Jävla baklår.
I första övningen på träningen igår högg det till i baksida lår. Jag kände av det i slutet av matchen i fredags och gick av. Då var det fem minuter kvar och jag hade spelat i sammanlagt 80. Smörjde in med zon-liknande salva på kvällen och tänkte inte mer på det på hela helgen. Men igår så blev det värre direkt. Fan.
Björn började snacka om en klinik som gjorde elbehandling. Ringde dit idag. 400 spänn för en gång. Runt tio gånger behöver man gå. 4000 kronor. Tyvärr inte ett alternativ för mig. Ringde då min gamla sjukgymnast som hjälpte mig med ryggen. Mig blir hon aldrig av med! Hon gav mig träningsförbud i tio dagar men sa att man skulle gå promenader och cykla med lätt motstånd för att hålla igång. Sedan bekräftade hon tanken som dykt upp i mitt huvud: Jag spelade för mycket för att vara så otränad som jag är. Körde för hårt. 80 minuter var mer än jag klarade. Det kanske inte är så bra att gå från noll till att träna med laget som kört hårt i flera månader mer än jag? Jag vet inte. Det är så svårt att veta. Det är väl därför jag är fast i skadeträsket igen.
Vi har tydligen någon sådan där elmaskin i laget. Jag ska alltså sätta el i muskeln på mig själv. Blir ju lite orolig alltså. Men vad gör man inte? Om det skulle hjälpa skulle ingen bli gladare än jag. Vi får se om jag vågar. Jag hoppas på att den här sträckningen visar sig vara lindrig. Jag vill komma igång på riktigt.
Ikväll skulle jag improvisera fram ett recept på en kyckling-curry-gryta som vi åt på Gotland med damlaget förra sommaren. Skitbra tanke! Men inte så bra resultat. Varken jag eller Petter kunde dölja vår besvikelse. Det var tokgott när jag åt det! Ska helt klart fråga om receptet. Revansch ja tack.
Grattis-helg.
I söndags åkte jag och mamma till stan för att hitta en klänning hon kan ha på studenten. Vi tog en sväng förbi Polarns jobb - hon fyllde ju 21 barre! Nu är du närmare 40 än nyfödd med marginal... Hurra hurra på din födelsedag! På kvällen åkte jag hem till henne. Jag hade varit lite lurig där också. Dagen innan ringde Mikiz till mig och berättade att hon och Anna kommit hem från sin halvårsresa i Asien. Jag visste inte att de kommit hem! Blev rätt så förvånad där i telefonen. Bestämde att de skulle komma och överraska henne. Det var roligt att se hennes min. Och att träffa tjejerna igen! Välkomna hem.
Det blev en sen kväll men vad gjorde det? Jag skulle ju börja 11.30 idag. Trodde jag ja. 07.30 ringde telefonen. Det var manfall i personalen. Bara att pallra sig upp och gå till jobbet. Men det var bra. Jag vill ju jobba mer. Fast har varit lite trött idag...
En middagskonversation. Det började att vi på något sätt kom in på Brolle. Jo jusste, jag hade trackat Simp för hans polisonger han börjar få:
Mamma (drömmande): - Brolle är så söt...
Pappa: - Han har en bajskorv på huvudet.
Frågetecken? De hade tydligen sagt det i Parlamentet. Påstår han. Det är i såna här lägen jag inte undrar vart mina ständiga kommentarer kommer ifrån. Det är helt klart genetiskt.
Första matchen.
Jag hade sagt att jag inte skulle kunna spela hela matchen eftersom jag kände av halsen igen i torsdags och fortfarande var snuvig. Men så blev vi bara tolv stycken. Innan var jag lite orolig att jag skulle ramla ihop i en hög och inte gå att återuppliva, men det scenariot behövde vi aldrig uppleva.
