plato.

Jag loggade precis in på min kårmail. Inga nya mail. Loggade ut. Jaha. Ska jag logga in igen? Medan jag kan. Fast egentligen, varför det? Sluta tramsa nu. Men. Jag har ju missat både årsfesten och skiftet med nya styrelsen, så jag har nog inte fattat att jag går av... om en timme och tre minuter.

Jag fattar inte. Jag tycker ändå att det känts bra i slutet, inte lika jobbigt som jag trott, men just nu är det bara så... konstigt. Fel. Ska några andra styra och ställa med det vi byggt upp? Inte för att jag inte litar på att de kommer göra ett bra jobb. Det tror jag. Det känns bara lite svårt att släppa allt så där plötsligt.

Och så kan jag ju inte säga att jag bor med IdU-ordf längre. Åh, Herregud vad knäppt. Och jag kommer inte vara chef över henne, hon kommer inte vara chef över mig... It's a weird, weird world.

Söndag kväll var lika med skifte hemma hos oss med vår och nya IdU-styrelsen. Force var (över)taggad och hade planerat en massa lekar och frågesport. Rune skulle fixa käket. Bara det är ju mycket spännande! Tänk vad mycket roligt de har framför sig. De små nya, oskyldiga, förväntansfulla. Och mycket jobb också. Roliga saker (som Småttingbrännbollen, turneringarna, Prova-på veckan) och mindre roliga saker (städa utskottet oavsett vem som skitat ner) (HOST Nobel Nightcap). Jag hoppas att de får en mer sammansvetsad styrelse än vi haft. Halva vår styrelse har varit engagerad, andra halvan not so much. Utan att gå in på det närmare kan jag bara konstatera att om Kåren ska träna ledarskap och ibland sätta en i förjävliga situationer, är det en riktigt smart mockapär. För visst sätts man på prov.

Men vad händer. Jag börjar må sämre igen. Så pass dåligt att det inte alls känns lockande med ett glatt skifte. Inte sugen på varken fest eller lekar. Och inte kan jag ju ligga i mitt rum som en trött sill när de andra har party utanför min dörr. Verkligen precis utanför dörren. Jag blev verkligen ledsen och besviken att missa det här också. Det räckte med årsfesten. Jag och Roomie började fundera på om det är någon förbannelse som hamnat i min kropp som går ur vid tolvslaget mellan 28:e och 1:a. Vid det riktiga skiftet. Den som lever får se. Jag blev arg för att jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att jag som verkligen gått in för IdU det här året ska behöva missa finalen. Men så är det ibland. Jag tog mitt pick och pack och drog hem till päronen.

Några timmar kvar som Vice. Vad händer sedan? I livet efter IdU-styrelsen.

Jag är kvar här. Vet ni vad jag har gjort förutom att äta Mariekex och dricka blåbärssoppa till På Spåret? Jag har tittat på Skavlan, som var riktigt bra - förutom helsköna Ingemar Stenmark gillade jag skarpt när de intervjuade små barn om uppfostran. Det kommer så fina och underbara världsbilder och kommentarer från dem. Jag har tränat på att göra en inbakad fläta från vänstra sidan till högra, liksom runt på baksidan med allt hår i en och samma fläta. Blev nästan bra direkt faktiskt! Har fått tre sms av IdU-ordf att hon saknar mig på årsfesten och i det senaste stod det även "kommer för alltid bli bitter att du inte är här". Intressant. Jag vill ju vara där! Bli inte bitter på mig! Sa jag att det var tema också? Det är tema... jag älskar tema. Typiskt.

Sedan har jag funderat på några saker också. Varför har apelsinen klyftor men inte äpplet? De har ju båda kärnor och skal... tänk om äpplet skulle ha inbyggda klyftor. Vad praktiskt det skulle vara! Jag tycker definitivt att det är godare att äta äpplen i klyftor. Vad säger att äpplet är fast men apelsinen mer vätskefylld? Och man kan ju faktiskt korsa ett päronträd med ett äppelträd. Så vad skulle hända om man försökte korsa ett äppelträd med ett apelsinträd? Är det som att korsa en Chihuahua med en Irländsk varghund? (Går det ens?) Skulle äpplet få ett tjockt skal men innanför skulle det finnas orangea fasta klyftor utan jobbiga kärnor som smakade äppelsin?

