kunna kolla på dem och så skulle det kännas som att jag aldrig varit borta. Be right back!
Det här kan bli intressant.
Mobilsvaret:
"Hej, det här är din Moster. Jag har en fråga till dig... Det handlar om neonfärgade smurfar. Du kan väl ringa mig så kan vi reda upp det här."
Minst sagt intressant.
"Hej, det här är din Moster. Jag har en fråga till dig... Det handlar om neonfärgade smurfar. Du kan väl ringa mig så kan vi reda upp det här."
Minst sagt intressant.