Bakgrund: Träningen i måndags var rent utsagt hemsk. Jag orkar ingenting, har inget tempo och ingen bollkontroll. Det kändes mest som att jag förstörde. Jag gillar inte det. Men så är det väl i början innan man kommer igång. Det är bara att kämpa på så kommer man ikapp fortare. Lättare sagt än gjort. Men eftersom jag är allergisk mot att ge upp så ska det nog gå iallafall.
Och så kom fredagen. Jag riktigt njöt av att få sätta på mig matchtröjan med nummer 6 på. Min tröja. Förlåt att du har fått vänta. Pettan var med idag. Och fler gamla damlagsspelare. Det var en helt annan ton i laget. Det är så här det ska vara. Och själva matchen då? Fick en chock i början av matchen. Det här var verkligen jobbigt! Jag fick spela på min älsklingsplats vänster yttermittfält. Har saknat dig! Det var jag tacksam för. Där vet jag iallafall hur jag ska spela även om kroppen inte riktigt gör som jag vill än. Jag sa till mig själv före matchen att jag skulle kämpa så mycket jag bara orkade för lagets skull. Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick som förväntat. Sedan får man tolka det som man vill. Helt okej. Och sjukt roligt. Att vi vann med 7-2 var såklart ett plus. Jag var faktiskt inblandad i framspelningen till ett mål. Ibland är man nöjd med det lilla.
Efter matchen ringde jag till Petter. Jag sa att jag bara skulle hem lite snabbt och äta innan jag skulle åka till honom. Sedan bröt förvirringen ut.
Han: - Men jag ska till David nu och se på hockeyn.
Jag: - Va? Jag trodde vi skulle kolla på den.
Han: - Men du sa ju att du skulle komma efter matchen?
Jag: - Ja efter min match, inte efter hockeymatchen!
Ibland blir man lite fundersam över sambandet mellan det manliga släktet och logik. Var det mest troligt att jag skulle komma efter min match som slutade tio eller efter hockeyn som skulle sluta tidigast halv två på natten? Jag tycker om dig ändå.
Intressanta domslut: När de gjorde hands i straffområdet visade domaren tecknet som visade att vi hade fördel. Alltså ingen avblåsning. Vad kan vara mer fördel än en straff? Det var inte så att vi gjorde mål i vårt såkallade fördelaktiga läge.
Vi hade hörna i slutet av matchen. Mimmi slog en perfekt hörna rätt in i mål. Det var bara ett litet krux - när hennes fot precis slungat iväg bollen blåser domaren av. När bollen är i luften blåser han av matchen. Alltså inget mål. Qué?
Även om domaren inte hade gått och pissat i skogen i pausen och misstänkt lämnat diverse på nävarna skulle jag velat skaka hans hand. Han var en skam för domarsläktet.
Äh. Jag kanske inte ska vara så hård. Han värmde ju faktiskt upp innan matchstart.
SISTA SKIVAN.
Petter lånade ut sin lägenhet till oss i damlaget. Du är så snäll. Redan vid halv fyra kom Hjulben, Melker och Klimpen. Sedan droppade fler och fler in. Alla blev skitsnygga och vi höll fast vid mottot mycket färg och fult. Någon Roxanne hann vi också med innan vi pallrade oss ner.
Vi missade tyvärr fördrinkarna men det var riktigt smarrig mat. Vi fick i uppdrag att vara BÄSTA BORDET och jag tycker att vi var bättre än bäst. Dessvärre ingick bara ett glas vin till maten. Det ledde till att några ville gå upp till Petter och dricka mer där. Jag tänkte att ja varför inte, och så gick vi upp. Det var bara det att vi missade talet vi skulle hålla till Sos. Usch, jag får magknip när jag tänker på det. Jag hade inte en tanke på det! I såna fall hade jag ju sagt att vi inte kunde gå upp. Förlåt kompisar. Sorry Sos. Det var inte meningen!
Sedan blev det mycket dans på golvet. Vi träffade Kossan som hade motiveringen:
- Ja men det fanns ju kossor även på 80-talet!