Marcus Hellner är sjukt lik en kille som heter Jonathan som gick i vår högstadieklass. Det bara gick upp för mig helt plötsligt. Om ni vet vem det är måste ni ju bara instämma!

Nästa tema blev varför är vintern längre än sommaren? Jag kan ju bara inte förstå det. Det är ju det mest ologiska jag någonsin hört tror jag. Jag är trött på det här vädret nu! Jag är trött på kallt, slask, gegga, bortdomnade ben, försenade allt... Varför kan det inte bara vår nu? Jag begär inte ens sommar. Men lite vår. Så man kan ta av lite kläder. Ha leggings och rutiga tygskor. Lite varmt, underbart och svensktalande. Är det för mycket begärt?

Mitt i detta nu är Årsfesten på väg att dra igång. Den fest där jag skulle fira att det snart är över, att vi gjort ett jäkligt bra jobb och att det har varit ett riktigt roligt år. Kårår alltså. Det tar slut sista februari och med det lämnar jag över min post som Vice Ordförande i Idrottsutskottet. En helt ny styrelse tar över med Rune vid rodret. Känns lite konstigt att lämna över det som blivit ens bebis; här, gör vad ni vill. Fast rätt skönt också. Mycket tid och kraft och kärlek har lagts på detta utskott under året och jag börjar känna att jag har gjort det där nu. Jag kommer fortsätta spela i damfotbollslaget förstås och kommer inte direkt att lämna IdU helt kallt. Detta innebär alltså att under nästa turnering kommer jag inte vara coach, inte vara med i styrelsen - inget ansvar alls med andra ord. Jag borde passa på att vara så besvärlig jag bara kan. Om jag nu inte kommer på att jag borde vara förebild eftersom det är min sjätte (!!) utländska turnering med HHSS... men det tror jag inte är så stor risk.

Årsfesten brukar vara helt magiskt rolig och galen. Vi sitter placerade i våra olika utskott, stämningen är på topp, alla står på stolarna direkt fast vi inte får och glädjen är total. Minns alla tokigheter som hänt under året och ser fram emot nästa. Men nu. Nu sitter jag hemma i sängen med ont i magen. Så himla besviken att inte kunna gå. Har levt på blåbärssoppa, rostmackor och Proviva i tre dagar. När man har en konstant dum smärta i magen märker man inte riktigt när man bli hungrig, men det är ju bra att äta. Försökte mig på några plättar jag köpt, men det var inte alls gott. För fast liksom. Magen tryckte dislike. Som tur är har jag även köpt Mariekex och det är ju faktiskt en riktig höjdare! Luft och lite mjöl. Precis i min smak.

Ät god mat, drick dödsrycksöl och dansa som om det är det sista ni gör! Lite åt mig också tack. Jag kollar på På Spåret och frossar Mariekex åt er. Får göra det bästa av situationen helt enkelt.

Jag tror jag vet vad det är för sur människa som har bankat i väggen några gånger när jag pratat lite för högt i mitt rum. Man får tydligen inte prata i sin egen lägenhet. Eller det vet ju inte jag. Men man får tydligen inte prata i sin kompis lägenhet som man hyr in sig i. Det vet jag. Jag har i och för sig ingen aning om de bankat när vi spelat hög musik, vilket sker i princip dagligen, för då har banken antagligen inte överröstat musiken. Men tror inte det. För högtalarna står i Roomies rum och där har vi aldrig hört några ilskna knackningar oavsett tid på dygnet.

Eftersom jag legat sjuk hemma nu i två dagar har jag fått en uppfattning om vilka det är som bor där på andra sidan väggen. Då de hör till en annan trappuppgång vet jag inte alls vilka de är. Men igår morse när jag vaknade vid sju med lagom feber och magkramp hör jag en kärring skrika på småländska. Med ett sådant där gurgel. Fast argt liksom. Inte direkt något man vill vakna upp till. Faktiskt värre än när mamma brukade komma in i mitt rum, dra upp rullgardinen och sjunga "God morgon, god morgon...". Det låter kanske gulligt och mysigt, men det var det inte. Det var hemskt. Och det var det här med.

