plato.

I Spanien var det riktigt skönt och roligt. Förutom att jag en morgon fick en hemsk, hemsk sanning kastad i ansiktet på mig, en sanning man inte ens skulle ha önskat sin värsta fiende. 

En vän, två vänner, i en familj har förlorat sin bror och sin son. Jag bara skrek nej, nej, nej rakt ut när jag läste meddelandet. Det kunde bara inte vara sant. Men det var det. Sedan dess har mina tankar varit hos dem varje vaken sekund. Trots att jag aldrig kan förstå den smärta de känner gråter jag för dem, tänker på dem, känner den starka kärlek de ger varandra i denna fantastiskt härliga familj. Jag har läst i deras bloggar, det är knappt att jag klarar det utan att bryta ihop, och de skriver så fint så fint om älskade Linus... jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få honom tillbaka. Det finns så mycket styrka, kärlek och värme hos dem i denna svåra stund att jag bara kan känna beundran. Ni kommer att klara er igenom det här, även om det är det mest orättvisa och hemska som kan hända en familj. Jag ser den kärlek ni ger varandra och kan inte låta bli att känna en oerhörd värme mitt bland alla tårar.

Ia, Martin, Linda och Malin, all kärlek till er!

Så var det äntligen över för den här gången. Tentan idag kändes helt okej, men det är så mycket du måste klara för att bli godkänd så jag vet inte alls... det enda jag vet är att den är gjord och att gjort är gjort. Kan inte ändra något nu! Kändes bättre än den andra skittentan i varje fall.

Efter tentan åt jag en riktigt graciös Lidl-lunch innan jag, Lisen och Sandy skulle gå till en glassbar och äta mangoglass. Det fanns tyvärr ingen mangoglass, men vi var inte omöjliga utan tog andra sorter. Sedan jag kom hem har jag varit helt slut. Har velat gå och lägga mig sedan åtta, men har haft lite att göra. Städa, packa... klä av julgranen som vi inte hunnit kasta ut. Hade lovat att göra en del, så måste ju göra det. Vet inte riktigt vad som hände, men det måste ju vara att en så hektiskt period är över att proppen går ur en. All energi bara pyser ur en...

Fast det gör inget. Imorgon åker vi till Spanien! Hela släkten. Ska bli helt fantastiskt underbart. Det känns fortfarande nästan som en illusion, att det bara är något man snackar om som aldrig kommer hända på riktigt... Hoppas att alla kommer med och att alla tar med pass. Några (inga namn nämnda) hade inte ens någon väska idag. Bra att tänka förberedande!

Ska försöka uppdatera där nere! De har tydligen Internet i Spanien.







Tänk vad roligt man kan ha med en halsduk...

Tentan idag var åt helvete. Den var bara för att jävlas. Jag hade ont i magen minst halva tentan, trots att jag tog en Ipren imorse så det kan inte ha berott på det. Det dök upp flera uttryck som jag aldrig hört eller läst något om på hela kursen. Jag mår verkligen fysiskt dåligt när jag tänker tillbaka på den. Jag känner verkligen att jag kan så himla mycket men inget av det kom i princip på tentan. Det var inte direkt så de testade om jag hade förstått kursen. Jag blir bara så himla arg när jag tänker på det. Har varit så sjukt trött på den här kursen de senaste dagarna och inte blev känslorna bättre idag. Den kändes verkligen... orättvis. Jag har förhoppningvis klarat mig, men jag har ingen aning om jag har svarat rätt eller inte. Många frågor var så luddigt ställda att jag inte fattade vad de frågade efter. Är det att testa om man kan kurslitteraturen?

När det här var verkligen bajs. Hade liiite svårt att ställa om sedan så det blev inte så mycket gjort i red och finen. Vi pratade mest om Spanien och hur skönt det ska bli... och roligt! Lisen la ribban för pluggmoodet när hon sa att "hon bara skulle kolla vilken temperatur på de varma källorna vi kanske ska bada i först". Vi har två väskor med oss som ska vara tomma på vägen ner så att vi kan shoppa ordentligt på rean där nere. It better be good!

Som Pandy sa förut: Det finns förutsättningar för att det här ska bli riktigt bra. Tänk, om fyra dagar sitter vi i nitton graders värme och dricker vin... Bara en tiny tenta kvar. Eller inte. Men vad som helst utan mer flum just nu!