Sant. Hans färgglada randiga strumpor däremot fick vi ingen direkt förklaring till. Han ställde sig på alla fyra men vi blev inte klokare av det.
När jag kom hem hade Petter redan städat upp allting. Ibland är jag bara för bortskämd...
En rolig kväll med bra drag! För Frejpis knows how to party.
Flyttcirkus.
Efter mycket tänkande, velande och framförallt räknande bestämde vi oss för att vara med och buda. Vilken jävla cirkus. Det har varit hemskt! Vi la utgångsbudet i måndags. Sov knappt på två nätter. I tisdags var jag på återvisningen med päronen. I onsdags började budningen. Det var vi och en annan snubbe. Efter dagens slut ledde vi. De andra ville fundera till dagen efter. Nervöst nervöst. Det hände inget på hela dagen. Mäklaren skulle ringa efter 18. Då hade de haft en extravisning för några nya! Ilskan bubblade upp inom oss. Orättvist! Tyckte vi iallafall. Den andra snubben hade tydligen lagt sig. Den nya la ett bud. Vi höjde. Sedan hörde vi inget mer på hela kvällen. Vi höll nästan på att spy. Att bara gå och vänta är inget man skulle önska sin värsta fiende! Jag vill hellre veta om vi får den eller inte, så att man kan kasta runt saker av gläjde eller bli besviken och sedan släppa den.
Efter vad som kändes som hundra års betänketid höjde de igen. Vi valde att lägga ner. Trist men helt klart rätt beslut. Jag vill verkligen bo med dig! Det kommer att bli så roligt. Och mysigt. Man hade ju redan möblerat alla rum i huvudet... Den var som klippt och skuren för oss. Fast vi har ingen brådis. Det var bara att den här dök upp och var så bra. Vi får fortsätta kolla runt så hittar vi en ännu bättre!
Tråkigt - men skönt att det hela är över. Det tog helt klart på krafterna.
Snilleblixt.
Jag hade fått svar på en ansökan om sommarjobb. Vecka 28-31 behöver de någon som jobbar. Jag kan ju inte då eftersom jag ska vara ledig och borta tre av veckorna. Då kom jag på den smarta idén att ringa Malte! Hon är ju desperat efter ett sommarjobb. Tänk så nöjd man kan vara över sig själv när man kan hjälpa en vän i nöd.
Jag ringer och berättar den stora nyheten - jag har fixat ett jobb till dig! För jag kan inte då. Malte lägger lite försiktigt fram att det är ju då hon och jag ska åka till Bulgis. Då kommer jag på att det var ju därför jag inte kunde - jag skulle ju till bullen med just Malte. Jag blev själv förvånad över hur dumt jag tänkt. Vad Malte tänkte vill jag inte veta.
Det är väl tanken som räknas? Även om den inte drar in några pengar.
Ännu en underbar dag.
Hade match med småtjejerna och vi mötte ett sämre lag. Men vi kunde inte få in bolljävlen. Helt otroligt hur man kan vara så överlägsna spelmässigt och inte få in en enda boll ens av misstag! Om vi vann med 1-1 förra gången förlorade vi med 0-0 nu.
Efter matchen ringde jag hem till Polarn. Hennes brorsa svarade.
Jag: Hej är Linn hemma?
Brorsan: Nej... jag tror inte det.
Jag: Öh... jaha?
Brorsan: Jag tror ingen är hemma faktiskt. Asså jag kom precis upp och jag håller på och letar efter dem nu.
(Jag riktigt ser framför mig hur han går och drar ut byrålådor samtidigt som han ropar - Hallå! Familjen?)
Jag: Jag provar på mobilen.
Fick tag i henne tillslut och brummade hem till henne. Det var hur varmt och skönt som helst - sommarväder. Vi gick i shorts och linne ner till hennes båt och la oss i solen på däck. Helt klart i nivå med Skinnarviksberget. Blev nästan lite ledsen för att det var så länge sedan vi sågs - jag trivs alltid i hennes sällskap! Lika knäppa båda två. Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket. Vi pratade om allt som pågår i våra liv och även om mindre djupa saker.