Sedan var de kvar på dagen också och hon gormade. Hörde inte riktigt vad de sa, men verkar som att de håller på att bygga om någonting. Samma visa idag på förmiddagen. Hamra lite, gnälla lite på någon stackars man som bara gör som hon säger. Och ikväll. Borra lite, gorma lite. Den där kvinnan börjar gå mig på nerverna. Snart får jag också lust att banka mitt hårdaste i väggen och skrika HÅLL KÄFTEN NU, JAG FÖRSÖKER BLI FRISK HÄR PÅ ANDRA SIDAN!! För om jag skriker högt och liksom lägger läpparna mot väggens vita färg samtidigt så kommer de att höra varenda ord.

Men jag vill inte direkt sjunka till deras nivå. Så jag avvaktar. Lovar ingenting, men avvaktar.

Vi satt i Stora salen och åt lunch. Utanför ligger Spökparken och jag har aldrig sett så många hundar på en och samma dag som där. Det finns en hund som är där varje dag. Jagar bollar. Den är snabb, stark, stor och antagligen rätt farlig. Obehaglig. Det är nog en kamphund. Man får nästan rysningar när man ser den springa.
Lill: "Varför skaffar man en sån hund?"
Malin: "För att det är coolt. Det är som att ha en pojkvän som är dum i huvudet."

När vi satt och gjorde case igår kom Arvid och Lisen förbi en stund. Vi var lite i en svacka så de ville inte stanna och störa. Eller så var de rädda för att få en obefogad utskällning. Jag vet inte. När de går in i hissen säger Carl: "De är ju lika långa. Varför är inte de tillsammans?" Jag gillar logiken!

En till från vår gamla högstadieklass ska få barn!! Antingen hade vi riktigt bra eller rentav kass sexualundervisning...

Denna måndag har det hänt fyra roliga saker.

1. Först fick jag veta att mitt snille till lillebror fick 26 av 30 på matteprovet! Wohoo! You rock! Storasyster mycket stolt och längtar redan till ditt nästa prov så vi kan plugga lite mer matte och framför allt äta lite mer tacos. Längtar du lika mycket är frågan?

2. Jag fick även nyheten att Sandy kommer att läsa master med mig i höst. Wohoo igen! Vi läser för visso inte samma inriktning, men det är väl en världslig sak? Det viktiga är att hon är kvar i landet, i staden, och förmodligen kommer att hänga (för) mycket på Sveavägen 65. Bättre lunchsällskap får du leta länge efter! Hon är toppen. Vi hittade varandra första dagen i ettan då vi var i samma Småttinggrupp och det känns tryggt att vi följs åt all the way. Som min stadiga bokhylla mitt bland alla travar med oläsliga texter från Nobelpristagare och böcker skrivna för att man får betalt per sida i USA liksom. Om ni fattar? (Jag fattar inte men vet vad jag menar.)

3. Var på ett "studiebesök" på Cliente som är ett marknadsanalytiskt konsultföretag med fokus på kunddriven affärs- och verksamhetsutveckling. Parallellt med uppsatsen läser jag nämligen en valbar kurs som heter Business Research som går ut på att man analyserar data i SPSS. Jag hade hört väldigt mycket positivt om kursen innan den började och företag rekryterar direkt från den. Jag var sjukt taggad. Det har visat sig vara en riktig monsterkurs med case varje vecka, hemtenta, projekt, vanlig tenta... och vi har frågat oss varför vi tog den här kursen när den faktiskt är valbar. Svaret är nog att jag gillar utmaningar och att lära mig något man faktiskt kan använda i världen utanför skolans höga murar. Det vore helt klart softare att läsa Business English, men hur mycket skulle det ge egentligen? När man väl får chansen att välja kurser vill jag ta något som verkar både roligt och lärorikt. Jag har insett att den verkligen är nyttig och användbar på riktigt. Cliente som vi besökte använder de typer av analyser vi gör i sitt arbete och bara det känns ju väldigt häftigt, att något vi gör är direkt tillämpbart i ett marknadsanalysföretag. Annars är det ofta mycket teori och inte lika mycket praktisk anknytning. Verkar väldigt spännande!