Äntligen har jag kommit igång på riktigt med tentaplugget. Har slutit upp med mina kära vänner från skolan och genast blir man mer effektiv än när man sitter själv. Det låter kanske osannolikt, men så är det faktiskt. Till stor del. Direkt började den dåliga ekonomihumorn dra igång med Lisens "Någon som fått likvida medel i julklapp?" (Spendera ett och ett halvt år innanför Handels väggar och ingen skulle kunna undvika att rycka i mungiporna åt det där.)

Vet inte varför, men mitt på dagen kollade jag i min kalender och utbrast bestört "ÄR DET FREDAG IDAG?". Ja... svarar alla och tänker säkert ja idiot. Ett antal svordomar följde ur min mun och en liten klump vände sig i magen. Lollo skulle ju ha invigning-av-köket-fest ikväll! Och jag lovade ju för länge sedan att jag skulle komma en stund. Men jag måste ju plugga ikväll och ska äta middag med Melman och skit också bara... Jag kände mig som en riktigt kass vän. För jag gillar inte personer som säger att de ska komma, och så gör de inte det. Och nu gjorde jag så själv. Det är klart att hon skulle säga att det var lugnt. Fast jag ville ju komma. Förbannade jag.

Men så kom jag på en liten kompromiss. Paulo skulle nämligen dit redan vid halv sex och hjälpa till lite, så jag bjöd in mig själv på en liten visit på väg hem från skolan. Det var helt okej för dem och jag tror faktiskt de blev glada att jag kom en liten stund i alla fall. Det var roligt att se dem, Lollo åker ju bort och pluggar igen så då ses man inte på ett halvår igen typ... Som tur är ska Paulo stanna här och plugga! Det var fortfarande inte ultimat men jag gjorde mitt bästa i den situationen.

En lite komisk sak: Melman hade fått tips av Facebook att han skulle reconnecta med mig. Vad tror de att vi har för förhållande?

Jag köpte taggad som aldrig förr träningkort i slutet av september. Sedan var jag sjuk hela hösten. Inte så där ynkligt sjuk så att jag kände efter och tyckte synd om mig själv, utan bara nerkörd som fan. Blev bättre i mitten av december. Halleluja! Krafterna kom tillbaka. Jag kunde sova en hel natt utan att vakna av att näsan var helt igensnorad eller av att jag hostade sönder alla muskler i lungorna. Frihet. Men så fort jag tänkte gå och träna fick jag förstås ont i halsen. Det är farligt det där, att vilja och tänka på att träna. Då kan man bli sjuk.

Men den 27e december hände det. Det som bara varit en illusion så länge. Mikiz hade några prova på-kuponger som gick ut på nyår, så hon och Sofia skulle dit och träna. Hon tog med Sofia så att jag inte skulle känna att jag måste träna om jag var sjuk, hade som sagt haft ont i halsen. Det kanske var därför, men jag mådde bättre. Vågade dock inte skriva upp det i kalendern, tänkte det bara lite försiktigt. Afrodans på tisdag. Då skulle jag ta i som aldrig förr så att passet skulle vara värt de 1316 kronor jag hittills betalat utan att träna en enda gång.

Så stod vi där i salen och väntade på att afrodanspasset skulle börja. Jag kände mig inte så lite larvig i mina tights, är ju van vid stora fotbollsshorts liksom... Men enligt källor är det bara jag som tycker det är konstigt, så det är ju bra i varje fall. Jag vänjer mig nog. Vi svingade oss själva som bara den. Vi hälsade på solen, dansade med vinden, pekade mot stjärnorna, viskade till marken, var stora hungriga gamar, jagade elefanter och drog på fiskestövlarna. Det var roligt, lite annorlunda men bra mycket rörelse. Synd att inte Powell och Melman var med, det hade varit riktigt roligt att beskåda. (På ett snällt sätt förstås, ni skulle säkert rocka.)

Och ja... om man tänker på träningsvärken jag hade i flera dagar så var det kanske värt 1316 kronor. Men jag vill helst sänka snittet lite nu! Får väl trängas med alla som har gett ett visst nyårslöfte i några veckor innan det blåser över...