Linn (fundersamt): - Varför bajsar fåglar vitt egentligen? Är det för att de bara äter mask?
Jag (fundersamt): - Fast varför skulle det bli vitt då?
Båda (fundersamt): - Hm...
Vi lagade mat, såg finalen i Körslaget och blev så inspirerade att vi satt och kollade på gamla Så ska det låta-klipp och sjöng då givetvis med. Åt Gott och Blandat. Sedan eskalerade det när Linn hittade en lapp med gamla konfalåtar. Vi satt och sjöng Mysterium, Du är en bön, och Glory högt och länge. Därav många goda skratt.
Polarn och Pyret kommer alltid att hänga ihop.
Det här är livet.
Förra fredagen (ja så länge sedan var det) åkte jag in till stan efter jobbet för att träffa Paulina. Det var alldeles för länge sedan! Solen sken som attan och det var smockat med folk i Kungsträdgården. Jag träffade även Paulinas kompis och Paulinas kompis kompis. Efter en stund i gassande sol kom kompisens kompis på att vi kunde åka med lite picknick till Skinnarviksberget. JA! Det gör vi. Jag har alltid velat åka dit efter att Mikiz höjt det till skyarna, men har aldrig kommit iväg. Nu var det dags. Vi tog en vända förbi The System och mataffären. De hade ingen grillad kyckling, så det fick bli tilltugg och en hamburgare vid grillen.
När vi är på väg upp för berget utbrister jag:
- Hit måste vi åka IGEN!
varpå Pauo försiktigt säger:
- Men du, vi är ju inte ens framme än...
Ungefär så exalterad var jag över att i början av maj sitta i kvällssolen och dricka cider, äta brieost och coctailtomater och snacka en massa massa skit. Lägg på en grym utsikt över hela Stockholm. Jag blev helt övertygad om att det här är livet. Och lite krydda på det hela var när Pauo berättade att hon träffat Tysken från klassen och han sagt att han skulle bli präst. Han är ju för underbar. Han var kungen av öldrickande och hade i princip inga gränser gällande alkohol. Man var rent av orolig för honom ibland. Visst att han har jobbat i kyrkan ett tag, men att han skulle bli präst! Klockrent. Jag tänkte direkt att om jag gifter mig en dag ska jag ha honom som präst. Sedan började jag fundera på om det kanske är det jag inte vill. Kom inte fram till något.
När kylan tilltog och vi gick hemåt med lätta steg höll jag fortfarande fast vid att vi måste åka dit IGEN.
T-shirt.
Ett riktigt bra tecken är när man kan gå i bara t-shirt utomhus och tycka att det är varmt och skönt. Det gjorde jag för första gången det här året (i Sverige alltså) idag. Så himla underbart! Jag känner att jag blir alldeles varm från insidan och ut. Eller är det kanske utifrån och in? Det spelar ingen roll. Om jag inte skulle behöva ha koll på barnen skulle jag stå och blunda och bara njuta. Det är en dag som denna som man undrar hur man klarar av den mörka hösten och vintern varje år? Fast vem orkar tänka på det nu när det är så här skönt ute.
Dagen i övrigt kan stavas k-a-o-s. Vi var en man kort i personalstyrkan. Men vi gick till skogen ändå. Först lite obligatoriskt stövel-tjafs. De stora barnen ville inte lyssna och inte gå fint i trafiken. En tredjedel hade inte med sig matsäck. Stackars barn. Att föräldrarna inte kan ha koll. Det är ju alltid samma barn. Även om de får en banan av oss vet de ju att de inte hade med sig hemifrån.