4. På vägen hem smet jag förbi ett konditori för att jag lovat Sanna att vi skulle äta semla. Samma konditori som Sanna sett bonden Tomas ha dejt på förra veckan! Hur roligt är inte det? Jag skulle lätt gått in och fikat vid ett bord bredvid. Själv. Sitta med en kopp te och låtsas läsa tidningen. Bara för att höra vad de pratade om. Hur ofta får man chansen till Bonde söker fru live liksom? Inte ofta. Var var jag? Just det. Köpte semla. Gick hem till Sanna. Hon skulle visa mig hur man åt den i varm mjölk och jag var förväntansfull. Vi konstaterade att denna hamnade i semmelfållan. (Semmelfållan har sitt ursprung i Aktiefållan som innebär att förlust på aktier bara får kvittas mot vinst på aktier. Ur det bildade vi Glassfållan som innebär att man bara får kvitta glass mot annan glass. Semmelfållan innebär därmed att Sanna bara får betala tillbaka till mig i semlor.)

Även här alltså en praktiskt tillämpbar kunskap av det bättre slaget.

Ett halvt sekel! Eller var det en kvarts millennium? Det är inte så noga. Det vi vet med säkerhet är att hon har fyllt år. Världens bästa Malte hade 25-årsfest trots att hon inte var i nivå med nötkärnan direkt. Jag gillar inställningen! Hon hade den snyggaste tårtan jag någonsin sett med fotbollsplan, mål, fotbollsspelare och allt möjligt... Den som mamma gjorde till mig en gång med grön grädde och fotbollsmål och gubbar var vid närmare eftertanke rätt snygg den med. Men den här hade Malins svägerska gjort med riktig marsipan och grejer... god var den också! Cred för den.


Den snygga tårtan.

Det kom fram att Sofia tycker att Jossan ser ut som en sådan som åker Vasaloppet, spelar gitarr och... vad var det mer? Många saker som Jossan i varje fall inte gör i nuläget, men verkade bli sugen på att göra bara för att hon ser ut som en sån som gör det. Det blev music quiz och jag funderade på om det verkligen var en bra grej när jag vet att det fanns en hel del tävlingsmänniskor i lägenheten? Men det gick rätt bra. Lite väl mycket Spice Girls-frågor tycker BSB-fanet men det var riktigt ambitiöst gjort! Och så fick man höra lite gamla dängor som C'est La Vie med B*Witched... alltid lite nostalgi på det. Jossan och Ellen spelade samma ton på sina ciderflaskor, Mormor sjöng och spelade på gitarren och stämningen var på topp. (OBS båda sakerna finns på film)

Malte hade fått en skylt där det stod Carpe Diem och då funderade vi lite på hur man egentligen gör det? Fångar dagen? Med lasso, eller håv eller kanske rentav pimpelspö? Sedan kom vi på det. Man ska fånga Dag En. Jag har kollat upp det och den finns faktiskt en i Sverige som heter så! Eller så kan man bredda utbudet lite och fånga Dan. Då finns det istället 22768 män och 76 kvinnor man kan fånga. Bara att välja linje och sedan börja!

Det blev även frågesport med det nya "tjejspelet" Malte fått. Alla frågor var inte direkt applicerbara på de stackars killar som för kvällen var vänninor, så utgår ifrån att det var tänkt för tjejmiddagen. Blev rätt roliga och intressanta svar. Jossan fick hålla för genusöronen hårt ibland men annars var det mest höga skratt.

Grattis på halva seklet kompis och hoppas att kvällen renade bort hela förkylningen! Så där schwooop bara.

Som Gumman i lådan dök Linda upp i vår stad och lägligt nog kunde både jag och Mikiz sluta upp. Jag hittade de två damerna på Tranan och sedan fick vi även sällskap av Powell, Hannes och Björn. Fyra var hungriga och alla rätt sugna på biljard, så Linda skulle visa oss ett ställe där de hade den kombon. Trodde vi. Inklusive hon själv. Det fanns inget ställe. Eller så hittade vi inte fram. Oklart. Då gick vi till ett annat som låg på det sämsta läget jag någonsin sett. Bakom Stadsbiblioteket i ett hörn bredvid ett parkeringsgarage. Men de hade hamburgertallrik, öl och biljardbord. Vad mer kan man önska? Öl på kanna! Men det hade de också. Fick nästan lite After ski i Chamonix-känningar förutom att man då hade svettigt underställ, livemusik, trängdes med hundra andra och halsade kannan själv. Det här var lite mer sofistikerat än så. Först spelade vi två och två i tre lag och det gick ut på att alla fick fem bollar var och skulle knuffa ner de andras. Powell tyckte nog att han själv var bäst så han valde mig i laget för att kompensera eftersom jag varnat att jag inte riktigt är vassaste kniven i lådan på det här området. Min första stöt resulterade dock i att kulan satt! Tyvärr den vita. Men ändå. Det är fel att säga att jag inte satte någon!

Jag och Powell lyckades faktiskt vinna efter en tät strid. Jag, och alla andra också (eller just det inte Powell hävdade han men jag tvivlar), blev riktigt distraherade av en brud vid bordet bredvid. Hon spelade med två grabbar, var väldigt uppsnofsad och hade en helt störd slits där bak på sin svarta kjol. Hon hade kjolen för högt upp så slitsen spretade ju åt alla håll. Och så den där puten som kommer automatiskt när man ska kravla på bordet för att lägga in en stöt... då såg jag mer än jag ville. Efter ett tag började en av killarna prata med Linda (slitsen kanske valde den andra?) och jag trodde att han försökte ragga, men tydligen så hade han frågat om jag var sjöman eller teknolog, för jag verkade bekant... För det första: va? För det andra: är du inte man nog att ens våga fråga mig själv får du fan leva i ovisshet resten av livet. För det tredje: Sjöman? Jag hade varken randiga kläder eller sjömanskostym med mössan på skaft eller dykardräkt eller ögonlapp. Men visst!

Andra matchen blev tjejerna mot killarna. Trots svåra psykningsförsök av ni vet vem lyckades jag sätta kulan på min första stöt. Inte den vita utan en man faktiskt skulle sätta! Skönt. Fick en stund tillskott av Lindas vän Lena som även hade med sig pojkvännen Mattias som jag kände till från skolan. Liten värld! Efter inte allt för lång stund lyckades Hannes sätta den svarta åttan i ett lobbförsök och lyckan var total. Tjejerna vann över killarna! Vi sket fullständigt i att det var de själva som sabbade det. Efter alla förluster i Kampen mellan kvinna och man satt det här riktigt fint.... Because we're worth it.

Klockan var för lite för att gå hem till en tom och tyst lägenhet en fredagkväll kände jag. Därför bestämde vi att vi skulle kolla på film hemma hos mig, eftersom det var närmast. Jag och Mikiz fixade godis på vägen och spårade totalt. Drygt två kilo godis blev det när vi tog två av de gigantiska påsarna och plockade från olika håll. Woops! Ihopklämda alla fem i min säng/tillfälliga soffa såg vi på Sommaren med Göran. Min analys är att jag tror de andra var för trötta för att uppskatta den, för den är ju bara fabulöst rolig. Linda var både lättad och besviken att vi inte hade rutiga tapeter i köket, för hon hade nämligen drömt om det... Mardrömmar i en inredningsdesigners huvud.

Jag planerade redan i söndags vad vi skulle äta till middag när min gode vän Mimmi skulle komma hit på besök idag. Inhandlade ingredienser. Vet sedan min tid i mataffären att färsk basilika inte ska stå i kyla, då går den åt hädan. Läste även att den inte får stå i under 8+. Ställde den därför i fönstret men kom på att det kanske drog lite väl kallt där, så flyttade den omsorgsfullt till platsen bakom burken det står "knäckebröd" på.

När Mimmi väl var här hittade jag den inte. Hade glömt bort att den stod bakom knäckebrödsburken, och såg bara genomskinlig plast eftersom den sjunkit ihop totalt. Min fina basilika var död! Mimmi skrattade bara och sa att jag fattar väl att jag inte kan köpa en basilika på söndagen och tro att den skulle hålla till onsdag? Det fattade jag inte. Jag tittade argt på instruktionerna som jag trodde att jag följt, men såg att jag inte skulle slutat läsa efter 8+ utan sett att den ska vattnas och typ kramas med och massa trams.



Jaja. Det blev nästan lika gott utan basilika också. (Tog med de minst trötta bladen för symboliska skäl.) Och för att inte tala om sällskapet. Det är det som är så roligt med mig och Mimmi. Vi ses inte så himla ofta men när vi gör det så känns det som att vi sågs igår. Antar att det är så med riktiga vänner.