En liten pojke hittade en 7,0 cider bland granarna - jag var glad att han hällde ut resterna istället för att hälla det i sig. Blöjbarnen har bajsat ända upp på ryggen och det luktade allt annat än rosor. En stackare kissade på sig två gånger. De små somnade på knasiga tider och var då vakna på knasiga tider. Någon ramlade och slog upp ett sår på knät. En annan drog en tredje i håret så att den gallskrek. Etcetera. Etcetera.
Men - jag måste ändå säga att den här dagen gick rätt så fort.
Spooky.
Igår, före mitt känsloflow i Klass 9A, såg jag på dokumentären Triss i Trillingar. Där gjorde de ett riktigt häftigt test. Eller själva testet i sig kanske inte var så svindlande, men resultatet.
Tre stycken killar, som var enäggstrillingar (för er som inte hajade det), satt i olika rum med en massa sladdar på sig. De visste inte vad som skulle hända, bara att det var någon form av test. En av trillingarna skulle spela något spel, och när han gjorde ett misstag så skulle han få en lätt elektrisk stöt. (Tyckte inte att den såg så lätt ut, men det hör inte hit.) De andra två satt bara och slappnade av. Testet gick ut på att se om de andra två kände smärta när den tredje gjorde det, utan att ha någon aning om någonting.
Killarna själva trodde bara att det där var hokus pokus. Att det knappast kunde finnas någon förbindelse eftersom de inte är samma person utan bara har samma DNA.
Men så kom resultatet. Sladdarna hade mätt när de kände smärta och när de inte gjorde det. Kurvorna såg likadana ut på alla tre. Även om det såklart inte var lika starkt på de två som satt i andra rum, så följde kurvan exakt samma mönster.
Det tycker jag är helt otroligt. Rentav lite läskigt. Jag är riktigt fascinerad av det. Man skulle ju vilja veta hur det är möjligt? Det måste väl finnas en logisk förklaring? För jag är egentligen inte så mycket för övernaturliga saker. Om jag inte hade sett Dolt under ytan den där gången i åttan...
Klass 9A.
Jag har inte sett ett enda avsnitt före idag. Bara gått förbi TVn någon gång när mamma och pappa suttit och tittat. Och ändå satt jag och storbölade idag till det sista avsnittet. Det de sa rörde mig ända in i själen.
Den här klassen var en av Sveriges tio sämsta före höstterminens start. De fick en bunt av landets bästa lärare och skulle bli topp tre i Sverige. I matematik lyckades de bli etta. I hela vårt avlånga land. Och alla i klassen överpresterade sin egen förmåga - jag vågar nästan säga i allt.
Nu kommer vi till det fantastiska i det här. De frågade eleverna vad skillnaden var mot innan. Alla sa att de var mer motiverade nu. För att det fanns de som trodde på dem. Lärarna trodde att de kunde bättre. Och stödde dem. Ingen hade ju någonsin trott förut att de kunde mer än de visade. De visste nog inte ens själva att de kunde mer. Å andra sidan, hur skulle de kunna veta det när ingen sa det till dem?
Klass 9A visade att förutfattade meningar inte är något att ha. Att människan kan så mycket mer om det bara finns någon som tror på en. Allt går bara man vill.
Dessa barn.
Barn: - Ska jag lägga det i papperskorgen?
Jag: - Nej, ställ det på väggen. (?)
Ja, jag har nog varit lite trött idag. Det beror nog på att jag var grymt trött igår. Och på att jag inte kunde somna igår fast jag var grymt trött. Ingen bra combo.
Jag tycker om att jobba på förskola. Barn är så spontana, ärliga och söta. När de vill. Annars kan det bli helt andra bullar.
Det har varit en rätt bra dag. Fast det kändes som hundra bajsblöjor var det bara två. Lilla tjejen som har skrikit så högt att till och med barnen hållit för öronen när hon varit i närheten har blommat ut och nästan börjat gå. Utan att skrika. Och visst blir hjärtat varmt när minstingen börjar vråla, gråta, springa efter mig och ta kramptag i mina byxor när jag ska gå hem för dagen. Mitt svar att han fick vara kvar och leka med den andra fröken dög inte. Funderade starkt på att ta med gullungen hem.