En gång, för kanske ett år sedan, såg jag på FB att en kille från min högstadieklass och en tjej från mitt gamla fotbollslag var förlovade. FÖRLOVADE!? Jag visste inte ens att de var tillsammans. Värsta roligt. Inte ett omaka par alls när man tänker efter, men visste liksom inte att de kände varandra.

Och idag. På FB igen. (Tänk vilken informationsgivande uppfinning!) Så ser jag en bild på honom, henne och en öl. Och så en kommentar från honom om att gravida magar är bra för att man kan ställa ölen på den. GRAVID!? MAGE? ÄR MAGEN GRAVID? Man såg inte magen på bilden heller utan bara dem och ölen. Jag blev ungefär lika förvånad som den lilla spansktalande varelsen.

Började genast undersöka saken mer noggrannt och ja, de ska verkligen ha barn! Snart! Så sjukt roligt men ändå otippat och helt galet. Och det innebär ju också att Kajan ska bli morfar! Det känns ju bara superkul. Är verkligen glad för deras skull men känns så konstigt eftersom jag fortfarande inte fattat att de är ihop...

Känns också bra att jag man har vänner som kan förstå mig i sådana här lägen. (Limpan fick först ihop-chocken, sedan förlovningen och sist men inte minst graviditeten, därmed reaktionen...)
Limpan: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Limpan: OMG OMG OMG OMG OMG
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Limpan: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA OMG!!!

Snart ska jag åka till ett litet konferensrum och ha styrelsemöte. På Alla Hjärtans Dag. Därför tänkte jag dela med mig av en av de finaste texterna jag vet om kärlek, som jag upptäckte under min tid som konfaledare. Första Korinthierbrevet, kapitel 13.

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."

Är det inte fint, så säg.

Och samtidigt jävligt skrämmande.

Steg 1: Middag. Pasta med lövbiff och senapssås. Mycket gott. Ska försöka kopiera någon gång.

Steg 2: Se film som Sandy hypat till oanade höjder - Despicable Me. Den höll. Flera riktigt fina citat. Sandy berättade för mig att "det är månen som håller i graviditeten" och som tur var kopplade jag direkt till gravity och dragningskraft och inte riktigt till det som hon faktiskt sa.
 


Steg 3: Efter att Sandy gett mig order om att ta med kepsar, förvandlade vi oss till coola Söderkisar. (För det är ju så man ser ut på Söder!!??) Vi skulle ju faktiskt till Debaser Medis. Måste få upp en bra känsla innan vi går.

  









Steg 4: Sandy flatade sitt hår och flätade mitt. Begav oss sedan till Debaser Medis där jag inte varit förut.

Steg 5: Letade bord. Hittade bord. Blev underhållna av killen i den randiga tröjan med väldigt fria dansrörelser och långtröjan knuten runt midjan. Dansade lite på stora dansgolvet, kom på att det var bättre musik vid den andra baren, satte oss igen, kom på att vi var hungriga.

Steg 6: Gick till Donken. Massa poliser började springa utanför efter att en stor jävla smäll hörts. Oklart vad som hände. Blev erbjuden två cheeseburgare när vi skulle gå men avböjde.

Steg 7: Gick ner i tunnelbanan. Fick springa ner för att hinna med vagnen. När jag kom till stationen där jag skulle byta fick jag springa över perrongen igen för att hinna med tunnelbanan som går hem till mig. Sådan tur har jag aldrig någonsin haft! Karma?

Jag och Mikiz hade bestämt att vi skulle ha filmkväll. Då tänkte jag så här att blir inte det mycket roligare om man har pyamasparty samtidigt? Vi kom fram till jo. Det blir det. Eftersom jag brukar sova i supermankalsonger och Ullaredströja fick jag lov att låna en riktig pyamas av roomie. Hon hade en superskön med Snobben på. Perfekt! Vi gick all in med frisyrerna. Och kuddkrig. (Sjukt kul!) Rullade kokosbollar både i pärlsocker och kokos. På ICA träffade Mikiz en kille hon kände, och efter ett tag kommer han fram igen och säger "Var inte vi ledare på fotbollsskolan för typ åtta år sedan?" Och det var vi fan! När jag tänkte efter. Det här var förresten innan vi svidade om inför pyamaspartyt. Filmerna blev först Madagaskar 2 och efter det halva Glasblåsarns barn innan vi slocknade i soffan. (Powell kom hem och tyckte vi skulle se en läskig film) Bamse och Nalle skulle självklart vara med. Fick höra den rörande historien om hur Nalle fick amputera foten. Men han verkade glad ändå. Det var en riktigt mysig kväll med min storasyster helt enkelt!










Kuddkrig! Ju mer engagerad man blev, desto hårdare slog man...

Den andra danslektionen är nu avklarad. Och vad fantastiskt roligt det var. Smått lyrisk!

Även om det var rätt tufft för mig förra veckan är jag glad att jag inte bytte grupp. Kollade in genom fönstret före vår lektion och såg nivå etts koreografi. Hela den koreografin gjorde vi sedan som uppvärmning första kvarten. Inte så mycket till utmaning med andra ord. Jag får kämpa i den här gruppen helt enkelt. Brukar ju gilla sådant. Utmaningar.

Då Mario inte var där idag körde vi inte samma koreografi som förra veckan utan en ny. Allt som spelar roll är känslan, sa Joe. Låten var rätt lugn och stegen relativt enkla. Men man ska hitta den rätta känslan. Det är inte så lätt som man kan tro. "Ni som aldrig varit kära får föreställa er hur det skulle vara, ni som har varit det får hitta tillbaka till den känslan och ni som är det kan bara vara som vanligt." Det var de instruktioner vi fick. (Småkillarna bredvid mig rodnade med all säkerhet.) Det är så häftigt när den stora mörka mannen vid spegeln dansar helt mjukt med riktigt mycket känsla. Hip hop behöver inte alltid vara hårt. Take me away med Keyshia Cole funkar också. Vi testade med andra låtar på kul men det blev ju helt knas... Och jag älskar ju när de hittar små enkla ord i låten som de tar in i koreografin. Man hinner knappt märka det om man inte vet om det, men det finns där. Clap - visst är det en klapp då. Hit - ett örfilsliknande slag. Didn't know - kroppsspråket visar att man inte hade en aning.

Jag gillar lekfullheten i dansen.

Precis när mitt pennbestånd håller på att ta slut så är det dags för Handelsdagarna. Kan inte bli bättre! Har gått runt och pratat med många intressanta företag. Det är lite frustrerande att veta att man har två och ett halvt år kvar innan det är dags att kasta sig ut i den riktiga världen, samtidigt som det är lite skönt eftersom jag inte känner mig som en färdigbakad ekonomistudent ännu. Men det är kul med inspiration! Och det finns trots allt en del man kan söka på vägen.

Mässan fortsätter imorgon och då kommer bland annat adidas dit. Impossible is nothing...

Svullkväll är en relativ sak. Om man varit magsjuk/febersjuk i snart två veckor men ändå vill ha något roligt i livet och hänga lite med sina kompisar, så svullar man genom att äta 1/3 lasagnebit till middag och ett glas päronjuice och tio Mariekex till filmen. Det gjorde Lisen. Jag och Sandy åt en hel lasagnebit, godis, chips, dip och cola. Lite olika dimensioner, men ändå lika mycket för båda sidor liksom. Vi är stolta över dig!

Vi såg A lot like love med Ashton Kutcher. En riktig tjej-må bra-film. Och jag gillar filmer som spelar på det här med ödet. För jag tror på ödet. Och även om det är en film och inte ödet på riktigt, kan man ju låtsas. Den var fin. Sedan diskuterade vi allt mellan himmel och jord. Hur ska man egentligen presentera sig när man träffar någon ny person på en fest eller liknande? Efter att ha hört "jaha, du är en sån" förra helgen när en kille riktigt drog ur mig att jag gick på Handels, har jag tappat lusten att säga det. (För det kändes inte som att han menade en sån som går på Handels, utan en sån där dryg jävel som tror att du äger världen) Hej Fördomar. Tänker på när jag gick runt och låtsades att jag pluggade maskinteknik på KTH eller kärnkemi i Lund, det var faktiskt jätteroligt, men det var ju bara lögn. Och man kan ju inte hålla på och ljuga, det är ju sjukt. Och elakt. Särskilt om man planerat det i förväg. Så därför måste man hitta någon annan del man kan lyfta fram, som inte är lögn men kanske inte riktigt huvudsysselsättningen. För att förhindra ett eventuellt negativt första intryck. Lisen ska säga att hon går på KTH, Sandy att hon jobbar i affär. Jag ska säga att jag kandiderar till kassör för en friidrottsklubb. Sant faktiskt! Och inte alls lika hotfullt som att plugga på Handels. Perfekt! Dock låter det inte så spännande... inte alls. Och det finns risk att jag börjar asgarva samtidigt som jag som jag säger det.