Nackdelen är alla dessa baciller som frodas bland dessa sötnosar. Hur kan något så gulligt innehålla så mycket äckligt? Det känns som att man får ont i halsen av att bara gå innanför dörren. Lägg på ett par nysningar i ansiktet och tjugo snor-torkningar per dag. Och så undrar jag varför jag aldrig blir frisk?
Jag har i alla fall blivit så pass frisk att jag fått tillstånd att träffa Petter igen. Härligt. Nu väntar jag bara på att den sista skiten ska försvinna helt så att jag kan vara med på fotbollsträningarna igen. Man blir ju galen av att bara kolla på hela tiden. Samtidigt som jag inte tänker göra samma misstag igen. Jag har varit med på två ynka träningar (TVÅ! förstår ni?) sedan jag kom hem och efter båda har jag blivit sämre igen. Nästa gång ska jag vara med för att stanna.
Sist men inte minst: en liten uppdatering från snookervärlden. Igår kväll var det sista delen av finalen. Innan de ska börja spela springer en snubbe ner från läktaren, drar av sig kläderna med ett ryck (ni vet som strippor gör) och springer runt bordet utan en tråd på kroppen. Man såg att det inte var hans första nummer som streaker. Vakten var inte det snabbaste jag sett så innan de fick fast honom lade han sig under snookerbordet. Väktarna fick dra allt vad de hade för att få fram honom. Tja, alla ska väl vara bra på något.
Extraknäck?
"Det krävs att du inte är rädd att visa dig lättklädd då vi behöver någon som kan visa lite bröst."
Taget! Eller inte. Var väl inte riktigt något sånt jag hade tänkt mig.
Sportfåne.
Den sistnämnda var mycket intressant. Matchen bestod av fyra moment. Det lag som kunde göra alla på snabbast tid vann. Först skulle person nummer ett såga sig igenom en bastant stock med motorsåg. När han var klar skulle nästa yxa sig igenom en stock som låg på marken. Efter det var det treans tur att såga med en två meter lång såg genom en tjock stock. Sist men inte minst skulle fyran hugga sig igenom en stående stock med yxan. Vet inte om det var VM, men det var i alla fall semi och final mellan olika landslag.
-Tjena, vad jobbar du med?
- Jag är Timbersports-proffs, du vet.
- Öh... ja visst.
Vitryssland-Sverige i premiären av hockey-vm visade sig bli onödigt spännande. I inledningen av matchen fick vi veta att Vitryssland aldrig gjort mer än ett mål i samma match mot Sverige i ett VM. Det ändrade de på kan man säga. Sverige började stabilt med 2-0. Men resten av matchen kändes det som att de bara jagade. Helt otroligt att vi lyckades vinna med 6-5. Det blev ingen OS-repris i alla fall. Sedan kan man ju diskutera hur bra det är att släppa in fem mål i premiären.
Har fastnat för VM i snooker också. I semin är det bäst av 33 (!) phrames vilket gör att matchen håller på i flera dagar. Perfekt när man måste hitta något att sysselsätta sig med! Det sista som hände igår var att kommentatorn sa att finalen skulle börja klockan tio imorgon bitti. Alltså idag. Jag vaknade vid kvart i tio och tänkte att det inte gjorde något. För jag kunde ju ändå kolla på snooker klockan tio. Men var händer? Det är inte vm-final i snooker. Det är någon jävla bilracing. Jag riktigt kände hur besviken jag blev. Det är då man undrar om det gått för långt.
Låt mig bli frisk och träffa folk igen.
Fri.
När jag vaknade igår kände jag mig faktiskt piggare. Fortfarande förkyld, men jag hade ingen feber och var inte lika hängig. Då tog jag tillfället i akt att gå utanför husets dörrar för första gången på - vad som kändes som - länge.