Det vore en intressant studie av respons om inte annat!

Första danslektionen på... tre år. Första hiphoplektionen på... fem år?

Jag kom dit. Kände mig lite som de där man kollade lite fundersamt på när man själv var 15 år. (Jag höll på att skriva 15 år och vig, men sedan kom jag på att jag inte var särskilt vig då heller eftersom jag alltid kombinerat med fotboll... fast det var ju hästlängder bättre smidighet än nu, så det kanske är relativt?) Min gamla hiphoplärare Jonas satt i receptionen och eftersom jag antar att han känner igen mig då vi hade ganska många egna hiphoplektioner under min klena breakingkarriär när ingen annan dök upp på lektionen, sa jag hej. Jag berättade att jag var lite nervös eftersom jag inte dansat på länge. "Och så har du anmält dig till nivå två!" sa han. Ja? Nivå 1 var ju nybörjare. Då bad han mig att gå och kolla in i salen där nivå 1 höll på just nu och se vilken nivå det var på. Nervositeten steg. Annars får jag väl bara byta grupp, sa jag lite lätt medan paniken steg inombords. Som ni vet gillar jag inte att vara dålig på saker. Särskilt inte om de andra är bättre. Kikade in. Riktigt bra nivå för att vara den lägsta, men såg ändå ut som att jag skulle kunna ta koreografin direkt. Jag har ju för fan dansat i 16 år, inte kan jag väl hamna i nybörjargruppen då?!

Det kanske borde ha ringt en varningsklocka när man på schemat ser att det är Sportlovsuppehåll vecka nio. Kan man tycka. Men det var inte förrän jag stod där längst bak i danssalen (längst bak! jag har aldrig någonsin stått längst bak i en danssal förut!! förstår ni hur mycket Jonas skrämt mig...) som jag förstod. Jag var längst i salen. Mycket tjejer, en del killar. De har typ inte ens kommit in i puberteten än. Men duktiga var de. Och lärarna, Mario och Joe, var helt suveräna. Det värsta med att stå längst bak är att man inte ser ordentligt vad läraren gör, vilket gör det ännu svårare. Tempot var högt och stegen rätt komplicerade. Hängde på helt okej, men inte riktigt som jag är van vid att göra. Vilket inte är så konstigt, det tar nog ett tag för huvudet att komma in i att ta in koreografin snabbt. Lite chockartat blev det, men roligt också!

Djävlaranamma väcktes förstås, så jag gick hem, satte på mina blå Nikeskor och tränade framför Roomies stora spegelvägg. Det tar sig. 

Föreläsningen som började ohyggligt tidigt gav rätt mycket bra och konkreta saker, även om han ibland spårade iväg till "mjuka, fluffiga saker kan vara bra". Det var metodkurs i uppsatskursen och det är ju en bra grej. Att veta hur man ska göra. Jag och Linus har kommit igång lite grann med vår uppsats och satt i datasalen hela dagen. När vi kände att vi behövde en liten paus kollade vi upp åldrarna på två lärare vi har som är gifta. Jag frågade om han visste att man kan kolla hur gammal man är i antal dagar? Nej, hur då? Jag visade. Då kom Linus på att vi skulle programmera en Excelmodell för att räkna ut när vi skulle fylla 10 000 dagar. Det var ju plötsligt väldigt roligt och spännande! Eftersom han är lite äldre än jag kommer han få fira redan 17 november 2012 medan jag får vänta till 29 april 2015. Men för att jag skulle bli lite uppmuntrad fick vi fram att jag fyller 8500 dagar den 21 mars 2011. Snart med andra ord! Den måndagen ska firas minsann.

Det känns mycket bra att man kan förvalta sina Excelkunskaper på ett relevant sätt!