Jag och mamma gav oss av på en liten tur. Först åkte vi och hämtade mitt H&M-paket som har legat ensamt och övergivet i flera dagar för att jag inte har kunnat hämta det. Sedan åkte vi vidare till mormor och morfar för att vattna blommor. Vi konstaterade att målaren som hade målat om nog skulle se sig om efter ett annat yrke. Det var fan det sämsta jag sett. Det var mintgröna droppar på golvet från luckorna - sedan när målar man dem på plats? Han hade även målat listerna utan att tejpa som skydd så att det hade blivit vita penseldrag på golvet. Samma på fönstren. Det var till och med färgkluttar i samma nyans som köksluckorna på de nya tapeterna i andra sidan av rummet. Han kanske tycker att de är gamla och inte ser ordentligt? Idiot. Det han inte tänkte på var att de har en dotter och ett barnbarn som noggrant granskar hans arbete. Eftersom jag vet att mormor och morfar är för snälla av naturen sa jag till dem att de måste ringa och jaga honom tills han kommer och fixar iordning. Och jag hoppas verkligen att han fått klartecken av hyresvärden att golvet också ska bytas. Annars ska jag se till att han får betala ett nytt från egen kassa. Vilket jätte-aber.
Nästa stopp var H&M. Eftersom vi ändå skulle till mataffären kunde vi ju lika gärna gå in där en liten sväng? I just den butiken har jag inte varit sedan jag kom hem. Oj vad mycket fina sommarkläder som har kommit in. Var tvungen att behärska mig för att inte spåra. Lyckades ganska bra tycker jag. Hittade en jättefin klänning som jag ska ha på brorsans student. Ett skärp, en tunika och ett par örhängen som passar till klänningen. Där har vi bara ett litet problem. Eftersom jag inte brukar ha örhängen och inte har haft det på x antal år så måste jag återuppliva mina gamla hål. Som tur är brukar jag komma på det några gånger om året så att det var inte alltför smärtsamt den här gången. Det jobbiga ligger nu i att jag måste ha örhängen i för att de inte ska växa igen. Det känns som att jag gör mig till. Det gillar jag inte. Men det är ju fint på alla andra som har det - skulle tro att det är en vanesak. Blev även glad att mamma köpte kläder till sig själv - något hon unnar sig alldeles för sällan.
Det blev en snabb tur i mataffären också innan vi åkte hem. Konstigt att man kan bli trött av det där lilla. Men det var ju trots allt ganska mycket om man jämför med hur mycket jag gjort de senaste dagarna. Det var så skönt att få gå utanför huset en stund!
På kvällen var det dags för de berömda hamburgarna hos Petters päron. De hade jag hört talas om många gånger! Och de höll förväntningarna. Men det bästa var att få träffa Petter igen. Jag vet, man blir jättelarvig ibland. Det här är ett sånt tillfälle. Det har varit så konstigt sedan vi kom hem. Först är vi med varandra 24/7 i två månader och sedan har vi knappt kunnat ses eftersom jag har varit så mycket sjuk. Inge kul alls! Och när man ses en liten stund vill man bara ses ännu mer. Jag hatar att tänka logiskt för att han inte ska bli sjuk han också, även om jag såklart inte vill att han ska bli det. Lyckades till slut slita mig och skjutsade hem honom.
När jag skulle åka hem kom jag på att Malte åker ju hem imorgon. Och jag hade ju inte sagt hejdå. Jag körde på överraskningsmetoden och åkte hem till henne. Ringde först för säkerhetsskull. Nej, då satt hon på Tegel med Anna och Sofia. Fast jag egentligen borde åka hem och sova kändes det plötsligt väldigt sorligt. Jag tog bilen till Tegel för att säga byebye vi ses i Bulgis. I värsta fall. Helst innan såklart! Det har varit så kul att ha dig här. Det har känts lite som på den gamla goda tiden. Kommer sakna dig massor Platito! Och det är ju faktiskt bara två månader kvar till Bulgis.
